Jan-Olov Andersson, som jag inte har så mycket till övers för i vanliga fall heller, har i sin senaste recension slagit nya rekord. Han recenserar Monsters vs Aliens, och jag skulle väl vilja säga att det är en sågning.
"Monsters vs. aliens (utomjordingar) ... det kan väl ändå inte bli annat än häftigt. Och det är det väl också. Ibland."Attacken från utomjordingar "har rätt tydliga drag" från Världarnas krig. "Och här börjar filmens problem." Regissörerna "har inte haft mer fantasi än att de lånat, stulit, inspirerats av, kalla det vad fan ni vill, andra filmer." Monstren "saknar personlighet och humor". "Humorn får stå tillbaka för action."
Vad kan då den här misslyckade filmen få för betyg? Jo, den får en fyra! Nästan högsta betyg! Men snälla Jan-Olov Andersson, om den nu är så bra och lyckad, varför skriver du inte vad som gör den bra då? Huvudpersonen Susan "ska rädda San Franciscos befolkning i en makalöst skickligt iscensatt scen vid Golden Gate-bron. Då har filmen både värme, charm, humor och spänning." På vilket sätt uppväger det här det negativa i resten av recensionen? Sammanslaget skulle man tro att filmen HÖGST skulle få en svag trea. En film som är värd en fyra borde väl ha lite fler fördelar än nackdelar?
Miranda Siganders recension i Expressen är mer förståelig. Den får en fyra av henne också. Här hittar vi åsikter som "en riktigt lyckad familjefilm, i samma anda som smarta 'Shrek'", historien "sjuder /... / av fantasi och humor". Vi får veta att filmen har humor som passar både stora och små, och att filmen har en liten feministisk knorr, då Susan väljer att fortsätta vara monster istället för att gifta sig.
Sådär skriver man en kortfattad, men ändå lättbegriplig recension!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar