The social network

Var det på Oprah som jag för några år sedan såg ett inslag om en ny sajt där man kunde hålla kontakten med sina skolkamrater? Det där lät så spännande att jag letade reda på sajten och skaffade ett medlemskonto. Fast jag märkte väldigt snabbt att det verkade vara främst för amerikaner. Inga svenska skolor fanns med. Så jag raderade kontot igen och tänkte inte mer på det. Nu stör det mig lite att jag inte kan säga "jaså, Facebook - ja, jag har varit med nästan från början". Men nu är jag onekligen med och jag ska väl inte säga att Facebook styr mitt liv. Fast när jag är uppkopplad mot nätet så har jag fejjan igång.

En film om Facebooks grundare lät däremot inte som en riktigt spännande film. Ett par datanördar som skapar ett socialt nätverk och sedan stämmer varandra. Hurra, liksom. Lite spetsade jag öronen när jag fick veta att det var David Fincher som skulle regissera. Han har faktiskt bara gjort en dålig film, The game, och han borde väl kunna göra nåt spännande av historien. Och kunde han det! Med The social network har vi en seriös kandidat till oscarstatyetten för bästa film, bästa regi, bästa manliga huvudroll, bästa manus och (om jag och inte den konservativa akademien får bestämma) bästa musik (av Trent Reznor från Nine Inch Nails).

Jesse Eisenberg i huvudrollen som Mark Zuckerberg är strålande i sin nördighet, bästa kompisen/kompanjonen Eduardo (Andrew Garfield) likaså. Armie Hammer som bröderna Winklevoss gör ett utmärkt jobb när han spelar mot sig själv större delen av filmen. Och att låta Justin Timberlake spela den Stora Stjärnan Sean Parker är genialiskt!

Fincher korsklipper mellan flera tidsplan, samtidigt som vi får följa historien om Facebooks grundande får vi även följa de båda anmälningarna mot Zuckerberg och klippningen är följsam och märks knappt.

Ska man se något negativt (men varför ska man det, egentligen?) så är kvinnorollerna mycket små och ganska ointressanta. Tjejerna är mest bihang och i ett fall en svartsjuk hysterika. Rooney Mara (vår nya Lisbet Salander) har den intressantaste kvinnorollen, och hon har egentligen bara en scen, filmens absolut första. På neggosidan står även de dåligt datoranimerade köldandedräkterna. Jag vet inte om det är för att vi har så långa vintrar och ser rökpuffar nästan oftare än inte, men de såg så overkliga ut att jag knappt kunde koncentrera mig på scenen i övrigt. Å andra sidan fullkomligt älskade jag fotot i övrigt, särskilt i roddtävlingen där fotografen Jeff Cronenweth använder sig av samma teknik som jag försökte mig på häromsistens, där det ser ut som om man har filmat miniatyrmodeller.

Trots dessa (ytterst små!) missar så kopplar fem supernöjda upp sig på nätet och klickar på gilla-knappen.