Kung Caspian och skeppet Gryningen

Man kan ju inte sitta inne och deppa hela helgen bara för att det inte blev nåt traditionellt julfirande och eftersom jag har ett par biocheckar så var det läge att gå och se nåt trevligt på bio. Valet föll på den senaste Narniafilmen (fast om jag ska vara helt ärlig så föll valet på Harry Potter och dödsrelikerna. Tyvärr hade föreställningen börjat precis och nästa var tre timmar senare vilket jag inte hade lust att vänta på).

Det är många som jämför Narniafilmerna med Sagan om ringen, vilket är ganska orättvist. Narnia är barn- och/eller familjefilmer och mer sagobetonade. Ska man jämföra dem med något (och varför ska man det?) är det väl snarare Harry Potter som gäller. Tyvärr förlorar Narnia i den kampen också. Narnia är lite för gulliga för att helt kunna ta upp kampen med Harrys ganska svarta historier. Barnen Pevensie är ganska beskäftiga och rättrådiga på ett nästan irriterande sätt. Därmed inte sagt att jag inte tycker om dem.

Kung Caspian och skeppet Gryningen är en av mina favoritböcker i Narniaserien, så jag såg verkligen fram emot den här filmen och jag tycker nog att Michael Apted har lyckats med sin filmatisering. Historien är lite omgjord och några roller har tillkommit - till och med Peter och Susan finns med på ett hörn, men jag känner igen det mesta. Det har blivit mer bovar och monster att slåss mot och allt är filmat med stor berättarglädje. Datoranimeringarna är snyggt gjorda och skådespelarna är trovärdiga i sina ickeexisterande värld där de spelar mot ickeexisterande skådespelare. Georgie Henley som Lucy är irriterande rättrådig, men det ligger mer i hennes roll än i hennes agerande. Då är Will Poulter som Eustace mer uppfriskande. Han är riktigt rolig i sin självupptagenhet. Det ska bli roligt att se honom i Silvertronen (för jag hoppas att de fortsätter serien).

I Narniafilmerna har Vita häxan fått en större roll som Den Onda. Om Aslan är Gud så är Vita häxan djävulen. Det är en bra tanke, men tyvärr hinner inte Vita häxan bli särskilt hotfull när hon bara är ett andeväsen som fladdrar omkring lite grann och försvinner när man blåser på henne. Tilda Swinton lyckas fylla den lilla rollen med lite förförisk ondska, men det är det lilla. Jag ser fram emot Silvertronen och framför allt Min morbror trollkarlen, där Vita häxan verkligen får utrymme för sina påhitt.

Allt som allt var det en trevlig eftermiddag på bion, så tre - nästan fyra - glöggfryntliga gnurglor blir det för det här matinéäventyret.