Winter's bone

Ozarkbergen, Missouri - platsen som presidenten glömde, typ. Det är fattigt, skitigt och ganska jävligt på alla sätt. Där bor den 17-åriga Ree med sinnessjuk mamma och två småsyskon. Pappan livnär sig på att tillverka knark, men har försvunnit efter att ha kommit ut ur häktet. Ree får veta att pappan pantsatte hus och mark när han skulle betala sin borgen. Om han inte visar sig innan rättegången kommer familjen att bli utkastade. Ree måste nu leta reda på pappan. Det är lättare sagt än gjort i ett samhälle som går ut på att ingen berättar nånting för någon, inte ens för släkten. Och om någon skulle avslöja nånting så går det dem illa.

Nästa del i serien oscarsnominerade filmer jag vill se innan oscarsgalan är därmed avklarad. Det var lite intressant att se Winter's bone så nära inpå 127 timmar, för trots deras stora olikheter så finns det ändå likheter. Bilder över det ödsliga landskapet (öken i den ena, vintergrått skogslandskap i den andra) växlas med bilder som fokuserar på huvudpersonens ansikte. Dessutom finns avsågade armar med i båda... Författaren Daniel Woodrell som skrivit romanen En helvetes vinter, som filmen bygger på har myntat genren country noir för sina romaner, och det är faktiskt en väldigt passande beskrivning av den här filmen.

Debra Granik har förvaltat boken väl, manuset (oscarsnominerat) är välskrivet och regin oklanderlig. Fotot, av Michael McDonough, är iskallt vackert. Det känns i hela kroppen hur kylan sprider sig, både i landskapet och i människorna. Men det den här filmen lever på är skådespelarna. Inte en enda falsk ton i hela filmen (jo, Rees väninna Gail, spelad av Lauren Sweetser är inte särskilt bra, men i gengäld är hon bara med i ett par scener). Det här gäller självklart framför allt Jennifer Lawrence i huvudrollen - med rätta nominerad till bästa kvinnliga huvudroll - men även de mindre rollerna är skrämmande bra. John Hawkes som farbrodern Teardrop nominerades även han till oscar, helt rätt. Däremot tycker jag att det fattas en nominering för bästa kvinnliga biroll, Dale Dickey som Merab är vedervärdig och totalt känslokall. En skallerorm skulle dö av förgiftning om hon bara tittade på den. En fantastisk rollprestation. Jag satt och funderade över varför jag kände igen henne under filmens gång, men inte förrän jag kollade på imdb insåg jag att det är hon som spelade daghoran Patty i My name is Earl. Där är hon rolig och tragisk (fast mest rolig), och här djävulens hustru.

Efter att ha sett Winter's bone blir jag nyfiken på att se Ang Lees Ride with the devil, som även den baseras på en roman av Woodrell (förvånansvärt nog fick den inte biopremiär i Sverige). Men vad det gäller Winter's bone så är den värd fyra stabila gnurglor.