The killer inside me

Som första film på årets filmfestival valde jag mellan The people vs. George Lucas, om hur publiken ilsknade till när George Lucas klippte om och ändrade i Stjärnornas krig-filmerna, och The killer inside me. Jag bestämde mig för den senare och det gjorde jag rätt i. Det var en bra början på årets festival.

Lou Ford (Casey Affleck) är vicesheriff i en sömnig småstad i femtiotalets Texas. Intelligent och med vacker flickvän (Kate Hudson) från en av stadens finaste familjer. Men under den uttryckslösa ytan döljer sig något annat. Inom filmens fem första minuter får vi se honom misshandla byhoran (Jessica Alba), bränna en förbipasserande alkholist i handen med cigarren och i en återblick se honom som tonåring förgripa sig på ett barn.

Ford inleder ett förhållande med horan Joyce. Hon planerar att pressa rikemanssonen Elmer på pengar så att hon och Ford kan fly från staden och börja sig ett liv någon annanstans. Men Ford kommer på andra tankar. Som inte involverar en levande Joyce...

The killer inside me bygger på en roman, Mördaren i mig, av Jim Thompson och den är både långsam, vacker och våldsam. Misshandelsscenerna är inte vackra, tvärtom är de riktigt smärtsamma att se. Ingen Hollywoodvåldsromantik här inte, där folk får stryk utan att det syns på dem. Här gör det ont.

Afflecks lågmälda spelstil passar perfekt till den här rollen och hans agerande är, hur hemskt det än är, logiskt för oss som ser på. Jag ska inte säga att man har några sympatier för honom, men man förstår hur han resonerar. Vilket gör det hela ännu läskigare.

Fotot är strålande, skådespelarna är överlag utmärkta, scenografi och kläder likaså. På minussidan finns en så grundläggande sak som frisyrer. De känns inte alls som femtiotal. Moderna frisyrer rakt av. Varför ska det vara så svårt att göra tidstrogna frisyrer när man har lagt så mycket krut på att få allt annat att stämma.

Dessutom har ett par klichéer letat sig in. Självklart är psykopaten Ford hyperintelligent (sådär som alla psykopater är) och på fritiden roar han sig med att lösa integralkalkyler. Och vad lyssnar man på för musik om man är psykopat? Jo, klassiskt så klart! Ingen modern musik här inte.

Jag associerar ganska mycket till No country for old men när jag ser den här filmen, utan att riktigt kunna förklara varför. Psykopater och sheriffer, sedan slutar likheterna.

Den här filmen skulle klara sig utmärkt på biorepertoaren. Så synd då att den inte kommer att få chansen. Den här premiär på dvd om ett par veckor. Ni får passa på att se den då. Det är den värd. Fyra festivalrusiga gnurglor tjoar.