Jag har tyckt lite synd om Niklas Ekstedt. Att ta över efter Tina Nordström kan inte ha varit det lättaste. Det var många som snöpte på munnen och tyckte att han den där Niklas är väl ingenting. Varför kan vi inte få se Tina, som är så charmig. Flera i min omgivning, både släkt och vänner, tittade nedlåtande på mig när jag sa att jag tyckte att han var både bra och trevlig.
Nu verkar tiden ha kommit ifatt honom. Eller snarare, folk har börjat acceptera att det kan finnas andra matskapare på teve än Tina. Så nu jämförs han inte med henne längre, utan man ser honom för vad han är, en bra matprogramledare.
Jag gillar också den här inriktningen man har den här gången, med olika teman. Idag handlade programmet om frukost. Niklas berättade att hans dagmamma Anja serverade mannagrynsgröt och han trodde länge att grynen hette Anjagryn. Då kom jag på hur det var när jag och min brorsa var små. Vi var ganska kinkiga med maten, och vad som helst dög inte. Gröt gick inte att få i oss. Men om gröten var förknippad med nån vi gillade så funkade det. Alltså blev risgrynsgröt tomtegröt, havregrynsgröt Emilgröt och mannagrynsgröt blev Törnrosagröt (det var säkert jag som ville förknippa maten med Törnrosa...). Enligt mamma hade vi också nån period då vi bara ville äta kalvstek. Så hon serverade bara kalvstek. Den kunde se väldigt olika ut, och innehålla väldigt många olika ingredienser, oftast inte ens kalvstek. Men bara det hette kalvstek så åt vi.
Nyss hemkommen från en trevlig kväll med Fru Ann. Efter måltiden promenerade vi till teatern. Och självklart träffade Fru Ann några nya bekanta som hon lärt känna igår när hon skulle köpa bullar. Vem mer än Fru Ann lyckas med det?
Föreställningen var i alla fall lysande! Pia Johansson som den neurotiska Petra von Kant var så bra att man ömsom blev generad å hennes vägnar och ömsom ville man bara gå upp och skaka om henne så att hon skärper sig. Överlag var det bra prestationer av alla skådespelarna. Petras underdåniga assistent (spelad av en stum Jessica Liedberg) var bara så bra! Och så Karin... Karin, Karin, Karin. Frida Westerdahl spelar henne som ett blåst våp. Jag vill minnas att jag inte var imponerad av henne i Mästaren och Margarita, men här visar hon att hon är en begåvad skådespelerska. Man ville bara varna Petra för den hemska självupptagna människan. Tyvärr går ju inte det, utan det var bara att betrakta hur hon sjunker djupare ner i självförakt och på sin födelsedag inför mor, dotter och väninna får hon ett sammanbrott. Där kommer också enda plumpen i protokollet. En kliché som jag hatar är när kvinnor får nervsammanbrott. Då tar de tydligen av sig ena skon, och stapplar runt. Jag har sett det hur många gånger som helst. Jag trodde inte på den första gången, och den funkar inte den här gången heller. Men det förtar inte känslan när Petra fullkomligt raserar lägenheten uppfylld av självförakt och längtan.
Jaha, hur ska man då fira det här? Genom att stå i snålblåsten och titta på brasan och lyssna körsång? Absolut inte! Jag och Fru Ann ska först jobba. Sedan går vi till Vapiano och äter och dricker. Enkelt, snabbt och trevligt. Efter det går vi på teater och ser Petra von Kants bittra tårar. SÅ firar man Valborg!
Har man inte haft en anledning att åka till New York så finns den nu! Shrek har blivit musikal. Helt nya sånger, inga från filmen. Men alla figurer är med, till och med draken i naturlig storlek! Verkar riktigt häftig!
Idag har slottet varit invaderat av scouter. Det har varit konferens och diplomutdelning och tal och gud vet allt. Jag var hela dagen placerad i Prins Bertils våning för att vara till hands vid behov, särskilt vid paus och mingelstund. Det innebar att jag hade en lång, men inte så ansträngande dag. Det finns ju värre saker att göra än att sitta och titta på vackra möbler i en vacker våning i tio timmar! Mycket trevligt!
I det äventyr av Fantomen som just nu går på Fantomens hemsida (och även i Svd), så diskuterar man kvinnor i Djungelpatrullen. Fantomen säger då att han aldrig har hört talas om att en kvinna har sökt. Är hans minne verkligen så dåligt? Hans egen fru har ju för sjutton gubbar varit med i Djungelpatrullen! Diana i Djungelpatrullen heter äventyret. Även en annan kvinna, vid namn Mary, har varit med. Äventyret heter passande nog Patrullman Mary.
Hagbergskan är förkyld och kände att hon inte skulle orka guida idag, så hon frågade om jag hade lust att byta från att sälja biljetter i Västra valvet till att var ML3, det vill säga vara stand-by-guide ifall det kommer några bokade visningar eller annat ovanligt. Det hade jag inte nåt emot. Föga anade jag då hur mycket bokat det var idag. Från det att slottet slog upp sina portar till att vi stängde hade jag visning. Inte en minut kunde jag hämta andan. Lämna av en grupp och hämta nästa. Lämna av en grupp och hämta nästa. Lämna av en grupp och hämta nästa.
När vi sedan stängde hade jag ett par timmar ledigt. Det var då jag försökte hitta nya skor och misslyckades. Jag åkte hem och bara satt på en stol och njöt av lugnet innan jag slängde mig på Ben och åkte tillbaks till slottet för en bokad dubbelvisning. Museum Tre kronor och Festvåningen. Eftersom halva Festvåningen är stängd på grund av kungens möten i morgon öppnade jag Gästvåningen ifall gruppen skulle vilja se lite mer. När jag efter 95 minuter var klar med museet och Fv påpekade jag vad klockan var och att vi kanske skulle ta och ge oss. Men gruppen ville se mer, så jag tog med dem på en liten snabbtur i Gv också.
Nu har jag äntligen kommit hem och ska äta lite och kolla på Fula Betty. Sedan blir det tidigt sänggående, för i morgon jobbar jag med Kungens möte i elva timmar. Pust!
Idag tyckte jag att det började bli dags att fundera på ett par sommarskor, så jag gick iväg till Åhléns för att se vad de har. Några schyssta skor hittade jag allt, bland annat de här från Björn Borg. Men fanns de i min storlek? Nähä, då! 44 var största storleken. Samma sak med alla andra skor jag tittade på. Visst kunde jag få ett par sommarskor i min storlek. Men då kostade de ett par tusen kronor, och för vardagsskor under sommaren känns det inte motiverat att slänga ut så mycket pengar. Sommarskor för mig är såna som ska slitas ut ordentligt. Klättra, springa, gå, vada och så vidare. Och skor för tvåtusen spänn är skor man tar hand om ordentligt!
Nu när badsäsongen närmar sig med stormsteg är det väl dags att börja fundera på nya badbyxor. Vad sägs om de här storsvenskt blågula från Calvin Klein? Finns på Uppercut.se, tyvärr inte i min storlek.
Som den stora musikalfantast jag är så går jag ju ständigt runt och väntar på nästa spännande uppsättning. Tyvärr kommer de alltför sällan. Jag menar, hur många gånger kan man sätta upp Grease med Pernilla Wahlgren i huvudrollen?!
Inte för att jag tror att Vicky von der Lancken eller Staffan Götestam tittar in på min blogg särskilt ofta (ifall de gör det: välkomna!), men här är i alla fall några förslag på musikaler som jag skulle vilja se:
Sommarnattens leende Moderna Millie Wicked Spring awakening Drowsy Chaperone Billy Elliot Mary Poppins Into the woods Nine (åh, vad jag önskar att jag hade fått se den när den gick på Oscars med Ernst-Hugo Järegård!) Company Det våras för Frankenstein Legally blonde
Och så ett par förslag med skådespelare: Hello, Dolly med Lill Lindfors Sweeney Todd med Jan Åström On the 20th Century med Malena Ernman, Reuben Sallmander och Meta Velander Jesus Christ Superstar med Carola och Anna Sahlin
Hmmm, två kvinnor i Jesus Christ Superstar? Men det finns ju bara en kvinnoroll, ska de slåss om den? Nej, absolut inte! Jag såg Carola framföra Getsemane i nåt program för några år sen, och hon gjorde den nåt vansinnigt bra. Och för en tid sedan intervjuades Anna Sahlin i DN och hon sa då att hon skulle vilja göra Judas. Då kom jag att tänka på Carolas framträdande och började fantisera om en uppsättning där Anna Sahlin gör Judas och Carola gör Jesus. Det tror jag skulle kunna bli RIKTIGT spännande!
Här är Imogene Coca i rollen som jag tycker att Meta Velander ska göra i On the 20th century.
1990 hade Suzanne OstensSkyddsängeln premiär. Filmen fick bra kritik och vann flera priser. Jag var och såg den på bio och jag minns att jag tyckte att den var väldigt bra, förutom slutet som kändes väldigt politiskt korrekt och vänsterövertydligt. Jag har kommit att tänka på filmen flera gånger sedan dess, trots att det var enda gången jag såg den. Nu har den äntligen kommit på dvd (INTE anamorfisk widescreen. Hur tänkte Sandrews där? "Äh, så onödigt, det är väl ingen som har bredbildsteve"?), och jag funderar på att skaffa den. Men när jag tittade på omslaget så slog det mig plötsligt att handlingen påminner väldigt mycket om en annan väldigt bra film, Nikita Michalkovs Brända av solen, som kom fyra år senare.
Båda filmerna handlar om högt uppsatta personer inom statsväsendet, Etienne Glasers inrikesminister och Nikita Michalkovs överste, som ska tillbringa sommaren på sina respektive lantställen tillsammans med sina familjer. Till sällskapet ansluter sig en främling, en livvakt respektive en gammal vän, till synes med vänliga avsikter men egentligen utsända för att mörda ministern/översten. En besynnerlig dans tar sin början där alla påverkar varandras liv och de utsända mördarna inser att allt inte är så enkelt de från början trott.
Det här kändes lite spännande. Kan Michalkov ha sett Skyddsängeln och blivit inspirerad? Ostens film kom trots allt fyra år tidigare, och Michalkov torde ha haft alla möjligheter att se den. Eller har han läst Ricarda Huchs roman, som filmen bygger på? Romanen och Skyddsängeln utspelas innan Första världskriget och Brända av solen äger rum 1936. En flytt framåt i tiden är fullkomligt förståeligt för filmen som utspelas i Sovjet. Det var då Stalin började med sina stora utrensningar av sina fiender inom kommunistpartiet.
Då det var så länge sedan jag såg Skyddsängeln vill jag inte sätta nåt betyg på den (även om den i mitt minne är värd fyra gnurglor), men Brända av solen är definitivt en femgnurglare!
I alla år har folk retat mig för att jag inte är så förtjust i att gå upp tidigt på morgonen. Däremot har jag inga problem med att vara uppe sent. Det är bara skönt. Jag har alltid hävdat att min hjärna kommer igång framåt kvällen och att jag tänker bättre då. Alla mina uppsatser på universitetet gjorde jag till exempel mitt i natten. Nu har jag äntligen fått bevis för att jag har rätt! Belgiska forskare har kommit fram till att morgonpigga personer tappar koncentrationen snabbare än kvällspigga. Och uppmärksamheten är också högre hos oss. Alltså gör jag helt rätt som lever senare än många andra. Allt enligt Dagens Industri.
Hmmm, klockan är tio. Kanske ska börja fundera på att göra middag nu...
Jag är inte så jätteförtjust i Måns Möller. Men i senaste avsnittet av Grillad var han riktigt rolig. Faktum är att hela avsnittet var lyckat. Äntligen har komikerna slutat vara snälla. En del skämt var riktigt taskiga. "Programmet med fler avhoppare än Estonia". Lysande! Nu börjar det likna nåt. Lagom till att programmet läggs ner...
Idag var det varmt på Slottet, och efter mina visningar kände jag att jag förtjänade en glass. Och varför då inte prova Ben and Jerry, som har öppnat på Västerlånggatan! Jättegott. Fast Chunky Monkey, bananglassen, smakade mest konstgjort.
Ni minns väl Gareth Malone och hans två körer? BBC gjorde reality show när den är som bäst! Körledaren Gareth Malone fick i uppdrag att skapa en kör i en värstingskola och få dem till kör-VM i Kina. Han lyckades klara uppgiften, och serien blev en succé så han fick göra om bragden i en pojkskola med idrottsinriktning som aldrig haft någon kör. Succé igen!
Nu är han tillbaks med en tredje omgång. Den här gången har han en jättekör med femmor och sexor, ungefär 300 barn medverkar i jättekören. Vi lär få vänta innan serien visas i Sverige, för den är inte färdiginspelad än. Sista avsnittet, den stora uppspelningen, spelas in på en körfestival i South Oxhey måndag 4 maj. Sedan ska serien färdigställas, visas i England och sedan får vi bara hålla tummarna för att den visas i Sverige också.
Tillbaka från födelsedagsmiddag. Kusin Erland fyllde år. Fast egentligen fyllde han redan förra lördagen, men eftersom han vet att respektera sina äldre släktingar så flyttade han middagen eftersom jag var på teater den dagen.
Idag blev det i alla fall av. Det bjöds på champagne med snacks, rostbiff med potatissallad, ost och kex (gruyère, mmmm...) och kaffe och Mozartkulor. Jag rullade därifrån!
Presenter var allt från rent nöje, som Toy Story, till nyttighetsprylar till den relativt nya lägenheten (okej, jag kan erkänna. Äggklockan var inte min idé. Men det blev miss i kommunikationen och när jag väl godkänt den tänkta presenten hade mamma redan åkt därifrån. Så jag fick överta en av hennes. Men den var snygg i alla fall).
Kulturfastrarna var såklart med. Fattas bara annat. Och självklart kom ämnet in på nästa föreställning de ska se, I väntan på Godot. Ni vet, den som är slutsåld nån gång fram till nästa millennium och där biljettförsäljarna skrattar rått åt en om man frågar om de möjligen råkar ha en biljett över. Den ska de se nästa vecka. Sedan spände de ögonen i mig (och har man haft två par kulturfasterögonen riktade mot sig vet man att uppföra sig) och frågade om jag sett den än. Det blev ju till att krypa till korset och erkänna att så inte var fallet.
Så har jag då sett Million Dollar Baby, 2004 års Oscarsvinnare för bland annat bästa film. Var den då värd sina fyra Oscar? Absolut inte! En av dem, Hilary Swank för bästa kvinnliga huvudroll kan jag gå med på (även om jag mycket hellre skulle se Kate Winslet för Eternal Sunshine Of The Spotless Mind eller framför allt Imelda Staunton för Vera Drake som vinnare). Men definitivt inte bästa film. 2004 års bästa film var Eternal Sunshine Of The Spotless Mind, som inte ens var nominerad i den kategorin. Ett nästan lika stort fegval som när Brokeback Mountain förlorade mot Crash året därpå.
Den här filmen följer standardformulär 1A för idrottsfilmer. Ung talang möter grinig tränare som inte vill träna henne, men hon imponerar med sin energi och han tar sig an henne och en vänskap och ömsesidig respekt växer så sakta fram samtidigt som han ger henne större och större framgångar inom sin sport. Har vi hört den förut? Mot slutet tar den visserligen en oanad vändning, men det är så dags då.
Filmen är så fylld av klichéer att man nästan kan sitta och pricka av dem. Hilary Swank är en ädel kvinna från en trailer trash-familj. Gissa vilka som skiter fullkomligt i Hilarys rollfigur och bara tänker på sitt socialbidrag! När Hilary Swank hamnar på sjukhus och familjen kommer för att hälsa på henne tillbringar de först en vecka på Disneyworld och ursäktar sig med "Hade vi kunnat ta med henne skulle vi ha gjort det". Och när hon köper ett hus till mamman blir mamman upprörd "för om det sociala får reda på att jag har ett hus blir jag av med socialbidraget". Och självklart försöker hela familjen lura henne på pengar.
På gymmet tränar en sydstatare, en äkta hillbilly som är så korkad att man inte förstår hur han kan stå upp utan att ramla omkull. Morgan Freeman (vinnare för bästa manliga biroll! Hur kunde man förbise Thomas Haden Church i Sideways?!) spelar, som så ofta förr, Den Vise Negern som bara går runt och levererar visdomsord. Clint Eastwood är så där stenhård som bara han kan vara (nåja, han är så gammal att han är ungefär lika stenhård som Slottets sandstensbalustrader. Petar man på honom så finns risken att han rasar i bitar).
Trots det finns det en viss kemi mellan de tre huvudrollsinnehavaren. Det tillsammans med det vackra fotot, Hilary Swanks rollprestation och den stämningsfulla musiken räddar filmen så jag är villig att ge den två gnurglor!
Jag vet inte riktigt vem man vänder sig till med den här nyzeeländska reklamen för Adidas. Men nånting säger mig att det inte är den vanliga heterosexuelle mannen. Fem landslagsspelare i rugby byter tröjor med varann, och man får välja själv vilka två som ska göra det. Dessutom kan man välja att låta dem byta tröjor i slow motion.
Jag har i alla fall bestämt mig för vilka som ska få byta tröja när jag ser på!
Jag stör mig nåt otroligt på de nya mikrofonerna som används på teve nuförtiden. Ni vet, de där som påminner om sportkommentatorers headset, fast utan hörlurarna. Vad är tanken med dem? Jag tycker inte att ljudet blir särskilt mycket bättre. Däremot är de rent estetiskt störande. När jag ser program där alla inblandade har de där mikrofonerna på sig så kan jag inte koncentrera mig på vad de pratar om. Det enda jag ser är de där pinnarna som sticker ut ur ansiktet på dem.
Första gången jag såg såna utanför en sportsändning var när jag såg Rent på Göta Lejon. Redan då störde det min upplevelse av musikalen, och det har inte blivit bättre ju mer de används. Vad är det för fel på de vanliga myggorna som man fäster på skjortan. Där är de betydligt diskretare och man kan koncentrera sig på vad som händer istället.
Idag fick jag gå upp extra tidigt. Jag hade erbjudit mig att hjälpa hovfuriren att bära väskor efter statsbesöket till Nederländerna. Då passade jag på att gå till vårdcentralen för att ta bort stygnen i pannan (de har bara öppenvård mellan 0800 och 0900, okristligt!). När jag kom ut därifrån och skulle sätta mig på Ben för att åka till Slottet ser jag en kille som står med gapande mun och tittar över vägen. Jag undrar vad det är han tittar så förvånat på, så jag tittar dit också. Döm om min förvåning när det på andra sidan gatan står två män, båda oklanderligt klädda i kostym, och slåss! De pucklar verkligen på varandra och knuffas och skriker. Jag vet inte riktigt vad de bråkade om, men deras bilar stod väldigt nära varann så jag kan tänka mig att den ene försökte tränga sig före den andre eller så.
Nå, jag hade inte tid att se hur det hela avlöpte. Jag fick åka iväg till slottet och bära. Sedan hade jag ett par visningar i Skattkammaren. På den svenska visningen var det en kille med, som såg ut som Christian Bales skäggige lillebror. Inte helt fel...
I veckans avsnitt av Vem tror du att du är? fick vi lära känna Magnus Härenstams farfars morfars morbror, Sven Morin som var kyrkokonstnär i Småland på 1700-talet. I hans levnadsbeskrivning finns antecknat att när Gustav (IV) Adolf föddes 1778 (1 november, bästa födelsedatumet!) så tillverkade Sven Morin en vagga i 365 delar i present till den nye arvprinsen och skickade till Stockholm. Vaggan var så intrikat att ingen av stadens snickare kunde sätta ihop den, utan det blev alltid delar över. Man skickade då efter Sven Morin, som fick komma hit och montera ihop vaggan, vilket han klarade av på två timmar (enligt en annan källa var det på två minuter). Men man var så misstänksam mot honom och trodde att han skulle smuggla in ytterligare bitar för att sätta ihop den att man först tvingade honom att ta av sig kläderna innan han började monteringen. Gustav III lär ha blivit så imponerad av vaggan att han rekommenderade Morin till Konstakademien.
Det är en riktigt spännande historia, men det jag satt och tänkte på under tiden var det självklara: Finns vaggan kvar i de kungliga samlingarna, och i så fall var?
Måtte jag aldrig bli en guide som folk uttryckligen ber om att få slippa, när de ringer och bokar visning. Jag har hamnat i den situationen några gånger när arbetsledaren kommer och uttryckligen säger att jag ska ta en viss visning, för gruppen som kommer vill absolut inte ha den andra kollegan. Då är det mycket roligare för oss alla när han kommer och talar om att gruppen som kommer har sagt att de vill att jag ska ta hand om dem!
16 maj kommer Mumintrollet till Konserthuset. Både med en musikföreställning och en utställning. Tyvärr ska jag på annan teater den dagen, så musikföreställningen kan jag inte gå på. Jag är väl egentligen för gammal, den riktar sig till 4-9-åringar. Men när det gäller Mumin kan jag inte bli för gammal! Däremot måste jag se utställningen. Den går i en månad i Konserthusets foajé, och är gratis.
Jag såg på ett gammalt avsnitt av Frasier ikväll. Där dök Jennifer Coolidge upp i en gästroll som ny sjukgymnast medan Daphne är på fettläger (fast i verkligheten var hon egentligen och födde barn ).
Jennifer Coolidge är en sån där riktigt rolig birollsskådespelerska, som finns med i utkanten i många filmer. Hon får ofta spela sexiga mogna damer, fast med inte så stor hjärna. Första gången jag la märke till henne var i A mighty wind, där hon hade den klassiska repliken
"Thank God for the model trains, you know? If they didn't have the model trains they wouldn't have gotten the idea for the big trains."
Om jag säger att hennes första teveroll var i avsnittet The masseuse av Seinfeld, så vet säkerligen Hanna vem jag pratar om i alla fall. För den yngre (?) generationen är hon nog mest känd som Stiflers mamma i American Pie.
Hon var väldigt bra som Reese Witherspoons frisör i Legally Blonde-filmerna. Däremot fungerade hon inte alls i Joey, där hon spelade Joeys agent. Men jag är villig att förlåta henne mycket!
Just när man trodde att amerikanarna hade fått slut på olika maträtter att kombinera hittar man baconnaise, en blandning av bacon och majonnäs. På deras hemsida rekommenderar de att lägga baconnaise på broccoli, för att få den att smaka godare.
På innehållsförteckningen kan man inte hitta många naturliga ingredienser. Och eftersom den inte innehåller någon riktig bacon så är den koshercertifierad, och även vegetarianer kan nu njuta av äkta (?) baconsmak. Tänka sig! Trots det tror jag faktiskt att jag tänker avstå!
Idag i DN på stan skriver de om superhjältar. Bland annat omnämns att Teen Titans (Robin, BeastBoy, Raven och Cyborg) i nr. 18, 1968 tillsammans med Starfire kommer till Stockholm för att förhindra stölden av de svenska riksregalierna. Verkar vara ett nummer som man måste försöka få tag i. Seriehjältar och riksregalier, det är ju precis min grej!
Fast kronan ser inte precis ut som Erik XIV:s krona...
Ja, det kan jag inte tala om (eller jo, det kan jag. men det var inte en bal ikväll). Däremot kan jag berätta om vår trevliga lilla personalfest som vi hade nere i pubkällaren. Personalavdelningen var ansvarig den här gången och temat var ABBA och Mamma Mia. Så det serverades grekisk mat och spelades ABBA hela kvällen. Självklart ställde vi upp med Slottskören och sjöng ett par låtar av Benny Andersson. Vi började med Kärlekens tid, med text av Ylva Eggehorn. Lite lagom seriöst sådär, som en riktig kyrkokör ska vara. Sedan brakade vi loss med Ring, ring. Succé! Det var meningen att vi skulle göra Anthem också, men det blev fel på nån sladd till elpianot, och Anthem utan pampigt mellanspel funkar inte. Så vi fick hoppa över den.
Efter det var det SingStartävling med ABBA-låtar. Blygsamheten förbjuder mig att tala om vem som vann. Tyvärr hade det blivit nån miss i kommunikationen, så förstapriset hade redan serverats som gratissnacks till alla som ville ha. Nåja, jag (eller vem det nu var som vann. Blygsamheten, ni vet!) får väl vara nöjd med bara äran.
Lite dålig uppslutning, men vi som var där hade trevligt i alla fall!
När jag var i nioårsåldern tog mina föräldrar med mig och min bror på Bugsy Malone. Där fick jag för första gången se Tallulah. Vilken kvinna! Jag var helt förhäxad, både av filmen och Jodie Foster i rollen som Tallulah. Det är en kvinna som vet att ta för sig, och som inte låter männen styra henne. "I like my men at my feet!" Strålande replik!
Vi var och såg filmen tre gånger på bio och självklart har jag skaffat den både på vhs och dvd, allteftersom tekniken har utvecklats. Här är Tallulahs stora nummer.
Det verkar som om jag har kommit undan med ännu ett lönnmord, trots att alla tecken pekar på mig. Jag befann mig på platsen, då jag lämnade slottet strax innan skotten avlossades, jag åkte vespa och jag är i fyrtioårsåldern. Det som gjorde att jag klarade mig är väl det faktum att vittnena tyckte sig se en gul vespa istället för en vit. Mwahahaha!
Är inte det här mäkta fånigt? Både Aftonbladet och Expressen gör stor grej av att han som blev skjuten i Gamla stan igår var greve. Det är tydligen så viktigt att båda två har det på framsidan i krigsrubriksstorlek. Jag tror inte att mannen ifråga blev skjuten just för att han var adlig, och att han var adlig gör väl inte historien viktigare eller mer brännande? Jag trodde att tidningarna hade lärt sig efter Aftonbladets klassiska "Greve sköt neger på Östermalm". Men tydligen har adelskapet stor vikt även nuförtiden. För att travestera rubriken under den här artikeln i pappersexpressen: Stoppa adelshysterin!
Erkänn att du trodde att du skulle få se nåt snusk med den rubriken! Men nä! Här handlar det om brödbak. Idag provade jag att blanda i hackade fikon i degen. Det ska bli spännande att smaka när de svalnat.
Ibland undrar jag om jag inte var lägerkommendant i nåt tidigare liv. Det brukar ta sig uttryck när jag lagar mat. När någon del av maten, ärtor, köttbullar, ris, lök, vad det nu kan vara, ramlar ut ur kastrullen eller tallriken så utgår det ett larm efter dem. Ingrediensen måste finnas och bestraffas, och det inför övriga ingredienser. Om jag steker dem extra hårt, eller äter upp dem först spelar inte så stor roll. Bara resten av maten bevittnar det hela. Är det ett tecken på att jag är väldigt sjuk, eller bevis för tidigare liv?
När jag började plugga in Fair Fashion? kan jag erkänna att jag var inte fullt så entusiastisk som när jag läste in Haupt på slottet. Men min vana trogen, jag är ju nyfiken av mig och vill alltid lära mig mer, så började jag googla lite själv för att få svar på funderingar som dykt upp. Nu tycker jag att det är jätteintressant med bomullsodling och hur den påverkar miljön.
Det är väldigt roligt också att ekologisk bomull inte längre bara finns på "medvetna", dvs tråkiga, plagg utan att vanliga modeskapare gör produkter i ekologisk bomull. Jag var och handlade kläder igår och då hittade jag kalsonger i ekologisk bomull från Calvin Klein. Och de var inte dyrare än deras andra kalsonger.
Men ekologisk bomull är ju inte enda alternativet för den som vill vara miljömedveten. Bambukläder är på frammarsch! Bambu odlas helt utan bekämpningsmedel, den behöver inte konstbevattnas och när den är mogen (bambun är världens snabbast växande planta) skär man ner den, och så kan den växa upp igen. Bambun torkar snabbt och andas på ett bättre sätt än bomull. Dessutom är bambufibrerna naturligt antibakteriella. Jag hittade en butik på nätet, bambubutiken, som har bambukläder och ekologisk bomull. Jag funderar på att köpa mig en bambutröja, bara för att kolla hur de känns i jämförelse med bomull.
På lördag öppnar Grönan igen. De har en ny attraktion i år, Insane. Den verkar riktigt rolig, skulle gärna åka den. Men som vanligt med de här häftiga grejerna så är det väl inte bara en lägre längdgräns, utan även en högre. Och jag brukar befinna mig på fel sida om den gränsen. Efter att ha fuskat mig förbi längdkollen på HangOver på Liseberg och fick sitta hoptryckt när G-krafterna satte igång har jag lärt mig att respektera längdgränsen. Fast när det gäller sånt som Fritt fall så gör det mig absolut ingenting att jag är för lång...
Idag började DN med en ny artikelserie (förmodar jag) kallad Udda jobb i Stockholm. Först ut är Kjell Pettersson, som är urmakare på Slottet. Varje torsdag går han runt och ställer alla klockor på Slottet. Han brukar komma till vårt pentry ungefär samtidigt som vi har morgonmöte varje torsdag, så vi kan nästan ställa klockan efter honom!
Ifall ni undrar över vilka klockor det är han håller på med i artikeln så är det bordsuret i konseljsalen på första bilden och en av mina favoriter på den andra. Bordsuret som står i Gustav III:s paradsängkammare. Den är tillverkad av en svensk urmakare vid namn André Hessén, som var hovurmakare i Paris. Motivet är Moder Svea som visar den unge prins Gustav (IV) Adolf sina föregångare, Gustav Vasa, Gustav II Adolf och Gustav III, vars porträtt kan ses på obelisken.
André Hessén, eller Anders Bengtsson som han egentligen hette, kom från Stora Tuna i Dalarna och reste via utbildning i Stockholm till Paris för att göra sig ett namn som urmakare 1767. Han lyckades, och hans verk beundrades över hela Europa. Nu kan man hitta hans verk på museer i både Europa och USA.
Trots att jag gick upp två kilo under påsk (hur nu det gick till. Jag gjorde ju inget annat än att äta!) var jag tvungen att köpa mig ett nytt och kortare skärp. Eller om det var för att pigga upp mig, jag vet inte så noga. Men jag valde en brun variant idag, i alla fall. Jag har bara haft svarta skärp så länge jag kan minnas. Så det här var en stor förändring för mig.
Jag höll på att ilskna till när jag såg rubriken i Svd: Skeppsholmen får nytt köpcentrum. Inte nog med att vi har köpcentrum till förbannelse i resten av stan. Ska vi nu börja bygga om kyrkor till sån skit. Fast sedan såg jag vad det egentligen stod och lugnade ner mig. Nytt körcentrum. Och det låter ju mycket roligare. Skeppsholmskyrkan är alldeles för vacker för att stå tom, och vad kan väl passa bättre än att använda den som körlokal. Det är precis vad som behövs! Nu ska vi bara få Nobelmuseet att inse att de inte MÅSTE använda sig av Skeppsholmskyrkan.
Skeppsholmskyrkan, eller som den egentligen heter, Karl Johan-kyrkan, byggdes av Fredrik Blom, som var Karl XIV Johans favoritarkitekt. Han har fått bygga en hel del åt kungen. Fast det enda Blom gjorde åt kungen personligen var lilla vackra Rosendals slott ute på Djurgården (Öppet för guidade visningar från 1 juni till 31 augusti. Väl värt ett besök). Fredrik Blom har även byggt det första kontorshuset i Stockholm, Kammarrättens hus på Riddarholmen. Och han var även först med att leverera i platta paket. Han skapade de prefabricerade husen, byggda på en plats och hopmonterade på en annan. Rosendals slott är ett utmärkt exempel på en sån byggnad.
Skeppsholmskyrkan byggdes mellan 1824 och 1842, och skulle från början ha trätak. Karl XIV Johan tyckte att det skulle vara lite trist med ett så enkelt tak, så han bekostade koppartaket på egen hand.
Så har du Filip och Fredrik haft premiär på sin talkshow på femman. En sån satsning måste man ju kolla in, tänkte jag. Ingen som känner till dem blev nog förvånad över hur programmet såg ut. Till formen en standardtalkshow, och till det fick vi det där extra som paret alltid levererar. Och det är väl det som stör mig. Det är väldigt mycket att de pratar i mun på varandra, och talar alltid om pinsamma detaljer om den andre så att den andre sitter och vrider sig och säger att "det där behövde du inte ta upp". OCH SÅ SKRIKER DE!!! De verkar inte kunna hålla normal samtalston. Vet de ens om att mikrofonen är uppfunnen, och att man inte behöver ta i för att höras? Visst, det är deras grej, och för deras fans är det väl så de vill ha det. Men jag orkar inte med det. Jag gav upp efter halva programmet, och så har det varit med de flesta av deras program. Boston Tea Party var en bra idé, men jag orkade inte lyssna på dem när de sitter och skriker i mun på varann. Tydligen orkade dock 576 000 personer höra på dem, och det får de väl vara nöjda med. Jag får se om jag ger dem en chans till (fast det brukar jag tänka) nästa vecka.
Det roligaste de har gjort är SM i nazireferens i det annars ganska usla Ursäkta röran, även om en del av referenserna är lite väl i luddigaste laget.
Jag roade mig med att kolla ett (halvt) avsnitt av Hemsökta hus igår kväll. Det är ett roligt program, om man bara ser nåt enstaka avsnitt. För det är exakt samma sak som händer i varje avsnitt. Först går Yvette Fielding runt och försöker se läskig ut och berättar vilka spöken som brukar härja i just det här huset. Sedan går den läskige Derek Acorah (absolut läskigare än spökena) runt och med konstig röst påstår han sig ha kontakt med spökena i huset. Efter det släcker de ljuset och slår på ir-kamerorna. Och så sitter de där hela natten och skrämmer upp varandra med konstiga ljud i fjärran och framför allt de berömda orberna, ljuskloten som dyker upp i digitalkamerorna. Jag har sett många orber i mina dar, men jag har alltid trott att det är dammkorn som flyger runt. Men nej då, det är spöken som försöker ta kontakt med oss!
Fast det finns ju lite utveckling i serien också. I de senaste omgångarna så är det väldigt mycket stenkastning. Helt plötsligt har alla spöken börjat kasta sten omkring sig. Det hände aldrig i de första omgångarna, vad jag minns. Men nu plötsligt yr stenarna i varenda hus.
De har fått en paranormalforskare med, Ciarán O'Keeffe, som ska vara programmets samvete, och i slutet av varje program så får han säga att "vi kan ha inbillat oss spökena" och så försöker han komma med en logisk förklaring.
Hans bästa arbete var att han lyckades avslöja Derek Acorah som den bluff han är. I ett avsnitt där de besökte ett gammalt fängelse spred parapsykologen lite försiktigt ut att en av fångarna som suttit där var en sydafrikan som hette Kreed Kafer, och efter en stund fick Acorah kontakt med hans ande. Det enda trista är att han aldrig funnits. Kreed Kafer är ett anagram för Derek Faker (Bluff-Derek).
Någon vecka senare, vid en annan inspelningsplats, spred Ciarán ut information om landsvägsrånaren Rik Eedles, och mycket riktigt fick Derek kontakt även med den anden. Rik Eedles betyder Derek lies (Derek ljuger). Ett tredje tillfälle var när man besökte ett slott, och Ciarán yppade att han hört talas om att självaste Rikard Lejonhjärta ska spöka där. Dessutom spökar en häxa i källaren och i ett av rummen står ett klädskåp ur vilket det kommer andar. Nog fick Derek Acorah kontakt både med Rikard Lejonhjärta och häxan och kände onda krafter från klädskåpet. Hmmm, ett lejon, en häxa och ett klädskåp. Var har jag hört talas om det nånstans? Efter att Ciarán avslöjat sina påhittade spöken fick Derek Acorah respass.
Men även övriga deltagare i programmet har gjort sig skyldiga till bluffar. Kolla det här klippet där man har fått kontakt med ett spöke som skakar på bordet där de sitter. Kolla särskilt in hur duken beter sig vid Yvettes hand. Hade det varit borde som skadades av sig självt borde inte duken vecka sig runt hennes fingrar som den gör. Det syns väldigt tydligt att det är hon som puttar på bordet.
Här är ett exempel på det motsatta. Yvette har på sig vantar som inte har tillräckligt med friktion på glaset, så när hon försöker flytta det glider hennes finger rakt över.
Det finns ett annat utmärkt exempel, där ett av medierna puttar till en i teamet och låtsas att de både två blivit knuffade av spöken. Jag ska försöka hitta det klippet också.
Hmmm, det här är den bästa versionen jag kan hitta. Ingen bra kvalitet, men man kan ändå se hur David Wells puttar till armbågen på mannen framför.
Då var det dags även för mig att bli med platteve. Min gamla teve gick sönder och jag var tvungen att köpa en ny. Jag tittade på platteve, men de var alldeles för dyra, så jag köpte mig en hederlig tjockteve. En månad senare började priserna på platteve rasa, och plötsligt var alla billigare än den jag hade köpt. Så dags då! Eftersom jag precis skaffat en (och SÅ viktigt är det inte att jag kände nåt behov av att lämna tillbaka den nyköpta) trodde jag att jag skulle få vänta i åtminstone tio år innan jag fick mig en platteve (den gamla hade jag i över femton år utan några som helst problem). Men nu gick ju mina föräldrar och skaffade sig en ny, så då fick jag överta deras "gamla", nyare än min tjockteve. Frågan är nu bara vad jag ska göra med min gamla...
Idag gick sista föreställningen av Avenue Q. Stackars er som inte fick tummen ur för att gå och se den. Den är så satans rolig, och Sverigeuppsättningen var riktigt bra. Jag såg den redan förra gången den gick, då på Maxim, och när jag såg att den skulle gästspela på Vasan ville jag se den igen. Den här gången lyckades jag dessutom få med föräldrarna och två av brorsönerna. Jag tror att alla var lika nöjda som jag.
Det var ingen större skillnad mot förra gången jag såg den. Samma skådespelare, och alla skötte sig exemplariskt. Enda skillnaden var att Fredrik Lykke (lysande!) var utbytt mot Linus Wahlgren. Och nu ska jag skriva nåt jag aldrig trodde att jag skulle: Linus Wahlgren var suverän! Trekkie Monster, Nicky och Dåligaidéerbjörnen, alla dockorna skötte han med bravur!
Efter föreställningen gick vi på Pressklubben och käkade middag. Då kom Stoffe och några andra av skådespelarna från My fair lady in, så jag tog och växlade några ord med honom. Vi har inte setts sedan vi båda jobbade på Dramaten för fyra (?) år sen. Kul att se honom.
Var det inte det jag anade! Jag började använda Listerine för att få bukt med min tandsten. Det funkade utmärkt. Inte en stenflisa kunde man upptäcka så länge jag sköljde två gånger om dagen. Däremot började jag lägga märke till att tänderna började bli brunare med väldig hastighet. När jag slutade med Listerine slutade tänderna att mörkna. Och nu skriver Expressen att jag minsann inte är den ende som råkat ut för det. Marknadschefen för Listerine säger att det inte finns några vetenskapliga undersökningar som visar att man får bruna tänder. Nä, tacka fan för det. De har väl inte brytt sig om att göra några såna undersökningar!
Tänk att jag är så ekonomisk och praktisk! Dagens industri har ett inslag om hur mycket pengar man tjänar när man åker vespa istället för att åka bil. Då kan jag fortsätta med gott samvete. Okej, jag har inte en mil till jobbet och jag har inte gått från att köra bil till att åka vespa. Jag har nån km och har gått från att cykla. Men i alla fall...
Däremot kanske reportern borde ta reda på hur man ska bete sig i trafiken. Hon sitter på en eu-moppe klass 1, och ändå kör hon i cykelfältet. It's a big no-no!
Efter avslutad läsning av Svart krabba kände jag att det var dags för lite lättsam läsning, och jag hade köpt De tre musketörerna på ett antikvariat för några månader sen. Jag har aldrig läst den, skam att säga, men den är riktigt underhållande. En litteraturklassiker i ordets rätta bemärkelse.
Jag har bara sett ett par av filmversionerna. Den bästa av dem är helt klart Richard Lesters två filmer (eller en. Det är hela boken uppdelad på två filmer, inspelade samtidigt). Vilka skådespelare! Michael York, Oliver Reed, Charlton Heston, Faye Dunaway, Christopher Lee, Raquel Welch, Richard Chamberlain, Geraldine Chaplin, Jean-Pierre Cassel, Frank Finlay. Jag applåderar dem allihop!
Disneys hopplösa historia från -93 förtjänar att förbigås i tystnad. Jag menar, vad har de gjort med handlingen?! Richelieu försöker bilda allians med England?! Rocheford upplöser musketörerna?! Porthos pirat?! Och var har drottning Annas otrohet med hertigen av Buckingham tagit vägen?!??!??!?!! Den har ju inget mer än namnet gemensamt med Dumas suveräna bok!
Jag har inte sett den från -48, med Gene Kelly som d'Artagnan, men den verkar vara bra också. Jag gillar särskilt Gene Kellys rumpviftande vid 05:24! En mer atletisk d'Artagnan får man leta efter. Gene Kelly hamnar långt upp på min lista över favoritfilmstjärnor. Sedan har de Angela Lansbury som drottning Anna, Lana Turner som Mylady och Vincent Price som Richelieu, wow!!
Och så går den ju på Stadsteatern! Den har fått bra kritik (ja, kulturfastrarna har sett den och rekommenderar den), så jag ska ta och försöka få biljetter till den också.
Här är en video som är raka motsatsen till Malena Ernmans soppa. Oren Lavie har gjort en stop motion-video a la Sledgehammer. Musiken kanske inte riktigt är min stil. Men jag kunde inte sluta titta på videon. Jättehäftig!
Jag har ett par toppenfastrar. Men jag får rejäl prestationsångest när jag träffar dem. De brukar alltid inleda med att fråga om jag har sett någon bra pjäs eller nån bra film. Jag skruvar lite på mig och mumlar fram nånting om att "jag har inte riktigt haft tid på sistone. Men jag tänkte gå på bio för några veckor sen". Sedan berättar de vad de har sett. De har sett alla filmerna på topplistan, sju konserter, varav en med mongolisk strupsång som var en hemlig konsert i en källare ute i förorten och helt oannonserad, fyra konstutställningar, de har varit på femton museer och de har skaffat biljetter till de elva mest slutsålda teaterföreställningarna, naturligtvis med alla skådespelarnas personliga hälsningar. Och så avslutar de med att uppmana mig att gå och se den senaste föreställningen de såg. "Ja, jo, jag ska se vad jag kan göra" brukar jag få ur mig då.
Det enda fastrarna inte är intresserade av verkar vara våldsfilmer. Men det skulle inte förvåna mig om det är deras hemliga passion och att de kan räkna upp Dario Argentos fem bästa och blodigaste filmer...
Hela dagen har jag haft One day more ur Les Misèrables på hjärnan. Är det för att man inte kan vända sig nånstans utan att stöta på Susan Boyle? Ja, hon är ful och kan sjunga. Get over it, liksom! Fast musikalen är superbra!
Jaha, så har då äntligen (?) videon till Malena Ernmans La Voix släppts. Det är knappt man tror att det är sant! Den här videon är så erbarmligt dålig att man häpnar. En svartvit film där Malena blir filmad som i en turistvideo. Fotot är dåligt och klippningen är nåt ruskigt orytmisk. Jag kommer att tänka på de billiga videor som producerades på det glada åttiotalet när Listan var programmet man tittade på. Man skämdes över dem redan då. Tjugo år senare är man inte precis mer välvilligt inställd till en så här usel video! Regissören borde skämmas!
Och vad kallar Aftonbladet soppan? "Malenas nya succé-video". Har de ens tittat på den innan de la upp den på sin sida?
Idag ska det vimlas på slottet. Kronprinsessan Victoria och Daniel Westling ska ha mottagning i Bernadottevåningen med anledning av förlovningen. 180 gäster inbjudna. Själv ska jag för en gångs skulle inte jobba med det. Jag kommer att vakta Gästvåningen istället. Men igår hjälpte jag till att lägga in ny matta i Lovisa Ulrikas matsal. Den var stor, fin och TUNG! Vi var elva personer som hjälptes åt att bära upp den för trapporna. Men så blev det fint också!
När jag åkte hem från landet köpte jag med mig senaste numret av King, bara för att ha nåt att läsa på tåget. Det gick ju ganska snabbt...
Men något jag fastnade för var artikeln med träningstips om man vill få sig en äkta modellkropp. Det som slog mig var att man tydligen bara ska öva armar, bröst, axlar och mage. Rygg och ben är inte viktigt om man vill få en modellkropp. Nähä?! Hur fånig ser man ut med vältränad framsida och otränad rygg, för att inte tala om vilken hemsk hållning man får när man har stark mage, men ryggen är otränad. Quasimodo, anyone? Och vi har väl alla fnissat åt dessa vältränade killar som helt har glömt träna benen. Muskler i överflöd upptill, allt placerat på pinnar till ben.
Övningarna i sig var det inget fel på. Det var väl samma relativt enkla övningar (bra så, enkla övningar funkar utmärkt), som man brukar se i träningsråd. Men om man ska göra dem så MÅSTE man komplettera med resten av kroppen! Att det ska vara så svårt att fatta det!
Henry Selick, som regisserade Nightmare before christmas (nej, Tim Burton skrev och producerade, men det var Selick som regisserade) och James och jättepersikan kommer med en ny film, Coraline. Sverigepremiären är 15 maj.
Henry Selick verkar gilla bisarra tanter. I James och jättepersikan var det Joanna Lumley och Miriam Margoyles och i Coraline dyker mina favoritbisarrtanter, Jennifer Saunders och Dawn French, upp.
Filmen handlar om Coraline, som önskar sig en bättre familj, och hittar den bakom en gömd dörr som hon hittar i familjens nya hus. Men man ska akta sig för vad man önskar sig... Filmen verkar vara härligt bisarr och svart. Jag längtar!
Jag bor ensam och behöver inte ta hänsyn till nån annans känsla för anständighet. Jag är absolut inte pryd av mig och kan ofta knata omkring helnäck i lägenheten utan att bry mig det minsta lilla. Men häromsistens slog det mig att varje gång jag kliver ur duschen så virar jag handduken runt midjan efter att jag torkat mig, och har kvar den tills jag klär på mig. Är jag ensam om att göra så här?
Ja, vad kan man säga? I årets verksamhetsberättelse är det så klart flest bilder på kungafamiljen. Sedan är det tre bilder på riksmarskalken. Men vem kommer på god tredjeplats med hela två bilder? Jo, undertecknad!
Där kommer jag susande i korridoren. En liten stund kvar innan kvällens första visning och jag vill prata lite med chefen innan dess. Men hur många minuter är det exakt? Fram med mobilen för att titta, utan att tänka på att det är lågt i tak i den korridoren och en liten bit in är det ett väldigt lågt valv som jag alltid måste huka mig under. PANG! Sedan låg jag där och sprattlade på golvet. Från varenda rum längs hela korridoren tittade det ut folk som undrade vad det var som pågår. Det kittlar konstigt på huvudet, ungefär som att någon häller en tunn vattenstråle på mig. Handen till huvudet, och den blir plaskblöt. När jag tittar är handen helt röd av blod. Den ene efter den andre kommer för att hjälpa till. Både en undersköterska och en sjuksköterska finns turligt nog i närheten. Taxi beställs och avbeställs. En bil körs fram och personalchefen med dotter kör mig till S:t Görans sjukhus. Fyra stygn allt som allt. Jag säger då det. När jag slår i så gör jag det med besked. Inget litet fjantsår där inte!
När jag låg där på golvet tänkte jag på två saker: Hur ska det nu gå med visningarna och det här var ju ett jävla sätt att träffa de fast anställda för första gången...
Idag vaknade jag för en gångs skull av att klockan ringde. Sedan kom jag på att det nog berodde på att jag var tvungen att gå upp två timmar tidigare. Jag har en bokad visning klockan tio i festvåningen. I mitt förvirrade halvsovande tillstånd tänkte jag att jag skulle skriva det och kalla inlägget "Tack, det kooperativa". Fråga mig inte varför. Det kanske finns nån bra anledning, men den kan jag inte förstå just nu när jag faktiskt har vaknat.
Jag tänkte istället inleda dagen med en gammal goding. Povel RamelsVar är tvålen? Jag tokgillar den. Men det är en bit som jag aldrig har förstått vad han menar. "Litervis champagne i badet hade Madame Pompadour. Trettiotvå när hon klev i, och trettiotre när hon klev ur" Va?!
Jag kollade på Vem tror du att du är ikväll, med Suzanne Osten som huvudperson. Det första jag kom att tänka på var att jag vill ha såna bokhyllor som hon har, såna där som täcker en hel vägg, alldeles fylld med böcker. Det är störtahäftigt, tycker jag.
Sedan började jag fundera över hur stor skuld hon har i mitt teaterintresse. För jag vet att en av de första föreställningarna som jag såg på teater var hennes Medeas barn på Stadsteatern. Den föreställningen mindes jag som jättehäftig. Jag har inget minne av skilsmässobiten, bara att det var ett häftigt äventyr.
Torsten Wahlund och Etienne Glaser i Medeas barn 1975, foto André Lafolie
Men en snabb koll på Stadsteaterns hemsida visar att det troligen var den andra föreställningen jag såg. Den hade premiär 1975. Året innan såg jag Ensamhetsgumman och småfolket, även den på Stadsteatern. Att jag överhuvudtaget har nåt teaterintresse efter den upplevelsen är fascinerande. Jag kommer ihåg att jag hade total panik, redan från första början. För att komma in i salongen fick vi krypa in genom en tunnel. Det var trångt och jag hade ett barn precis framför mig och ett annat barn efter. Sedan var föreställningen riktigt bisarr. Det enda jag minns var att det var ett hus, som ibland var stort och så var det litet och nån sprang omkring på hustaket. Jag förstod nog inte så mycket av den. Och främsta, och bästa, minnet av den föreställningen är när jag och resten av klassen stod ute på Drottninggatan efter föreställningen och jag kunde andas ut.
Vem låg då bakom den föreställningen? Jo, den här herrn! Personligt ansvarig för att terapeuterna tjänar multum på sextiotalisterna!
Jaha, då har jag köpt min sista bok hos amazon.com. Tydligen har de börjat censurera bort gaylitteratur ur sina topplistor, allt för att bli mer "familjevänliga". Det får de gärna bli, men då går jag till nån annan boksajt för mina bokinköp.
Dubbelmoralen står som spön i backen, Playboy centerfolds får finnas kvar, för det är konst, men Annie Proulx, som skrivit Brokeback Mountain, är bortrensad.
Fast när jag tänker efter, började inte amazon med sin familjepolitik för ett bra tag sen? Jag vill minnas att ägarna tillhör nån högerkristen gruppering. Fast det kanske bara är jag som minns fel.
På tal om The producers, det är en väldigt bra musikal. Stockholmsuppsättningen är riktigt lyckad. Många bra skådespelare, fast min favorit i den uppsättningen är faktiskt Kim Sulocki. Han är helt perfekt i sin roll.
Filmversionen hade alla möjligheter att bli riktigt bra, med skådespelarna från Broadway och några väl utvalda nya skådespelare i vissa roller, Uma Thurman som Ulla inte minst! Ändå blev den en stor besvikelse. Jag tror att filmen hade behövt en annan regissör än Broadwayversionen. Susan Stroman har låst sig för mycket vid hur hon gjorde det på scen, så det är väldigt mycket mycket vända-sig-mot-kameran-och-agera, vilket blir extra tydligt i musiknumren. Scenerna och agerande blir platt. Skådespelarna skulle dessutom ha behövt tona ner sitt agerande från scen, så att det inte blir stor buskis. Synd på så rara ärtor.
Men jag måste nämna en som inte har förekommit i några diskussioner om den här filmen, och det är Tory Ross. Va, vem är det? Att man kan missa henne är ganska förståeligt, för hon är bara med i en minut. Men under den minuten lyckas hon stjäla hela scenen. Hon är den fula balettflickan i I Want to be a producer. Titta på henne, och se vad hon gör. Hon är så fel bland alla de långa vackra balettflickorna, och hon är medveten om det men försöker ändå göra det bästa av situationen. Jag har sett den här scenen många gånger och jag skrattar lika gott varje gång. Det går inte att lägga in klippet här, så följ den här länken för att se och skratta!
Tyvärr kan jag inte ge den här filmen mer än två balettdansande gnurglor, trots de goda förutsättningarna.
Åter innanför mina egna dörrar, och bara lite åksjuk. Fick åka framåtvänd från Göteborg till Stockholm, så jag klarade mig ganska bra.
Nåt som är bra när man åker tåg så här, eller åker överhuvudtaget, är ljudböcker! Jag är inte så inne på såna i vanliga fall, men när jag åker tåg kan jag inte koncentrera mig på texten, för då blir jag riktigt illamående. Nu kan jag sitta och lyssna på böckerna och ändå titta ut på naturen.
På väg upp har jag lyssnat på Conn Igguldens Roms portar, om Julius Caesar. Helt okej slit-och-släng-litteratur. Men jag har stört mig hela resan på en översättningsmiss. Tydligen odlade man majs på Caesars barndomsgård. Det är ju riktigt spännande, med tanke på att det var Columbus som tog med sig majsen till Europa. Typ 1500 år senare... Jag har inte tillgång till originaltexen, men jag misstänker att det inte står maize där, utan corn. Och man måste väl inte vara en jättebegåvad översättare för att veta att det inte bara betyder majs, utan även säd, vete och korn. Bara att välja nåt av de alternativen istället för en växt som inte fanns i Rom!
Tåg är ju ett suveränt färdmedel. Snabbt och energisnålt. Och man behöver inte lägga stationerna långt utanför stan, så man tar sig snabbt därifrån. Om man inte ska till eller från Falkenberg. Där har man byggt en ny station, och den har man av nån outgrundlig anledning lagt mitt ute på en åker, långt från all redlighet. Enda fördelen för oss är att den ligger söder om stan, så det går snabbare för oss att ta oss dit.
Så är påsken i stort sett slut. Jag kommer att vara mätt i flera dagar, känns det som just nu. På långfredagen var det middag hos oss, lammstek med rotfrukter. Och på påskafton var det middag hos farbror, fastrar och kusin.
Där inledde vi med fyra sorters sill och ägg i alla möjliga färger. Efter det Janssons frestelse. Sedan köttbullar och grönkålsgratäng och så avslutade vi med påsktårta. Till maten serverades öl och, som kusin Erland skrev i en uppsats i lågstadiet, "i år hade vi bara sju sorters brännvin". Jag rullade från bordet, inte så mycket på grund av snapsen, utan på grund av mängderna med mat...
Apropå Pernilla Wahlgren, har ni sett att hon ska ersätta Christine Meltzer i The Producers när den går upp i Göteborg? Vem har visat störst brist på omdöme? Teatern som erbjuder henne rollen, eller hon själv som tackar ja? Nog faen måste det väl ändå finnas FLER i det här landet som kan spela dum blondin?! En av förutsättningarna för att kunna spela dum blondin bra är att man INTE är det på riktigt!
Ingen påskhelg är komplett utan en hel massa film. Idag avslutade vi kvällen med att se Damernas detektivbyrå, baserad på boken med samma namn.
Jag har inte läst någon av böckerna, så jag visste inte vad jag hade att vänta mig. Men hela bokserien är en stor succé, som säljer miljarders över hela världen. Så något bra måste de väl föra med sig. Ännu mer förväntansfull blev jag när jag såg att det var Anthony Minghella som regisserat, regissören bakom Den engelske patienten och en av mina favoritfilmer, Denbegåvade Mr. Ripley.
Det är väldigt vackert foto i filmen. Men i övrigt, näh. Lite för mycket exotism för min smak. Ganska ointressant handling, detektiven Mma Ramotswe (spelad av sångerskan Jill Scott) löser några småfall, en falsk pappa, en otrogen äkta man och ett bedrägerifall innan hon råkar lösa det som ska vara filmens "stora" fall.
Inga kända skådespelare är med. Mest känd här i Sverige är väl sekreteraren, spelad av Anika Noni Rose. Ni vet, hon som spelade den tredje tjejen i Dreamgirls, hon som man inte orkade bry sig om. I den här filmen är hon rent usel. Ett överspel som skulle få Pernilla Wahlgren att bli generad. Dessutom spelar hon klichén av korrekt uptight sekreterare. Ni vet typen, hårknut, stora glasögon, knälång kjol och knytblus knäppt ända upp i halsen. Och så ta-la-de hon väl-dig-t kor-rek-t!
Det här var pilotavsnittet för en teveserie baserad på resten av böckerna i samma serie. Men jag kommer inte att sitta och vänta på att den sänds i svensk teve. Två roobioste-drickande gnurglor får den.
Så här på påskaftonen måste man ju vara lite påskig och påminna om en film man inte får glömma bort. Flykten från hönsgården från Aardman animation. Kan det bli påskigare? En film fylld med höns och kycklingar och en frälsare som stiger upp i skyn!
Dessutom finns det ytterligare en bonus för oss svenskar! Ni som har dvd:n, sätt på det norska ljudspåret. Det är nåt otroligt bra och ligger inte det engelska originalet efter. Jag har inte en aning om vilka de norska skådespelarna är, de kanske är norska superstjärnor men det innbär ju att bara folk väster om Hardangervidda känner till dem. Men jävlars så bra allihop är! Glöm de trista svenska rösterna och koncentrera er på de norska när ni vill ha variation från de engelska. I min familj så citerar vi bara den norska versionen (och i min familj citerar vi MYCKET film!). Tyvärr har jag inte lyckats hitta nån norsk trailer, så håll till godo med originalet!
Jag har visserligen skrotat omkring hemma i lägenheten i kortbyxor, men idag sitter jag på verandan (NYA verandan, det är tydligen viktigt det där...) och njuter av värmen och läser. Fast jag har inte varit helt inaktiv. Jag har rökt de sista korvarna, gjort citronsill och bakat maränger. Sedan har jag ställt fram utemöblerna och rensat fågelholken. F'resten, här är ett bra tips för att komma ihåg var utemöblerna ska stå: vid sommartid ställer man FRAM klockan och vid vintertid ställer man TILLBAKS klockan. Kommer man ihåg det vet man var man hittar utemöblerna.
