The cautious amorist

Den som har sett filmen Sirener från 1993 vet vem konstnären Norman Lindsay var - en australisk målare med förkärlek för nakna fruns. Australiens Zorn, kanske.

Nu nöjde sig inte Lindsay bara med att måla nakenstudier. Han skrev också, bland annat The cautious amorist. Den boken har jag nu läst och det var en månad av mitt liv som jag inte får tillbaks. Boken var inte så tjock, men den var så trist att jag inte hade nån större lust att läsa i den så ofta.

Handlingen är mycket enkel. En lyxkryssare går i kvav och passagerarna räddas av ett annat skepp. Men fyra personer driver iväg i en livbåt och hamnar på en öde ö, där de måste klara sig av vad naturen har att erbjuda. Aha, lite Robinson Crusoe tänker ni då. Nej, snarast en sexuell version av familjen Robinson. Man hamnar på en paradisisk ö som är full av färskvatten och frukt och i vattnet finns ett överflöd av fisk. Man har alltså inte större problem, utan kan koncentrera sig på den erotiska biten. Det är en kvinna, Sadie, och tre män som har landat där, prästen, eldaren och den allmänne passageraren. Ni ser symboliken, va? Överjaget, detet och jaget. Man behöver inte precis ha fil. kand. i psykologi för att se det. Prästen går och trånar och försöker kontrollera sina känslor, eldaren är den som röstar för att man helt enkelt ska tvinga sig på Sadie, för det är det hon egentligen vill, och Carroll, Envar så att säga, är den som står däremellan. Det är också han som är bokens huvudperson.

Sadie är osedvanligt blank i sin person. Hon gör ingenting. Borstar håret, badar (naken såklart), solar och tvingar männen att bygga ett hus åt henne (männen får inte bo där). De tre männen trånar och försöker förföra, allt efter sin förmåga innan de slutligen blir räddade.

Det här lär ha varit en väldigt populär bok på sin tid. Upplagan jag läste var den åttonde. Boken kom 1932 och min gavs ut 1955, så i åtminstone arton år fanns den i cirkulation. Det är mig totalt obegripligt vad som kan ha lockat, mer än tanken på en naken blondin som befinner sig på en öde ö (och självklart ligger med en eller flera av männen där). På omslaget beskrivs den närmast som en fars, och något roligt kunde jag inte hitta i den.

Nä, Lindsay borde ha hållit sig till sina tavlor istället.