Black swan

Darren Aronofsky är en regissör jag inte är helt kontant med. Hans Requiem for a dream, som så många tyckte var lysande, var jag inte det minsta imponerad av. Den levde helt och hållet på Ellen Burstyns suveräna rolltolkning. I övrigt var den ganska trist.

Men man är ju inte sämre än att man kan ändra sig, tänkte jag och slog mig ner för att kolla på senaste mästerverket, Black Swan - nominerad till inte mindre än fem oscar, inklusive bästa film och bästa kvinnliga huvudroll. Hur imponerad blev jag då? Inte alls! Det här var ett rejält pekoral. Natalie Portman spelar ballerinan som får huvudrollen i Svansjön, men sakta bryts ner psykiskt. Black swan är inget mindre än Repulsion i balettform. Natalie Portman är Catherine Deneuves mentala lillasyster - samma sexualskräck, samma skräcksyner, samma psykiska problem, samma förmåga att skada sig själv och sin omgivning (minns jag fel, eller bets inte Deneuve också när hon blev kysst?) och till och med samma lägenhet med irrande korridorer. Men Repulsion vinner på knock i första ronden!

Som om inte det räckte så slänger vi in Mila Kunis som Portmans motståndare och motsats. Hon är allt som koreografen vill att Portmans rollfigur ska vara - hon lägger upp sig för koreografen, hon är ute och festar och knarkar, hon tafsar motspelarna i skrevet och så vidare - och för att göra detta extra tydligt så klär vi Portman i vita kläder och Kunis i svarta kläder. Det var väl ingen som missade den subtila symboliken, va?

När jag läste om den här filmen första gången så blev jag rejält glad över rollbesättningen. Natalie Portman som spröd ballerina är nästan perfekt. Till det kommer Barbara Hershey som hennes passivaggressiva före detta ballerina till mamma och Winona Ryder som den nedgående stjärnballerinan. På papperet lät det här helt perfekt. Både Hershey och Ryder har jag faktiskt saknat lite grann. Och Portman är bra, det kan man inte säga annat än. Barbara Hershey är deprimerande att se. Hon borde ha slutat med plastikoperationerna för länge sen, och hennes rollgestaltning är lika stel som hennes ansikte. Winona Ryder inte bara ser ut som Sue Ellen, hon gör samma rollgestaltning som Linda Gray. På gränsen till skrattretande, tyvärr.

Det den här filmen lever på är uteslutande Natalie Portman. Hon lyckas hålla intresset, om inte igång, så åtminstone flytande. Hon och några riktigt snygga mardrömsscener gör att filmen trots allt får två halvsovande gnurglor.