Försoning

En skådespelerska som jag har väldigt svårt för är Keira Knightley! Jag tycker att hon bara kan puta med munnen och inte så mycket mer. Det har jag tyckt ända sedan Skruva den som Beckham och varje gång hon får en ny roll så sitter jag och gapar förvånat. Det är främsta anledningen till att jag inte har brytt mig om att se Försoning, trots all bra kritik och alla oscarsnomineringar.

Igår gick filmen på SVT och jag tyckte att jag kan väl kolla lite grann i alla fall. Det gjorde jag onekligen rätt i. Maken till fantastisk film får man leta efter! Och Keira har bara en biroll - trots att hon står som andranamn i rollistan. Christopher Hamptons (Farlig begär, ännu en klassiker) manus är lysande. Det är tidshopp framåt och bakåt i tiden. Vi får se samma händelse flera gånger, ur olika synvinklar. Nästa scen kan utspelas senare, två minuter tidigare eller fem år tidigare. Mer sägs med blickar än med ord. Ändå är handlingen glasklar. Handlingen ackompanjeras av ett ständigt skrivmaskinsknatter från boken som den vuxna Briony (Vanessa Redgrave) skriver om händelserna.

Regin perfekt, fotot strålande, scenografi och kostym likaså. Skådespelarinsatserna ska vi inte tala om - eller jo, det kan vi göra. Det är bara en skådespelarinsats vi inte ska tala om. Hon är inte urusel, men heller inte särskilt bra. Övriga skådespelare ställer henne helt i skuggan. Trettonåriga Saoirse Ronan är helt fantastisk, för att bara nämna en.

Jag satt och förvånades över att den inte fick fler oscars (en enda, för bästa musik), men en snabb titt på imdb gav förklaringen. Försoning kämpade mot mycket annat bra. Den stora vinnaren det året var No country for old men, och jag vet faktiskt inte vilken jag skulle rösta på. Helt fantastiska, båda två.

Här är betyget tveklöst: fem ångerfulla gnurglor ställer sig upp och skäms! Har ni inte sett den än, så gör det. Den finns på dvd och kostar inte mycket.