Döda vita män

Johan Hakelius och jag har ett gemensamt intresse - engelska överklasskufar. Jag tror att han precis som jag gärna skulle leva i en en engelsk roman, visserligen tror jag att han hellre håller sig till En förlorad värld och jag till valfri Jeeves och Wooster, men i alla fall.

Vad kan då vara mer passande än att han skriver en bok om engelska överklasskufar och jag läser densamma! Det är nu avklarat och Döda vita män var en trevlig bekantskap. Hakelius skriver lätt och elegant och det är många anekdoter om de kufar han har valt. Kanske lite väl många anekdoter, och kanske inte helt sanna heller (hur var det nu med Laurence Olivier och Dustin Hoffman i Maratonmannen, till exempel?).

Det märks att Hakelius är mer intresserad av vissa kufar än andra. Jämför Oswald Mosleys 55 sidor med Alec Guinness 23, och då skriver Hakelius dessutom en hel del om andra skådespelare i samma kapitel, som Olivier. Mot slutet tappar Hakelius dessutom lite fart. De två sista kapitlen är tyvärr ganska ointressanta ur kufsynpunkt. Kapitlet om Anthony Powell är mer en genomgång av handlingen i hans böcker, främst Dans till tidens musik, och om George Orwell får vi inte veta särskilt mycket. Det är väldigt många citat ur hans skrifter som visar på hans ständigt skiftande fokus, om allt från grodor till fascism.

Trots allt var det en rolig bok att läsa och jag ska nog ta mig han hans bok om engelska kvinnliga kufar, Ladies, i sinom tid.