1658, Karl X Gustav är på väg från Polen mot Köpenhamn, för att lära dansken veta hut. Det är bara ett problem. Köpenhamn ligger på en ö, och Karl Gustav har inga båtar. -Let's cross that Bält when we get to it, som Karl Gustav sa och marscherade iväg.
Lite tur ska man ha. När man når fram till Lilla Bält slår vädret om och det blir iskallt. Isen lägger sig och man bestämmer sig för att försöka marschera över sundet. 30 januari går man över isen till Fyn. Operationen blev inte helt lyckad, två kompanier gick ner sig när isen brast. Samma öde råkade kungens vagn ut för.
Efter att ha intagit Nyborg rör man sig åter mot öster. 5 februari står man vid Stora bält (egentligen Langelandsbält, 13 km brett). Vid midnatt mot 6 februari börjar man vandra över isen i hopp om att nattkylan ska se till att isen håller. Fler decimeter vatten täckte isen, man såg ingenting och många soldater gick bort sig. Ordern var att ingen fick gå i takt, för att inte isen skulle spricka under taktfast marsch. Strax före klockan sju på morgonen nådde man Langeland. Temperaturen hade fallit rejält under natten och sista sträckan såg nu lovande ut.
Efter en kall lunch begynte sista sträckan. I iskyla och solljus var färden mindre skräckinjagande än nattens mörka vandring. Klockan tre på eftermiddagen nådde man Lolland, utan att ha förlorat en enda man på den sista sträckan. Vägen låg nu öppen för marsch mot Köpenhamn. "Nu, bror Fredrik, skola vi talas vid på god svenska", lär kungen ha sagt när man gick vidare. Och så skedde också. Efter att ha belägrat Köpenhamn tvingas dansken till förhandlingsbordet och freden i Roskilde ger Sverige Skåne för all framtid.
1 kommentar:
Inte tog han nåt steg. Nej han tog tåget....
Skicka en kommentar