Hagbergskans mobil har lagt av och i ett svagt ögonblick lovade jag att hon kunde få min gamla avlagda. Men när jag plockade fram den ut lådan den legat i det senaste halvåret högg det i hjärtat. Inte av snålhet utan av saknad. Det där är min favorit av alla mina tidigare mobiler (den nuvarande inräknad) och nu ska nån annan använda den. Egentligen vet jag att det inte kommer att ske, men nånstans i bakhuvudet har det ändå legat en tanke att det kommer att bli vi igen.
2 kommentarer:
Att min aktuella mobil är av samma modell (fast min är vackert körsbärsröd) säger väl allt om mitt intensiva mobilliv. Visst har jag appar. Fast jag gör dom själv, åt min dator.... Min mobil är väl ett slags nödtelefon...
Åh.. Men visst känns det bra ändå att lämna den till någon som vet att man VISST kan hysa känslor för sin mobil? Jag sörjer verkligen min älskade guld-Nokia. Alla sms, foton, musik, alla sms som aldrig var tänkta att skickas.
Och jag ska ta väl hand om.. honom? Det är en trevlig liten rackare och vi kommer bra överens. Tusen och åter tusen tack igen! Mycket tacksam! Och snart sitter vi där och svingar Spaten (efter 25e va?)
Skicka en kommentar