Jag sprang ihop med min gamla kärlek J idag. Jag trodde att jag hade kommit över honom (nej, det var inget mellan oss, det var envägskänslor bara). Visserligen brukar jag tänka på honom varje gång jag går förbi hans lägenhet - vilket jag gör nästan dagligen eftersom den ligger på vägen till jobbet - men jag trodde att det bara var av intresse. Dessutom har jag bokstavligen sprungit ihop med honom några gånger när han har varit ute och sprungit. Han brukar ta sin morgonjogg ungefär samtidigt som jag går till jobbet på morgnarna (och jag vet att det låter som att jag förföljer honom, men det gör jag inte, tror jag...) och då brukar vi vinka till varann.
Idag såg jag honom komma gående uppför backen framför mig. Visste inte riktigt om jag skulle säga nåt, men bestämde mig för att bara säga hej på vägen förbi. Han vände sig om och log åt mig och jag blev alldeles varm. Jag tänkte skynda mig vidare, men så frågar han om jag har bråttom. Vad ska man säga?! Så vi växlade några ord och uppdaterade oss på vad vi har för oss nuförtiden och så. Han sa att barnen nu har börjat bli så stora, så nu är det dags att ta med dem och komma och gå på visning med mig. Jag kommer inte att bli svårövertalad den dagen. Resten av dagen har jag gått som på små vita fluffiga moln. Det blev en bra dag, på det hela taget.
3 kommentarer:
Men du blev inte ledsen? Det känns som det är lite vemod i det hela.
Jag var tvungen att tänka efter lite där. Nej, jag blev inte särskilt ledsen. I stort sett bara glad, men det är möjligt att ledsamheten kommer krypande senare.
Fint i alla fall. Och att du fick tänka efter. Hoppas du inte blir vemodig längre fram heller.
Skicka en kommentar