The fighter

Amrisarna har en ofantlig förkärlek för boxningsfilmer - Tjuren från Bronx, Rocky, Storstadsdjungel, Kropp och själ, Million dollar baby, Cinderella man och så vidare och så vidare. Själv är jag inte riktigt lika lättimponerad av dessa David mot Goliat-historier. När jag läste om The fighter så tänkte jag ganska omgående att det här inte var en film för mig. Sedan började jag höra talas om att det här skulle vara en oscarfavorit, särskilt på skådespelarsidan, och då vaknade mitt intresse. Jag tror ändå inte att jag skulle ha gått och sett den på bio, om det inte hade varit för att Stockholms filmfestival bjöd på den som förhandsvisning ikväll. Gratis är gott, som vi alla vet.

Nu måste jag erkänna att mina fördomar kom lite på skam. The fighter, regisserad av David O Russell (Three kings, Flirting with disaster) är riktigt bra. Boxningen står dessutom inte i förgrunden. Det här är desto mer ett familjedrama. Mark Wahlberg (riktigt bra i sin nedtonade spelstil) är den boxande brodern till en före detta stjärnboxare som gått ner sig i knarkträsket (Christian Bale). Nu vilar hela familjens förhoppningar på honom att upprätta familjens och stadens boxarheder.

Christian Bale balanserar som vanligt på överspelets gräns och några gånger för ofta går han inte bara över gränsen, han totaldemolerar den, vilket är väldigt synd. Däremellan är han nämligen riktigt bra. Melissa Leo som mamma Alice har också en, låt oss kalla den, expressiv spelstil, men till skillnad från Bale så missar hon inte en not. Rent ut sagt lysande i varenda scen. Bli inte förvånade om ni ser henne ta emot en birollsoscar om några veckor. Även Amy Adams, som jag mest har sett i gulliga roller (Julie & Julia, Förtrollad) är riktigt bra som flickvännen.

Säga vad man vill, David O Russell har fått ihop den bästa boxningsfilm jag sett sedan Cinderella man. Bara det att jag i slutmatchen sitter som på nålar och hejar på Wahlberg säger en hel del. Hoyte van Hoytema (Låt den rätte komma in) har bildsatt filmen perfekt och man håller sig hela tiden på rätt sida pekoralets gräns (stor risk för det annars, när den är "baserad på en sann historia" och de verkliga personerna dyker upp som sig själva i slutet). Filmen är fylld av ganska svart humor, de sju hatiska systrarna är exempelvis hysteriskt roliga. Efter att ha tänkt om lite så har jag kommit fram till att jag nog satte lite för högt betyg, trots allt. Mer än tre roade gnurglor kan det nog inte bli.