Stormen

Petter ringde häromdagen och frågade om jag hade lust att följa med och se Stormen på Dramaten. Jag är ju inte så svårövertald vad det gäller teater, så självklart sa jag ja.

Stormen är inte min favorit-Shakespeare, men den är helt okej. I den här uppsättningen är den dessutom mer än okej. Ett hejdundrande teaterfyrverkeri är vad som bjuds. Regissören John Caird bryr sig inte så mycket om realism, tvärtom så betonar han att det här är teater och inget annat. Innan föreställningen ens har börjat sitter vi och tittar på de delar av publiken som har sina platser uppe på scen. Så börjar Ariel (Stina Ekblad) sätta igång stormen tillsammans med sina luftandar. De använder vindmaskiner och metallbleck framför våra ögon och de drar upp folk ur publiken som får gestalta personerna i pjäsen. När jag kom in i salongen lade jag märke till att Claes Månsson satt i publiken uppe på scen. Lite kul att han var där och kollade, tänkte jag innan jag förstod hur det låg till.

Så fortsätter det föreställningen igenom. Sång, musik, dans, folk kommer upp ur golvet eller kommer inflygande, enorma dockor fyller scenen och så vidare. Riktigt häftigt är vad det är.

Skådespelarna är i högform. Stina Ekblad är lika magnifik som alltid. Inga överraskningar där, på gott och ont. Man vet vad man får när man ser henne. Jonas Karlsson är bara så fruktansvärt bra som Caliban. Om hans Puck var ett irrbloss som for fram i blixtens hastighet över scenen så är Caliban det motsatta. Tung i kroppen och ryckig, men ändå lätt i steget.

Kvällens favoriter är ändå Hans Klinga och framför allt Per Mattsson som Stefano och Trinculo. Senast jag såg någon vara så roligt tråkig var Anna Sundqvist i Omaka par, och det var inte precis igår.

På den negativa sidan har vi framför allt Sofia Pekkari som Miranda. Hon blir bättre senare i föreställningen, men det är inte särskilt bra då heller. Hon har läst boken "Hur man spelar ung flicka i Shakespeare" och prickat av kliché efter kliché. Det blir faktiskt riktigt tråkigt.

Örjan Ramberg, som egentligen är bra, har konstigheter för sig. Föreställningen igenom går han runt med manuset i hand och han bläddrar i det och läser ur det och antecknar i det. Jag vet inte om det här ska vara tänkt att ytterligare betona det teatrala - Prospero skriver handlingen samtidigt som den utspelas för oss. Effekten blir istället att det känns som att Örjan Ramberg inte kan sin läxa. Han är lite för beroende av manuset för att det ska kännas som en del i handlingen. Inte ens slutmonologen gör han utantill, och den gör han heller inte särskilt bra.

Scenen med de tre gudinnorna som kommer för att välsigna Mirandas och Ferdinands bröllop är en problemscen. Jag har aldrig sett den göras bra, och jag har heller aldrig förstått vad den gör i handlingen. Den känns för mig totalt onödig. Här har Caird lyckats göra den lite häftig med de enorma dockorna, men slutkänslan av scenen blir ändå ett stort mjaehä.

Trots de här negativa åsikterna så är det ändå det positiva som överväger, och det överväger stort. Stormen är häftig teater och väl sevärd! Särskilt om man får gå på Frippes och dricka öl efteråt, som Petter och jag gjorde.