Neds

Slogan för årets filmfestival är Hur påverkar våra filmer dig. Neds av Peter Mullan är en film som definitivt påverkade mig. Tårarna rann när jag lämnade biografen, och bara av att se trailern här nedan så blir jag tårögd igen.

John McGill bor i Glasgow med sin familj. Pappan, spelad av Mullan själv, är alkoholiserad och våldsam och den äldre brodern är den ledande lokale smågangstern. John själv är skötsam och duktig i skolan, med planer att gå på universitetet. Men han tillhör ju en "sån där" familj, så alla förstår hur det ska gå för honom. John kämpar på, men den enda respekten han får är av de lokala busarna, som är imponerade över brodern. Det här leder så klart till en självuppfyllande profetia. Det börjar gå sämre för John i skolan och gänget lockar allt mer.

Mullan (kanske mest känd för huvudrollen i Ken Loachs Jag heter Joe) har gjort en helt fantastisk film, som gör ont att se. Det är inte ofta som jag ser skräckfilm och tänker "gå inte in där" eller "spring" eller så. Men här satt jag filmen igenom och bara ville skrika åt John (Conor McCarron) att inte ta upp kniven, gå därifrån, gör vad som helst utom just det han är på väg att göra.

Filmen skulle vara helt olidlig att se om den inte mitt i svärtan också hade en, förvisso kolsvart, humor som på något sätt lättar upp smärtorna. Och McCarron i huvudrollen är helt fantastisk! Det här borde ge honom, i sin debutroll, ett rejält genombrott.

I eftertexterna presenteras de unga skådespelarna med sina auditionfoton, och på något sätt var det väldigt befriande för mig att se att det bara var en film och de var skådespelare. Jag älskade den här filmen, men som med Todd Solondz' Happiness som jag också älskade, så vet jag inte om jag tänker se den här igen. Den tog lite för mycket på mig. Men årets självklaraste femma är det tveklöst!