Historien, Scott Pilgrim måste bekämpa sin flickväns sju föredettor (inte sju före detta pojkvänner, som förvånansvärt många recensenter skriver, det är faktiskt en flickvän med där också), är så långt från realism man kan komma. Men attans, så kul det är! Regissören Edgar Wright (Shaun of the dead, Hot fuzz) kan sina genrer. Han leker med alla klichéer man kan tänka sig. Oneliners följs av oväntade klipp, inte alls till det vi förväntar oss. Inspirationen kommer inte bara från film. Det är tevespel, musik och självklart serier (Scott Pilgrim är från början en seriefigur). Ringande telefoner åskådliggörs av texten RRRRRIIIIINNNNGGG som dansar över filmduken, poäng delas ut för varje slag Scott får in på sina motståndare, svordomar maskeras - tror vi - med pipljud och svarta rutor bara för att kommenteras med "hur gör du det där med munnen" och så vidare. Jag är såld redan vid Universalloggan i filmens inledning - den är gjord som ett gammalt 8-bitarstevespel. Riktigt fantasifullt och begåvat är vad det är.
Michael Cera har jag redan nämnt. Sedan får man inte glömma Kieran Culkin som Scotts homosexuelle kombo - perfekt blasé - och indiefavoriten Jason Schwartzman (Darjeeling Ltd. Marie Antoinette) som - för att låna ett tevespelsuttryck - slutbossen Gideon.
Slutbetyget kan inte bli annat än fyra uppspelta gnurglor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar