-Kom! ropade herr Bäver som nästan dansade av förtjusning. Kom hit och titta! Det här blir ett svårt slag för häxan! Det ser ut som om hennes välde redan började vackla.
-Vad menar ni, herr Bäver? flämtade Peter medan de klättrade uppför den branta backen.
-Talade jag inte om att hon hade trollat så att det alltid var vinter men aldrig blev jul här? Talade jag inte om det för er? Nå då så. Kom ska ni få se!
Och nu var de uppe på toppen och såg.
Det var en släde, och den var förspänd med renar med bjällror på seltygen. Men renarna var mycket större än drottningens, och det var inte vita, utan bruna. Och i släden satt en person som alla kände igen i samma ögonblick de fick syn på honom. Det var en storvuxen man i klarröd rock och skinnbrämad luva med röd tofs i, och han hade ett stort vitt skägg som föll som ett skummande vattenfall över hans bröst. Alla kände igen honom, för trots att det bara är i Narnia man träffar honom, så har alla i vår värld - världen på den här sidan skåpdörren - sett bilder av honom och hört talas om honom. På en del bilder ser jultomten bara lustig ut. Men att se honom i Narnia är en helt annan sak. Barnen tyckte inte alls att han såg ut som på julkorten. Han var så stor och så glad och så verklig att de blev mol tysta. De kände sig också glada men samtidigt högtidliga på något vis.
-Äntligen är jag här, sade han. Hon har hållit mig borta länge, men nu har hon ingen makt över mig längre. Aslan nalkas. Häxans trollkraft försvagas.
Och Lucy rös av glädje, som man bara gör när man känner sig högtidligt stämd.
Häxan och lejonet, C.S. Lewis
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar