Teburken var tom igår och i affären var Twinings Earl Grey slut. Jag tittade runt och såg att Kobbs Earl Grey var ganska billigt, så jag tog en påse av det och gick glatt hem. När jag hällde upp teet i teburken reagerade jag på att det hade en ganska markant doft, och så låg det torkade citronbitar i det. Nåja, bara det smakar som det ska så gör inte det nånting, tänkte jag.
Till kvällen kokade jag mig en kanna te och även som nybryggt hade teet en karaktäristisk doft. Mina farhågor stillades inte när jag hällde upp teet i koppen och såg att - trots att det stått och dragit i säkert fem minuter så var det ganska färglöst. Och smaken sen! Så totalt genomvidrigt! Nästan odrickbart. Jag fattade inte hur Kobbs kunde göra ett så hemskt te och kalla det för Earl Grey. Det hade inget med mitt favoritte att göra.
Idag gick jag tillbaks till affären i förhoppning att de fått in mitt vanliga te. Ack, icke så! Så skulle jag visa Anna det förhatliga teet och ser att påsen med Kobbs Earl Grey inte ser ut som den påsen jag köpte igår. Däremot står det strax bredvid en påse med det utseendet. Varför två olika påsar till samma te? Vid närmare koll ser jag att jag inte har köpt Earl Grey. Det jag köpte var Earl Green, ett grönt te smaksatt med bergamott och just citron. Inte konstigt att det smakade så vidrigt! Bara att köpa rätt påse, alltså. Men nu ska det bli gott med lite riktigt te!
1 kommentar:
Ja hu! Grönt te kan man inte dricka utan att tänka på höinfusionen som man gjorde på biologin för att studera encelliga djur i mikroskop. Huvva!
Skicka en kommentar