Djungelboken

Det blev ju lite misslyckat, sist jag försökte gå på Stadsteatern. Den här veckan skärpte jag mig och såg till att inte glömma bort att Djungelboken börjar EN HALVTIMME EFTER MITT JYMPAPASS!!! Så det blev en kort dusch och sedan knatade jag iväg till Stadsteatern. 14 biljetter kvar (det hade jag kollat redan innan jag duschade), så med fem minuter tillgodo klev jag in i salongen. "Väldigt vad mycket ungdomar det var här", som kulturtanten bredvid mig sa till sin väninna. Inte så väldigt konstigt, tänkte jag, eftersom det är en ungdomsföreställning.

Så hur var då uppsättningen? Med ett ord - scheniall! Det här var helt lysande! Alexander Mörk-Eidem lyckades med den här också. Uppdateringen är snillrik (spelplatsen är Sergels torg om många, många år när djuren har tagit över) och rolltolkningarna perfekta. De är fortfarande djur, men i människoform. Baloo är norrländsk boxare, Bagheera självklart en Black panther och dessutom transvestit. Aporna Stureplansstekare - publikfavoriter i Christian Hillborgs och Johannes Bah Kuhnkes gestalt - och så vidare. Allt är verkligen perfekt uttänkt. Bara en sån sak som att Kaa är klädd i skinnställ, som hon såklart kan ömsa. Shere Khan (Lars Göran Persson) är skinhead med tigerrandig mohikanfrisyr.

Jag tittade i programmet och kunde konstatera att den här uppsättningen hade premiär för fyra år sedan (när jag berättade för Robert Panzenböck - gam/skvallerjournalist - att jag sett föreställningen tittade han förvånat på mig och sa "för första gången?!"), men det fanns inte antydan till slentrian eller speltrötthet. Allt var på topp, publikkontakten total. Dessutom var uppsättningen uppdaterad inför nypremiären. Den falske Phao (Anders Johannisson), som vill köra ut människan ur djungeln, dyker såklart upp i skånsk folkdräkt när han väl har lyckats bli ledare för vargflocken...

Kristoffer Fransson som Mowgli bar hela föreställningen på sina relativt späda axlar, perfekt flankerad av Lennart Jähkels Baloo och Peter Gardiner som Bagheera. En extra eloge till Peter Gardiner som under pjäsens sista halvtimme spelade på bruten klack som om inget hade hänt. Och hans klackar var HÖGA! Han bröt klacken i slagsmål mot aporna och ramlade nerför trappan, men gjorde det så snyggt att jag först trodde att det ingick i föreställningen, tills jag såg klacken som fladdrade bakpå skon.

Frida Westerdahl är en skådespelerska som jag brukar ha väldigt svårt för, men hennes spelstil kom helt till sin rätt i rollen som Kaa. Jag har faktiskt inget negativt att säga om henne, den här gången. Faktum är att jag inte har något negativt alls att säga om den här uppsättningen. Jag kan bara uppmana alla som inte har sett den ("för första gången?!") att genast försöka få biljett. Det var meningen att den skulle spelas till och med mars, men Robert avslöjade att det är sånt publiktryck att den kommer att spelas även i höst. Jag kanske går och ser den igen. Nu när jag har kommit iväg en första gång. Och det uppmanar jag absolut alla som gillar häftig teater att göra också.

Alla bilder av Petra Hellberg/Stadsteatern.