Waste Land

Det är inte bara Neds som har fått mig att gråta under den här festivalen. Även Waste Land lyckades med det konststycket. Fast av motsatt anledning. Det här är en hjärtevärmande dokumentär med ett relativt lyckligt slut.

Vik Muniz är en brasiliansk konstnär bosatt i New York. Han har gjort sig ett namn på att göra konst av ovanligare material, bland annat serien Sugar children, där han gjort barnporträtt i socker. Han har även gjort två versioner av Mona Lisa, en i sylt och en i jordnötssmör.

I Waste Land, av dokumentärfilmaren Lucy Walker, återvänder Muniz till Rio för att göra konst på världens största soptipp. Vinsten av bilderna är tänkta att gå tillbaks till människorna som bor och arbetar på soptippen.

Samtidigt som vi får följa arbetet med konstverken får vi även lära känna några av arbetarna på soptippen, fackföreningsledaren Tiaõ, som samlar ihop alla böcker han hittar och läser dem, Isis som inget hellre vill än att komma bort från soptippen och avslöjar tragedin som placerade henne där och 18-åriga Suelen, som jobbat på soptippen sedan hon var sju och nu har lämnat bort sina två barn för att de ska slippa bo bland skräpet. Under arbetet utvecklas relationer och personer. Hukade människor får bättre självkänsla och sträcker på sig. Några får kraft nog att lämna soptippen och söka sig till bättre liv.

Walker kommer nära de hon porträtterar, både personligt och kameramässigt. Det är känsligt utfört och det finns något vackert i bilderna på soptippen, samtidigt som vi ser smutsen och misären. Det är inte en romantiserad bild vi får, men samtidigt förstår man hur arbetarna stannar kvar där.

Jag kände mig alldeles varm efter att ha sett Waste Land, och om filmen inte får biopremiär i Sverige får vi hoppas på att den åtminstone visas på Dox. Waste Land förtjänar att ses av många människor, både för sin skönhets skull och för den misär den visar upp. Fem smutsiga små gnurglor till en smutsig liten film!