Skimrande silver

Fru Ann och jag slog följe mot Blasieholmen och Skeppsholmen efter jobbet. Hon skulle träffa en väninna och se terrakottakrigare och jag skulle på Nationalmuseums nya utställning Skimrande silver, som öppnade idag. "Det här kommer inte att ta så lång tid, det är bara två rum", sa jag övermodigt. Två och en halv timme senare stapplade jag ut från museet, med huvudet snurrande av allt fantastiskt silver jag sett på utställningen. Över fyrahundra föremål står utställda, det ena vackrare än det andra. Och en del ganska hiskeliga - men förvånansvärt få - också, så klart.

I första rummet stod ett festbord uppdukat. Festen är över och gästerna har gått. Vissa gäster ser ut att ha haft roligare än andra - stolar har välts och föremål på borden likaså. After eight-papper ligger utströdda. Så tittar man närmare och ser att det här har varit en fest utan dess like. Den har pågått i femhundra år! I ena änden av bordet hittar vi utställningens äldsta föremål, en sked från 1500-talet. I andra änden av bordet de yngsta föremålen, bland annat prins Carl Philips silverbestick. Däremellan har tiden rört sig sakta framåt, med olika föremål som representerar olika tider. Som den barockkille jag är fastnade jag främst för 1600-talsföremålen, men självklart fanns det föremål från alla tider som jag skulle kunna ta hem. Ett exempel är den här 1700-talsterrinen, alldeles klotrunt. Fatta vilket arbete som har krävts för att få till det! Eller bordssurtouten som står bredvid.

Jag har förstått att något har saknats i mitt liv, men att det skulle vara en kastanjeskål kunde jag inte ana! Inget hem är komplett utan en sådan skål, självklart i silver!

Ett annat exempel hittar vi från 1800-talet - en kaffekanna med pip i form av ett drakhuvud. Jodå, den skulle funka hos mig.

Om ni undrar över skillnaden i färg på bilderna så beror det på utställningens övertitel; Museum i nytt ljus. Tanken är att man ska uppleva hur ljuset speglas i silvret och de övriga blanka föremålen på bordet, så ljuset växlar mellan det kalla vita och det varma röda. Där har vi väl enda invändningen jag har mot utställningen. Inte tanken i sig, men att de valde den där kraftiga röda färgen på ljuset. Den fullkomligt dödade föremålen. Det hade varit intressantare att låta det kalla vita ljuset reflekteras, om uttrycket ursäktas, mot ett varmt gult ljus a la levande ljus. Men det är bara en liten invändning.

I det andra rummet var silvret uppställt i en mer traditionell monterutställning. Tre montrar med olika teman - inspiration från antiken, inspiration från naturen och i den tredje samsades krigsmotiv, den svenska stramheten och brottet mot det traditionella. Det fanns föremål i alla montrarna som jag blev kär i - ju svulstigare desto bättre, det är min inställning till silver (alltså var den svenska stramheten delen jag fann färst - jodå, så heter det - favoriter). Den grillska dopskålen här ovan är ett sånt exempel.

Och så självklart Abraham II Warnbergers jättelika, och totalt obrukbara kanna från sent 1600-tal. Den ska bara stå på bordet och imponera med sin storlek och tyngd. Tidigare har den bland andra ägts av Yves Saint-Laurent. Jag blir riktigt avundsjuk.

Vad sägs om att avsluta med ett par småföremål. Här ovan ser ni en parfymbrännare. Man har elden i den lilla skålen under ägget. I ägget har man de väldoftande kryddorna, eller vad man nu vill ha för doft och när de förångas kommer röken ut genom den trehövdade drakens mun. Riktigt fiffigt. Och här nedan Caroline Lindholms Lövskål från 2002.

Ni kanske redan har förstått att jag älskade den här utställningen. Den kommer att finnas kvar ända till nästa år (jepp, 2012!), så ni har tid att se den. Jag kommer att gå och kolla på den igen vid tillfälle.