Magnus Skogsberg och Sean Kelly framför gamla och nya kärlekssånger ackompanjerade av en jazzkombo. Scenen på Astoria ser ut som en bordell i Berlin anno 1928, röda sammetsgardiner, mattor och kanapéer. Sångerna framförs med mycket humor och ingen ironi. Här får vi höra gamla och nya låtar i ovanliga arrangemang och tempi. Vad sägs om en balladversion av I will survive hopmixad med Det gör ont? Eller Att angöra en brygga, Love for sale eller Hanky Panky, många av sångerna med nya svenska texter. Det tog mig en plågsamt lång stund innan jag kom på att Magnus Skogsberg framförde Kate Bushs The man with the child in his eyes. Jag kände så väl igen den, men med svensk text kunde jag bara inte placera den.
Att våga ställa sig på samma scen som Magnus Skogsberg kräver sin man. Maken till utstrålning den mannen har! Dessutom är han väldigt rolig och han har ett minspel värdigt självaste Norma Desmond. Han spelar väldigt mycket med ögonen. Sean Kelly matchar det här väl med en väldigt bra sångröst (därmed inte sagt att Magnus Skogsberg inte kan sjunga, för det kan han verkligen).
Hela föreställningen ackompanjeras av en jazzkombo bestående av trummor, piano, kontrabas och saxofon/klarinett. Inga elinstrument här (okej, elpiano men det räknas inte). Jag blev kär i Hans Åkessons klarinettspel. Fantastiskt är bara förordet!
Efter två timmar av värme och kärlek avslutar duon föreställningen med Eva Dahlgrens Novemberregn, om hatbrott, som för att påminna oss om att verkligheten inte alltid är så rosenröd vi har upplevt. Men vi behöver inte gå hem och suga på den karamellen, för sedan kommer Abbas When all is said and done.
Det här var sista föreställningen för den här gången. Förhoppningsvis återkommer de snart, för då vill jag dra med mig flera vänner att se den här föreställningen. Det förtjänar de!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar