The kids are all right

Första gången jag hörde talas om att Annette Bening och Julianne Moore skulle spela lesbiskt kärlekspar höll jag på att ramla av stolen. Två av mina favoritskådespelerskor - särskilt Julianne Moore - spelar mot varann. Mumma!

Nu har jag äntligen sett The kids are all right, sista filmen av de tio nominerade till bästa film. Det är en charmig film som regissören och manusförfattaren Lisa Cholodenko har satt ihop. Den är absolut inte märkvärdig på något sätt. Historien är i grunden inget märkvärdig, ett uttråkat äkta par som presenteras för en ny person och händelser som ingen räknat med sätts igång. Det ovanliga är att det äkta paret är ett lesbiskt par med två tonårsbarn. Barnen är nyfikna på spermadonatorn och kontaktar honom. Direkt trist är det med klichén att lesbiska egentligen vill få smaka kuk emellanåt. Nej, det är nog faktiskt inte så, om jag ska säga vad jag tror.

The kids are all right lever framför allt på sina skådespelare. Det är en liten ensemblefilm, i stort sett bara fem skådespelare och det är väldigt bra prestationer rakt igenom. Det är bara Annette Bening och Mark Ruffalo som är nominerade, och det satt jag och funderade lite på under filmen. Vad var det som gjorde Benings prestation så mycket bättre än Moores? Jag tror att det har att göra med att Bening har den "manliga" rollen, utåtagerande och beslutstagande medan Moore är den mer "kvinnliga", undfallande och konflikträdd. Jag kan tänka mig att det har gått hem hos nomineringsjuryn. Personligen tycker jag att Moore gör ett riktigt bra jobb med sin till synes mesiga hemmafru. Mark Ruffalo är också väldigt bra som slackern till spermadonator som så gärna vill ha en egen familj. Mia Wasikowska som dottern är betydligt bättre här än i Alice i Underlandet.

Fyra charmade gnurglor kramar om varandra i myssoffan.