1697
Envåldshärskaren med Guds nåde, den femtonårige Karl XII, är äntligen gammal nog att styra landet på egen hand. Farmor Hedvig Eleonora lämnar med varm hand (?) över regeringen till sin sonson. Den här dagen är hans myndighetsdag och man firar rejält. Men någon kröning genomför han faktiskt inte. Som den envåldshärskare han är behöver han inte kyrkans tillstånd att regera. Han har ju fått sin makt direkt av Gud, gubevars! Klockan åtta på morgonen kliver den unge kungen ut ur Wrangelska palatset med kronan på huvudet. Dagen innan hade ständerna, under en fem timmar lång ceremoni utomhus, svurit kungen sin trohet. Nu borde det vara dags för kröning, men eftersom Karl var envåldshärskare behövde man inte den kyrkans välsignelse som en kröning innebar. Kungen satte kronan på sitt eget huvud.
Men man vill ju inte stöta sig för mycket med kyrkan, så satte sig Karl upp på hästen rör att rida iväg till Storkyrkan. När han skulle sitta upp stegrade sig hästen och kronan föll av kungens huvud. Greve Johan Gabriel Stenbock kunde dock fånga upp kronan innan den slog i marken, men alla kunde ju se ett dåligt omen när det visade sig!
Väl i kyrkan smordes Karl av ärkebiskopen innan han tog på sig kronan igen och red iväg till slottet för att fortsätta festa.
3 kommentarer:
HAN var den unge hjälte som stod i rök och damm... Denna dagen kröntes han dock i Storkyrkan... Red därifrån med kronan på huvudet och enligt sägnen föll den av och ner på gatan... Om det var snö i Stockholm detta året förtäljer inte historien... Det lär ju ha varit kallt i maj iallafall... det var ju därför man eldade upp det dåvarande slottet, nu i folkmun TRE KRONOR...
Faen... fru Ann han svara medan jag läste in mej på Kalle Dussin...
Douce points a la Mme Ann... hi hi hi...
Skicka en kommentar