127 timmar

Men ärligt talat, hur spännande låter det med en film där en kille sitter fast under en sten i i stort sett hela filmen och sedan skär han armen av sig? Min första tanke var att 127 timmar nog inte skulle vara en film för mig. Men det är ju Danny Boyle som har regisserat, och han brukar ju vara bra. Jag hade nog tänkt se den även om den inte hamnade i Bästa film-kategorin på oscarsgalan. Nu blev det bara lite mer bråttom att se den. Och det är jag glad för!

Boyle lyckas suga ut en hel del filmmagi ur den där stenen och klättraren som sitter fast under den. Det är spännande absolut hela tiden. Fotot är helt magiskt, Boyle och fotograferna Enrique Chediak och Anthony Dod Mantle växlar mellan fantastiska bilder över det folktomma landskapet och extrema närbilder på James Francos ansikte.

Utan en skådespelare som Franco i huvudrollen hade det här kunnat bli riktigt jobbigt. Han har ett enormt ansvar på sina axlar. Det är nästan bara han i bild filmen igenom, förutom i några drömsekvenser och minnesbilder. Han har ingen att spela emot, och han kan inte röra sig. Absolut allt måste förmedlas med ansiktsuttryck, och det gör han väldigt bra. Oscarsnomineringen är självklar för honom (även om jag tycker att Jesse Eisenberg är än bättre i Social network, och det ska bli spännande att se om Colin Firth är mer värd statyetten).

Fyra gnurglor satt som förstenade under hela filmen!