Från första början inser vi att det här inte är en naturalistisk film. En man med massor med kikare i händerna står ute i en öken och väntar. En bil kommer åkande och sakta och metodiskt kör han sönder de stolar som står utspridda på vägen. Ur bakluckan kliver upp en sheriff som håller en monolog om alltings meningslöshet. Det ser ut som att han talar direkt till oss, men sedan visar det sig att det är biopubliken ute i öknen han talar till. Publiken är där för att se Rubber. Kikarna delas ut och handlingen startar. Publiken deltar i handlingen, både med kommentarer och efter ett tag även mer handgripligen.
En sån här vansinnig idé kände jag direkt att jag ville se. Nu lever den inte upp till Buñuels mästerverk, men roligt är det. Väldigt snyggt foto och handlingen är verkligen urflippat. Kanske inte de bästa skådespelarinsatserna, men det spelar inte så stor roll. Det bara bygger på den absurda stämningen.
En solid trea får det mördande däcket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar