Konsert i Slottskyrkan

Den här veckan har det varit konsertserie på slottet. Musik på Slottet, som brukar ha en konsertserie under sensommaren, har i år haft en serie med namnet Unga Musik på Slottet, med elever från olika musikutbildningar. Det har inte inneburit några amatörkonserter, tvärtom har det varit hög kvalitet rakt igenom, med musiker och sångare allt från Adolf Fredrik till Operahögskolan.

Jag skulle egentligen ha varit med och jobbat både i måndags och tisdags, men var tvungen att lämna ifrån mig de passen. Igår blev det äntligen min tur, och då var temat "Musik av alla de slag" med elever från Artisten, Högskolan för scen och musik i Göteborg.

Och "av alla de slag" stämde verkligen. Det började med Dag Wiréns Pianotrio nr 2, via nordisk folkton och jazz till avslutningen med ett utdrag ur Silversjön. Bra rakt igenom, men personligen blev jag mest förtjust i folkmusiken. Sofia Bergström sjöng med Andrea Lätt på violin och Oskar Reuter på gitarr. Kombinationen fiol och gitarr är verkligen lyckad.

Känd från teve

I världens bästa teveserie just nu, Mad Men, har Pepsi beställt en reklamfilm för sin nya lättläsk Patio (det som senare kom att döpas om till Pepsi light). Man är dessutom helt bestämda på hur man vill att reklamen ska se ut. Det ska vara en kopia av inledningen till Bye Bye Birdie, där Ann-Margret sjunger titelsången.

Hela avdelningen sätter sig och tittar på filmens inledning om och om igen (vilket vi framför teveapparaterna också får göra) innan reklamen spelas in. En kopia "frame by frame", men med den nya jingeln "bye bye sugar, hello Patio". Representanterna från Pepsi blir besvikna och går därifrån. Ingen förstår varför, förrän någon kommer med det självklara "She's not Ann-Margret".



Bye bye, Birdie är en tonårsmusikal, inspirerad av när Elvis ryckte in i det militära. Här handlar det om rocksångaren Conrad Birdie som ska göra detsamma och som ett sista pr-trick ska han få spela in sången One last kiss och i direktsändning ska han få kyssa en slumpvis utvald flicka från sin fan club. Lotten faller på Kim, från den lilla staden Sweet Apple och hela sällskapet ger sig av dit. Det blir stora känslor, svartsjuka och olämpliga förhållanden, folk gör slut och blir ihop igen innan allt slutar lyckligt och Birdie ger sig av till militärlivet.

Den stora låten ur musikalen är inte Bye bye Birdie, som inte ens är med i originalversionen. Den skrevs till filmen. Istället är det Put on a happy face, vilket förvånade mig. Jag har alltid trott att den är mycket äldre, typ nånting som Fred och Ginger skulle ha kunnat göra på trettiotalet.

På Broadway spelades rollen som Kim av Susan Watson (nej, jag hade inte hört talas om henne heller), men i filmen görs hon av Ann-Margret som i och med det fick sitt stora genombrott. Den ende som fick följa med från scen till film var Dick van Dyke som låtskrivaren Albert. Hans latinska flickvän Rosie, spelad av Chita Rivera både på Broadway och i West End ersattes av den minst lika latinska (?) Janet Leigh i filmen.

Jag ska erkänna att jag aldrig sett Bye Bye Birdie, men efter att ha sett Ann-Margrets framförande av titellåten i Mad Men så har jag blivit riktigt nyfiken. Och jag är inte ensam. Klippet på YouTube har fått tusentals besökare efter att det visats i serien. Och de flesta är överens: Ann-Margret var HOT!

Ave Satani

Jag var på Daglivs och trängdes med alla andra kunder. Det hade kunnat bli sådär jobbigt som det brukar bli. Men det blev ganska intressant. Jag hade ledmotivet till Omen i hörlurarna, och det gav det hela en ganska bisarr, men inte oäven effekt.

Först var jag uppåt sen var jag neråt...

Det blev en spännande dag för min del igår. Jag kom i samtal med en av slottsarkitekterna, ansvarig för renoveringen av rikssalen, och han var minst lika intresserad av Riddarholmskyrkan som jag av rikssalen. Alltså bestämde vi att vi skulle ge varandra en liten rundtur.

Vi började med att gå upp i rikssalen och se hur renoveringen framskrider. Riktigt spännande att klättra upp på byggställningarna, först upp till statyerna i fönsternischerna och sedan hela vägen upp till taket. Det är inte många som kan säga att de har rört taket därinne! Riktigt kul var det också att se statyerna i närbild. De är riktigt stora, och när man ser dem i närbild så visar det sig att de är oproportionerliga. Deras händer är ofantligt stora, men när man står nere på golvet ser de naturliga ut. Spännande!

Efter det besöket tog vi på oss ordentligt med kläder och gick ner och tittade på kyrkan. Lite roligt att visa för en arkitekt, för då blir det att man tittar på annat än under en vanlig visning. Även om vi tittade på de historiska bitarna också, men nu tittade vi på tegel och kryssvalv och bemålningar och sånt. Alltid kul med nya perspektiv på saker och ting!

Jag är nyfiken - vild

Hur kan man annat än vilja se en film som får fyra klappor av Gomorron Sverige, en sexa av SvD, en femma av Aftonbladet, en fyra av Expressen och såklart inte mer än en trea av tristnissarna på DN?

Störningsjouren, hallå?

Ute på gatan kör en plogbil fram och tillbaks (jag undrar vad farbror Freud skulle säga om det faktum att jag råkade stava det plågbil först), en annan gatuarbetare försöker hacka loss is från trottoaren. Uppe på taket klampar snöröjare runt och skottar snö och i lägenheten ovanför dammsugs det (den grannen älskar för övrigt att dammsuga tidigt på morgnarna).

Ingen idé att försöka sova i det här oväsendet. Lika bra att gå till jobbet!

Den nye arbetsledaren

Nu är det slut på personalens sötebrödsdagar! Det har kommit en ny arbetsledare till stan och han tolererar INGA dumheter! Inte en enda personlig glädjeyttring på arbetstid kommer att accepteras, och personalen förväntas ställa sig upp när han kliver in i rummet!!

Jag har gått och blivit vikarierande arbetsledare! Det hela blev officiellt idag. Jag har egentligen vetat om det i ett par veckor, men inte kunnat säga nånting förrän nu. Det här är fram till slutet av sommaren, då Ola kommer tillbaks från sin pappaledighet.

Jag räknar kallt med att alla mina kollegor den 1 augusti kommer att stå utanför min lägenhet med facklor och hötjugor för att ge igen för allt jag kommer att utsätta dem för under det här halvåret. Så det kanske är lika bra att gå ut hårt, så att de får nånting att ge igen för...

Och än slänk han ner i diket!

Jag är ganska glad att jag bestämde mig för att inte ens försöka köra vespa i vintervädret. Visst, jag provade förra året och halkade runt, men jag kan ändå bli sån att jag bara vill försöka en gång till och en gång till. Nu borstar jag bara av snö och flyttar på Ben två gånger i veckan, när det är städdag på min gata.

Igår när jag var på väg till slottet fick jag bekräftelse på att jag gjort rätt val. Ett mc-bud, med breda vinterhjul på motorcykeln, låg raklång på gatan. Han hade inte haft hög hastighet. Han kom från Riddarholmen och skulle stanna vid rödljuset ut mot Riddarhustorget, och kunde varken stanna eller hålla sig upprätt. Vi var två stycken som hjälpte honom att få upp motorcykeln igen, och vi bara gled runt på gatan.

Så Ben får nog stå ett tag till...

Lurad!

De som känner mig vet att jag äääälskar chips. När jag väl har börjat äta kan jag inte sluta förrän chipsen är borta. Tyvärr finns det inte särskilt mycket chips i lagom stora påsar. I England kan man få chips i pyttepåsar, och visst, man kan hitta några få chipssorter i 40-gramspåsar (tror jag att det är), vilket är precis lagom. Men de är inte de godaste sorterna. De jag vill ha får man ta betydligt större påsar av. Nuförtiden går det ju knappt att hitta 200-gramspåsar. Standard verkar vara 300-gramspåsar, och då blir jag lite purken. Vaffan, det är ju inte storfest varje gång man vill äta chips! Det är inte bra för min fysik med så mycket chips åt gången.

Men nu har jag i alla fall kommit på ett sätt att lura mig själv. Istället för att låta chipspåsen ligga framme, för då kan jag ta bara en näve till och en näve till och en näve till, så häller jag upp lite chips i en liten skål. Sedan lägger jag undan resten av påsen. Då äter jag upp det jag lagt fram och sedan är jag nöjd. Jag köpte en påse för fyra dagar sen, och den är ännu inte slut. I vanliga fall kan jag klämma en sån påse på en dag, med lite rester dagen därpå.

Nu får vi bara se hur lång tid det tar innan jag fattar att jag har blivit lurad och att det ligger en jättepåse i skåpet ovanför bänken och bara väntar på att uppslukas...

Idag är jag cancerfri

Ingen ska påstå att jag är hypokondriker, men häromdagen kände jag en liten knöl i nacken, till form och storlek som en finne ungefär. Självklart förstod jag att detta är en cancertumör av den väldigt sällsynta arten nackcancer.

Idag är knölen nästan helt borta, så min kropp har helt enkelt förgjort tumören. Om det inte är så att den har ätit sig in genom skallbenet och nu håller på att förtära min hjärna...

Ge Petter en spark

We will rock you, rockmusikalen med Queenlåtar har inte lockat mig särskilt mycket. Men kanske, kanske finns det en stor anledning att gå och se den. Jag var hemma hos Petter idag och hjälpte honom att plugga repliker. Han har fått en callback för inte mindre än tre roller! Hoppas verkligen att han får nån av dem.

Jag hoppas verkligen att manuset han fick att läsa inte var den slutgiltiga översättningen, för det var ganska pajjigt och rent dåligt på sina ställen!

Klockan elva i morgon (eller tja, idag eftersom det är efter midnatt) ska han provspela. Och då gör vi som sedvanligt är i teaterbranschen och säger spark till honom!

Med risk för att upprepa mig...

Men Tom Hollander är fullkomligt fenomenal i Freezing! Andra avsnittet ikväll.

Min kulturtantssöndag

Först museibesök och sedan afternoon tea. Kan det bli mer kulturtant än så? Det var bara den pälsbrämade hatten som saknades. Fast den hade andra tanter.

Äntligen öppnade Medeltidsmuseet igen. Det har ju varit stängt i flera år för ombyggnad, och jag har verkligen saknat det. Det är ett sånt där museum som jag brukat gå på nån gång i månaden och strosat runt i. Nu fick jag komma in igen. Det var stor invigning idag, och av nån oförklarlig anledning var jag inte ensam. Knökat med folk. Fast det var riktigt snyggt efter ombyggnaden.

Den obligatoriska dödskallebilden.
Stallgången. Andra ändan hittar man i museum Tre kronor.
Galgbacken fanns kvar, som tur är.

Jag måste verkligen gå dit nån dag och ta tid på mig. Nu var det bara ett snabbesök för att titta lite grann innan nästa stora begivenhet; afternoon tea.

Det var Jochen och Maria som bjöd in, och det var verkligen en jättetrevlig idé. Massor med kollegor, som man inte hinner prata med vardagsdags när man springer förbi varandra i korridorerna. Där fanns te och scones med alla tillbehör, mjuka kakor och hårda kakor. Allt hembakat. Smaskens! Jag blev så till mig att jag glömde ta en bild på kakbordet, som var värt att förevigas. Där fick jag idéer för egna tebjudningar. Det har jag aldrig haft förr, men nu kanske man ska börja. Jag måste ju bräcka Jochen och Maria!!!

Fast jag är lite orolig inför måndagsinvägningen efter det här...

Min natt med Gerthi

Jag hade en väldigt levande dröm inatt. Jag var nånstans uppe i Norrland och spelade sommarteater med Gerthi Kulle och hennes dotter Josefin. Massor av kända och okända människor dök upp där, både Richard Gere (han älskade surströmming, tydligen) och Gunilla Nyroos kom fram för att hälsa och sjunga allsång för att bara nämna två.

Även i verkligheten har jag jobbat med både Gerthi och Josefin (dock aldrig med Richard. Än!). Josefin gjorde maskerna till Nicholas Nickleby och Gerthi var med i Lika för lika.

Gerthi är en av de där riktigt bra skådespelarna som aldrig riktigt har fått nåt ordentligt folkligt genombrott. Känd i branschen, men inte bland vanligt folk. Hon har gjort 71 pjäser på Dramaten. Jag lade märke till henne första gången när hon spelade Kristin i Fröken Julie och Regan i Kung Lear. Sedan fick jag då äran att jobba med henne i Lika för lika.

Gerthi i Teaterhögskolans första avgångsklass -69. Louise Edlind längst till vänster i samma rad och Tomas Bolme snett till vänster ovanför Gerthi. Vilken kaka han var på den tiden!

Ett riktigt skitinlägg

För nån månad sen hade jag besök av en vän (hon ska få vara anonym, eftersom hon kanske inte vill att hennes bajsvanor ska bli allmänt kända) för att laga mat och ha det trevligt. När vi var och handlade så passade jag på att köpa ett storpack toalettpapper som det var erbjudande på. Så där i förbigående sa jag att det var ett bra erbjudande, då de här rullarna kommer att räcka i ett halvår för min del. Kollegan blev väldigt förvånad över detta och sa att för hennes del skulle de bara räcka i typ två månader. Sedan följde en diskussion kring bajsvanor för att se om nån av oss räknat fel, eller var skillnaden i förbrukning låg.

Nå, nu har det gått över en månad sedan jag köpte rullarna, och jag kan bara konstatera att det inte är jag som har räknat fel. Fortsätter jag i samma takt kommer rullarna att ha gått åt om ytterligare fem månader.

Kan det vara så att jag har samma blygsamma förbrukning som Rimmer i Red dwarf: tre rutor per toalettbesök. En gång upp, en gång ner och en för finputsning...

Mago på Judiska museet

En liten notis i dagens DN fångade min uppmärksamhet. Judiska museet har en utställning om Mago, den gamle kostymören. Den hade premiär redan i november, och jag har helt missat det! Jag som tycker att det är synd och skam att vi inte har någon fast utställning om film- och teaterhistoria!

Men här har vi alltså en tillfällig utställning om Sveriges kanske bästa kostymör, och jag har inte sett den! Det blir till att planera in ett besök där!

Magnus Ladulås till räddningen!

Jag gillar verkligen att ha barnvisningar. Man vet aldrig innan hur det blir, men oftast blir det jätteroligt. Särskilt om jag lyckas få barnen engagerade i det vi ser.

Nu senast hade jag en visning som var riktigt jätterolig. En förskoleklass som skulle se Tre kronor, och alla barnen hade kunskaper om gamla borgen. Man hade haft Tre kronor som projekt, och till och med gjort en adventskalender där barnen fick öppna olika luckor till slottets olika delar.

När jag fick höra det så kände jag att jag var så illa tvungen att bjuda till lite, och drog fram Magnus Ladulås kläder (egentligen är det Birger Jarl, men kompletterat med kungakrona är det Magnus). Barnen blev stormförtjusta när en äkta medeltida kung tog emot dem. Sedan tog vi en tur genom gamla borgen, och barnen berättade nästan lika mycket som jag. Riktigt rolig visning. Och jag blev väldigt imponerad, både av barnen och av deras lärare.

Det enda negativa var att efter att ha burit kungakrona i en timme, så börjar det kännas lite i pannan...

Kluvna känslor

Folkoperan ska sätta upp Kurt Weills Silversjön. I huvudrollen Torkel Petersson. Det här låter mer och mer spännande ju mer jag läser om den. Men vänta här nu... Regissören! Oskaras Korsunovas. Hmmm, var det inte han som...?

Lite snabb googling. Jajamen! Det var han som satte upp Befriad på Elverket för några år sen. Uppsättningen som har en stadig plats på min lista över de tre sämsta uppsättningarna nånsin! Helt plötsligt vet jag inte längre om jag vill se den. Fast samtidigt är det ju Folkoperan. Och en regissör kan väl inte misslyckas varje gång! Vadå, var det nån som nämnde Benny?

Snoozefest

Det bästa med att inte ha fasta arbetstider är att man kan snooza ganska länge. Tyvärr är det precis vad jag brukar göra också.

Fast nu är det äntligen dags att samla ihop sig och gå iväg och jobba med inventeringen.

Dagens tevetips

Ikväll börjar en reprisomgång av Freezing, den engelska komediserien om skådespelerskan Elizabeth McGovern, spelad av skådespelerskan Elizabeth McGovern, som har gått från stora roller mot stora stjärnor till att hanka sig fram på att spela piga nummer tre och dylikt.

Jag har redan tidigare hyllat den här serien (och då särskilt Tom Hollander som Elizabeths vidrige agent, så klart!), men jag måste ändå slänga in ytterligare ett upprop så att ni inte missar den.

Det är bara tre avsnitt, men det känns som att det var tänkt att det skulle komma en fortsättning, för den slutar väldigt abrupt.

Gillar man lågmäld engelsk humor är det här en pärla. Se den!

Heterofil

Foto: Jörgen Dahlqvist

Anna frågade mig förra veckan om jag ville följa med på teater idag. Jag är inte svårövertalad när det gäller att gå på teater, och om jag dessutom får umgås med Anna är det omöjligt för mig att säga nej. Dessutom verkade pjäsen spännande, ett gästspel från Teatr Weimar i Malmö, Heterofil, en pjäs som hade premiär redan 2008 och har varit med på Teaterbiennalen och så vidare.

Det börjar intressant, tre kvinnor (Pia Örjansdotter, Sandra Huldt, Petra Hultberg) klädda som tjackluder i trasiga "sexiga" kläder och med utsmetat smink definierar vad en heterosexuell människa är, och anstränger sig sedan att komma på kända människor som har varit heterosexuella genom historien. Tyvärr går det utför efter det. Det talas direkt till publiken föreställningen igenom, och det skriks och man bär sig åt. Det blir rena klichébilden av hur en fri teatergrupp beter sig. Då och då glimrar det dock till.

Texten är i och för sig intressant, men efter en liten stund orkade jag inte lyssna på det teatrala tilltalet. Men när jag emellanåt ansträngde mig för att höra vad de sa så höll jag med om det mesta. Det kanske var det som var problemet, det var inget som direkt fick mig att haja till. Att den vite heterosexuelle mannen utges som norm är något jag redan vet. Inte precis nån aha-upplevelse där, inte.

Anna var betydligt mer positiv, och vi kunde konstatera att hennes recension inte kommer att låta som min.

Nå, efter teatern gick vi upp till BarCelona och tog ett glas vin och diskuterade livet. Det var betydligt roligare, och allt för sällsynt!

Rugg... - jag menar nattugglans tankar

Så har jag då sett Golden Globe-galan, och ska strax gå och sova. Först måste jag bara skriva ner mina (osorterade) tankar.

Det här var annorlunda mot Oscarsgalan. Till att börja med var det rappare utfört. Det var inga tekniska priser, bara film, regi, manus, musik och skådespelare, både film och teve. Sedan var det också mer avslappnat, folk hade ätit middag och druckit (vilket säkerligen bidrog till den avslappnade stämningen...).

Talen och presentationerna var mycket fräckare än vid den högtidliga Oscarsgalan. Värden Ricky Gervais inledde med att berätta att han utfört en penisreduktion. Nu har han bara en, och den är väldigt liten. Fast i gengäld är hans händer också väldigt små, så när han tar den i handen ser den stor ut. Och det gör han ofta...

Priserna då? I vanlig ordning har jag inte sett de flesta filmerna som tävlade, men det var ändå spännande. Jag får väl konstatera att jag måste pallra mig iväg och se Avatar (eller Abida, som Schwarzenegger uttalade det, det tog ett tag innan jag fattade vad han pratade om). Filmen vann ju både bästa regi och bästa film.

Den stora förloraren måste nog vara Nine. Den var nominerad i femtioelva kategorier och vann inte en enda.

Roligt att Meryl Streep vann för sin roll i Julie & Julia. Det var hon tveklöst värd! Robert Downey Jr vann för sin roll som Sherlock Holmes. Jag har inte sett filmen än, men tack vare Timos teknikkunskaper kommer jag att göra det, kanske redan i morgon (läs: idag).

Sandra Bullock var dubbelt nominerad. Först i komedikategorien, där hon slogs mot Meryl. Sedan gick hon och vann i dramakategorien, vilket förvånade mig storligen. Visserligen var hon bra i (den ruskigt överreklamerade) Crash, men att hon skulle vara bättre än Helen Mirren förvånade mig. Filmen, The blind side, har ännu inte fått nåt releasedatum i Sverige för övrigt.

När vi sedan kommer till tevekategorien har jag lite mer på fötterna. Serierna kommer hit snabbare, och det är lättare att se dem. Bästa drama var favvon Mad Men, så väldigt värda det! Bästa komedi/musikal var Glee, också roligt. Jag skulle kunna fortsätta att räkna upp vinnarna och säga att de var värda det, för det var de allihop. Personligen skulle jag hellre ha sett Jane Lynch vinna för sin roll som Sue Sylvester i Glee, men Chloë Sevigny är onekligen bra i Big love.

När vi sedan kommer till miniserie har jag varit nyfiken på den dubbla vinnaren Grey Gardens ända sedan jag läste om den första gången. Nu vill jag verkligen se den. Bästa miniserie och bästa skådespelerska (Drew Barrymore) lockar mig!

Slutligen vill jag bara säga att det var länge sen jag såg så många fula klänningar på en och samma gång! Nu är det dags att sova! Och gunåde den som ringer och väcker mig på morgonen, mamma!

Redo för nattsudd

Sockerkakan är bakad och jag väntar med spänning på nattens begivenheter. Min lilla tradition varje år är att se direktsändningen av Oscarsgalan. I år sänder nian dessutom Golden Globe-galan, och den går just inatt. Då är det väl inte mer än rätt än att jag kollar på den också. Den brukar ju ge en snygg fingervisning om hur det kommer att gå på Oscarsgalan också. Dessutom har Golden Globe fler kategorier, och dessutom tevepris.

Nån som har lust att göra mig sällskap?

Gammal man gör så gott han kan!

Äntligen är Petter äldre än vad jag var när vi lärde känna varann. Rent tekniskt skedde det redan förra året, eftersom jag ännu inte hade fyllt 29. Men nu är han 30, och kan inte komma med några tekniska invändningar.

Det hela firades med fest hos broder med familj. Mat, tal, trevligt umgänge och en massa presenter. Till halv tre höll vi på innan det var dags att kravla sig hemåt.

Tyvärr kunde jag inte ge honom presenten jag hade tänkt mig. Min ekonomi den här månaden tillåter inte sånt. Men den kommer, även om den känns lite futtig i jämförelse med playstation-konsolen som några andra gav honom...

Och eftersom jag tycker att allt egentligen ska handla om mig, så vill jag bara påpeka att jag fick väldigt många komplimanger för mitt skägg.

I säng, i säng!

Tänk att jag ska ha så svårt att gå och lägga mig. Jag är så trött att jag knappt kan hålla ögonen öppna, och ändå sitter jag här och slösurfar runt, utan att leta efter nåt särskilt.

Nå, jag är i alla fall ledig i morgon och kan sova hur länge som helst. Så jag kommer väl att bli väckt senast klockan åtta...

Fler engelska serier

Det är ju inte bara Collision som har visats på teve efter nyårshelgen. Det har ju gått ett par klassiker också, som jag följt med olika stort intresse. Tre avsnitt Förnuft och känsla och fyra avsnitt Tess har det blivit.

Förnuft och känsla var en habil filmatisering, med bra skådespelare och bra regi. Jag kunde väl tycka att Hattie Morahan som Elinor var lite i präktigaste laget. Hon sneglade lite för mycket på Emma Thompsons rolltolkning, kändes det som. I övrigt var det en trevlig serie.

Sedan har vi då Tess. Hu, vilken seg serie! Ofantligt vackra bilder, men vad hjälpte det när alla rörde sig som gick de i sirap. Väldigt livlöst alltihop. Värst var Gemma Arterton som Tess. Ruskigt anemisk rollprestation. Hon gick bara runt och var ädel och lidande och arrrrrtikuleeeerade så fint. Hon kändes död från första stund.

Nä, ge mig då den fjärde serien jag har börjat kolla på, Torchwood på fyran. Engelsk science fiction av prima kvalitet. En spinoff på Doctor Who, där John Barrowman, dök upp i ett avsnitt som amerikansk stridspilot på rymmen från rymdvarelser under andra världskriget. Nu är han ledare (ja, i samma roll!) för en grupp forskare som bekämpar just rymdvarelser i modern tid. Allt utspelas i och runt Cardiff, vilket gör det hela än charmigare. Inte bara stora tuffa London råkar ut för rymdisar, utan även i Wales kan de dyka upp. Och den walesiska dialekten är så väldigt trevlig, tycker jag.

Elegi över Röda kvarn

Senast jag var på Röda kvarn var det fortfarande en biograf, en av mina favorit i Stockholm. Sedan dess har biografen lagts ner och byggts om till butik.

Igår hade jag vägarna förbi och bestämde mig för att gå in och se hur det ser ut nuförtiden. Jag blev nästan gråtfärdig!

De goda nyheterna först. En stor del av den ursprunliga inredningen finns kvar. Det har man, tack gode gud, inte rört. Men det man har gjort... Jag kan förstå hur man har tänkt, en råare inredning som kontrasterar mot guldet och den polerade stenen. Tyvärr har man inte gjort det med någon som helst finess. Känslan jag fick var en flyktingläger som slagits upp i en utbombad kyrka. Det var bara deprimerande att se.

En positiv sak kan jag säga. Längst fram i det som en gång i tiden var salongen har man provrummen, och dem har man byggt som en husfasad, och det såg faktiskt häftigt ut. Men i övrigt var det bara en sorglig syn. Det var nog sista gången jag går dit.

Beans, beans, the musical fruit

Häromdagen fick jag för mig att jag skulle ta och prova att göra egna hemlagade bruna bönor. Jag menar, hur svårt kan det vara?

Det var bland de lättaste maträtter jag gjort, men satan så gott det blev! Jag sitter här och är helt lyrisk efter att ha ätit en portion bönor med stekt fläsk. Syrligheten från ättikan har jag nog aldrig känt i vanliga köpebönor. Perfekt uppvägt med sötman från sirapen (klart det ska vara sirap i maten i äkta svensk husmanskost). Visst, det tog tid. Jag började laga maten i morse, genom att lägga bönorna i blöt. Men sedan behövde jag ju inte bry mig om dem förrän det var dags att börja koka dem. Sedan kokade de i 90 minuter, och under den tiden ägnade jag mig åt annat.

Från och med nu kommer det nog att bli väääääldigt sällan som jag köper bruna bönor i plastkorv!

Julegranen kastas... Nej, jag kan inte säga det!

Så har även jag fallit till föga och slängt ut julgranen. Det var en fin gran, jag saknar den redan. Men den har lämnat minnen efter sig som jag inte kommer att glömma i första taget!

Det är vid såna här tillfällen jag önskar att jag var så där lagolydig att jag bara kastar ut granen genom fönstret och låter nån annan ta hand om det hela. Men nej då! Bära ut granen och sedan sopa granbarr i hela trapphuset, det är vad jag roar mig med på torsdagskvällarna.

Umgås med Anna? Ja! Gå på teater? Ja!

Jag fick mail från Anna idag där hon frågade om jag vill gå på teater med henne på måndag. Som om något i hela världen skulle kunna få mig att säga nej till att umgås med bästaste Anna! Bara om jag blir kidnappad av rymdvarelser och bortförd från jorden skulle jag avstå! Jag skulle till och med kunna se en fars med Pernilla Wahlgren, bara för att få umgås med henne (Anna alltså, inte Pernilla). Till och med Trio till tidens ände skulle jag kunna gå och se igen. Fast då MÅSTE hon lova att vi går och tar en enorm öl efteråt!

Usch, sån där dunka dunka!

Jag måste nog bredda vad jag lyssnar på på Spotify. Medan mina vänner är glada över att de får såna spännande förslag på "Artists you may like" och hittar nya spännande band får jag Barbra Streisand, Andy Williams, Nana Mouskouri, Cliff Richards, Johnny Mathis och José Feliciano...

Go north!

Om jag försvinner i slutet av januari kan ni ju alltid försöka leta efter mig i Östersund! Det känns som om jag borde åka dit av nån anledning. Det är väl dags att hälsa på släkten. Jag kan inte komma på nån annan anledning till varför jag skulle åka dit...

Rörande prinsbegravning

Jag sitter och håller på med inventeringen av Riddarholmskyrkan, och använder mig av Martin Olssons äldre inventering som bas. Just nu håller jag på med Karolinska gravvalvet. Där hittade jag en beskrivning av prins Fredriks kvarlevor, senast kistan öppnades 1887.
Prins Fredrik var son till Karl XI och Ulrika Eleonora, och han dog vid bara två veckors ålder 1685. Karl XI och Ulrika Eleonora förlorade tre av sina fyra (förutom Fredrik, Gustav och Ulrik, som givit namn åt Ulriksdal) söner under ett och samma år. Bara den fjärde, prins Karl (XII) överlevde.Vilken hemsk förlust det måste ha varit för dem när den ene sonen efter den andre gick bort, två av dem fortfarande medan de väntade det tredje.

Nå, beskrivningen av prins Fredrik låter som följer:

Det kungliga barnet var iklätt en kring ett mycket kort lif lätt rynkad
lång sidenklänning, af samma slag som kistans inre beklädnad samt långa
strumpor. Händerna syntes hafva omslutit cypressqvistar och varit hopknäppta
eller korslagda över bröstet. Hufvudet omgifvet av en lagerkrans, hvilade på en
gul sidenkudde med bandknutar i hörnen.

Jag tycker att det är lite rörande hur man ansträngde sig att göra en värdig begravning även för det här barnet, med lagerkrans och cypresskvistar och så vidare. Karl XI har själv beskrivit sin förtvivlan över sina för tidigt avlidna barn, så även om barnadödligheten var mycket stor, och något man räknade med så var sorgen inte mindre än idag.

Ständigt denne Mumin!

Mumin gör sitt återinträde på SvD:s seriesida. Onekligen ett kärt återseende och en anledning att läsa tidningen lite oftare. Fast det är ju synd att min kollega Söndagsbarn plockas bort från samma sida...

Dalí på Moderna

Senast jag såg en tillfällig utställning på Moderna var Picasso -88, så det börjar väl bli dags nu. Vad kan då vara mer passande än att smita in och ta en titt på Dalí, så här sista veckan den går! Alltså tog jag Hagbergskan i ett stadigt tag och släpade med henne.

Det gjorde jag rätt i. Det var en trevlig utställning, men en hel del häftiga verk. Wilhelm Tells dröm fick jag möjlighet att titta närmare på, och det var en liten detalj som jag fastnade för. Spännet på strumpebandshållaren var så fantastiskt väl utfört att jag var tvungen att titta flera gånger för att se ifall den var riktig, något som inte hade varit otroligt, med tanke på att det är Dalí som målat den.



Sedan fanns flera andra målningar som jag tycker om, Galas Kristus och Moses och Farao är två exempel.


I samma utställning finns även verk av den italienske konstnären Francesco Vezzoli, och där fastnade jag för ett fotografi av prinsessan Caroline av Monaco som Greta Garbo i Drottning Kristina (Before and after Salvador Dalí). En snygg bild, men den blev ännu häftigare när jag insåg att det var en riktig kunglighet, som dessutom är dotter till en Hollywoodskådespelare, och som låter avporträttera sig som en Hollywoodskådespelare, som har tagit på sig rollen som kunglighet. Den dubbeltydigheten gillade jag!

Upprättelse!

Såg ni sista gudstjänsten från Strömsholm? Nä, tänkte väl det. Men det gjorde jag. Eller snarare, jag kollade på det på SVT Play. Mest för att se hur mycket jag var i bild, men såklart även för att se hur slottskören klarade sig den här gången. Det gick ju inte så bra i förra gudstjänsten.

Här måste jag dock säga att vi klarade oss hyfsat. Det lät helt okej. Männen hördes knappt, men vi var i minoritet.

Stängt och bommat

Nu har slottet stängt resten av januari, Storkyrkan har stängt för renovering fram till maj. Eventuella turister i stan får alltså söka sig till nåt annat.

Själv ska jag försöka bli klar med kyrkoinventeringen.

Fjuttigt vinterväder

SMHI hotar med temperaturer på mellan tre och tio minusgrader. Vafalls! Vad är det för mestemperaturer? Vart tog det sköna vintervädret vägen!?

Dagens Knallhattenreferens

Den här strippen kommer från Frazz, som handlar om triatleten/musikern/skolvaktmästaren Frazz och elever och personal på hans skola. Riktigt rolig liten stripp.

Slapp söndagkväll

Nybakad pepparkaka, en kopp te och en mysig gammal screwballkomedi på dvd. Kan det bli skönare?

Fantomdomen

Nu är det den tiden på året då förra årets bästa Fantomen-äventyr ska koras. Självklart tar jag uppgiften på största allvar, och väljer inte bara nåt avsnitt som jag minns. Förra årets samlade Fantomer ligger i en stor hög vid min säng och jag plöjer mig igenom dem i detta nu.

Första intrycket är att det var ett bra Fantomenår förra året. Många bra äventyr. Tyvärr (i omröstningssammanhang) är det många fortsättningsserier, äventyr uppdelade på flera nummer. De hänger ihop, och då är det lite trist att bara behöva välja ett äventyr att representera dem alla.

Sedan är jag inte så förtjust i Romerska legender-äventyren. De är bra äventyr, men de har inget med Fantomen att göra. De handlar om en kelt under romartiden, som i blå mask hämnas orätter hans folk utsatts för. Jodå, jag kan se kopplingarna. Nero har dödskalleringen och så där. Men nä, jag vill att det ska vara Christopher Walker som i blå trikå utför sina hjältedåd.

Hellre då Stigman Walker-avsnitten. Där är det åtminstone Fantomen som på mystiskt sätt kanske eller kanske inte färdas i tiden och upplever äventyr i Sherwoodskogen.

Jag har kommit halvvägs igenom högen vid det här laget och några äventyr ligger lite bättre till än andra. Den vita hingsten av Hans Lindahl och Räddad av slumpen av nämnde Lindahl och gästspelande deckarförfattarinnan Anna Jansson. Ett sådant gästspel bör ju nästan premieras! Men än är jag inte klar. Vi får se vilket äventyr som står som vinnare slutligen.

Klipp dig och skaffa ett jobb!

Ibland undrar man vad översättarna, framför allt på kabelkanalerna, har för anställningskriterier. För det verkar inte vara kunskap i språk.

Just nu på trean går Models of the runway, en spinoff till Project Runway (som jag älskar). Där berättade en av modellerna att "we're invited to an industry party", alltså en branschfest. Men i översättningen får vi veta att de ska på en "in-the-shoe-fest". Vad i hela friden är en in-the-shoe-fest?!

Minnet är bra men kort

Här har jag gått i flera månader och knorrat för mig själv för att jag inte har några mysbyxor, för det är så skönt att byta om när jag kommer hem. Jag har till och med tittat runt i affärer efter några snygga.

I morse hittade jag mina mysbyxor i klädkammaren, där jag tydligen lade in dem i våras efter att ha tvättat dem.

Klinga, mina klockor

Visst har det blåst kallt runt benen de senaste dagarna, men det har varit ruskigt kallt runt själva klockspelet. Inte förrän igår insåg jag varför det blåste så kallt just där. Byxorna är helt utslitna i skrevet och vinden hade full tillgång. Bara att gå iväg och köpa nya byxor. Tur att det är rea. Jag hittade både nya jeans (nej, mamma, inte extra hög midja den här gången heller!) och ett par bruna byxor för nästan inga pengar alls. Som det ska vara.

Det fina med att mina byxor var slitna i skrevet är att det är ett påtagligt bevis för att jag har gått ner i vikt. De senaste typ tio åren har mina byxor allihop slitits på insidan av låret en bit ner. Nu äntligen var de slitna där benen faktiskt ska mötas. Man får vara glad för det lilla.

Att raka eller icke raka

Nog för att jag gillar mitt vinterskägg, men jag vet inte om jag vill förknippas med det under de närmsta fem-tio åren!

Anledningen till att det här har kommit upp är att Transportstyrelsen vill att jag ska skicka in ett foto till mitt nya moppekort. Det ska ju bli som ett riktigt körkort nu, gubevars. Så frågan är om jag ska raka av mig skägget nu, vänta lite med att skicka in fotot eller helt enkelt stå ut med att jag kommer att se ut som en sjörövare på körkortet.

En riktig museidag

Kultur för hela slanten idag. Jag var ledig, och tänkte att nu eller aldrig blir det Caspar David Friedrich! Nationalmuseums utställning slutar ju på söndag och det här kändes som min sista chans.

Det första jag tänkte på när jag kom in i utställningen var att luften var precis lika dålig som den har varit på alla utställningar jag har sett på Nationalmuseum. Men sedan var jag glad att jag gick dit. Friedrich var en konstnär som passade mig. Mycket månsken och ruiner, precis vad mitt romantiska sinne gillar. Det finns inga Friedrich-målningar i svenska samlingar, och väldigt få i Norden. Det här var första gången i Sverige som en större utställning med hans verk har verkställts. Tyvärr fattades några viktiga verk. Inget av genombrottsverken Munk vid havet eller Kloster i ekskogen fanns med, munken bara som fotoreproduktion. Inte heller Två män betraktande månen, som jag var så fascinerad av i gymnasiet, fanns med. Men med tanke på tavlorna som var med så ska jag inte klaga!

Något som jag inte tänkt på när jag läst på om Friedrich är att han var svensk! Han föddes i Greifwald, som ligger i det som i nästan 130 år hade varit Svenska Pommern. När han pluggade litteratur och estetik hette hans lärare Thomas Thorild. Och titta bara på Livsåldrarna, där Friedrich står med brorson, hustru och barn vid en havsstrand. Ett av barnen viftar patriotiskt med svenska flaggan!

Efter att ha sett mig mätt på sydsvenska (!) bergslandskap tog jag mig en titt på basutställningen också. Just idag hade jag kameran med mig och tog lite bilder på favoritporträtt. De som ännu inte har blivit avporträtterade av mig får se upp! Nu har jag massor med nya porträtt att leka med!

Jag frågade väktarna om man fick fota, och fick ett jakande svar. Ändå kände jag mig som en skurk när jag gick runt och fotade, skolad som jag är från slottet att man inte får fota i utställningarna. Jag kom faktiskt på mig själv med att se mig om innan jag tog en bild. I en av salarna stod en konstnär och målade av hörnet där Sebastien Bourdons porträtt av drottning Kristina hänger. Jag kikade lite på målningen, och den var riktigt snygg!


Sedan var det dags för nästa museum, Stadsmuseet och deras utställning om Stockholm i filmen. Också en trevlig utställning, fast jag hade väntat mig lite mer. Jag ska inte säga att det var för mycket film. Det vore ju dumt när det är en filmutställning. Däremot hade jag gärna fått mig lite mer kött på benen om filmens Stockholm.

Collision

Attans, vad engelsmännen kan göra bra teve! Jag har under den senaste veckan varit helt fast i Collision. En kriminalkommissarie får i uppdrag att utreda en seriekrock på motorvägen. Snart visar det sig att flera av de inblandade inte riktigt har rent mjöl i påsen.

Jag skulle kunna skriva långt och länge om den här serien. Men varför skulle jag göra det? Johan Croneman har skrivit precis det jag tycker.

De tre sista avsnitten (av fem) finns tillgängliga på SVT Play fram till 11 januari. Passa på att se dem om ni missade serien.

Köplust!

När man är så fattig som jag kan en köprunda inte bli så mycket om vad jag köper, utan mer om vad jag vill kunna köpa.

Igår gick jag till Cordon-Bleu för att låtsas att jag hade pengar. Det jag kom ut med var en sockertermometer. Nu kan jag göra knäck och fritera på bästa sätt.

Självklart nöjde jag mig inte med bara nåt så litet. Jag hittade även senapskulor i två varianter. En billigare med porslinsskål och en dyrare i gjutjärnsskål.
Nåt som gjorde mig riktigt glad att hitta var smörknivar och osthyvlar med trähandtag. Annars när jag har varit ute och letat efter sånt har jag bara hittat smörknivar med plasthandtag, och det tycker jag är så trist. Det är mycket skönare att hålla i trä. Min gamla smörkniv med just trähandtag gick sönder för nåt år sen, och jag letade över hela stan utan att lyckas hitta nåt annat än plast, plast, plast. Här fanns den!

Muffinsformar tittade jag också på. De hade en form för 150 kronor. Lite väl dyrt, tyckte jag. Den formen skulle jag inte göra muffins i. Kalla mig gammaldags, men muffins ska inte vara stora som hus. Man ska faktiskt orka äta upp hela. Min kak- och bullfilosofi är att bakverk ska vara så små att man känner att man nog orkar äta en till, inte att man måste pressa i sig den man har.

Varför stod jag då och funderade på muffinsformen? Jo, jag har läst ett recept på älgtimbaler, som ska bakas i just en muffinsform. Men eftersom jag bara har tänkt prova receptet en gång och inte vet om jag nånsin kommer att göra den igen så känns det som en onödig utgift.

Nåja, allt det där var filosofi. Jag hade ändå inte råd med nåt mer än termometern. Vi får väl se om jag blir rik nån gång. Då kanske jag slår på stort och köper både senapskula och muffinsform. Och smörkniv!

Mefisto - en karriär

Bilderna tagna av Petra Hellberg.

Tänk vad man kan få olika uppfattning om saker! Hagbergskan och jag var och såg första genrepet av Mefisto - en karriär på Stadsteatern. Jag satt på helspänn under första akten och tyckte att det var riktigt bra. När vi kom ut i foajén i pausen tittar Hagbergskan på mig och säger "vad segt det var. Det blev ju bara intressant i sista scenen". Andra akten var precis tvärtom. Där tyckte jag att det fanns lite partier som behövde tajtas till, och då tyckte hon att det var lysande.

Det vi var överens om var att alla skådespelarna (nästan!) gjorde ett strålande jobb. Björn Kjellman har sina manér, men med en bra regissör som piskar på honom så kan han vara riktigt bra. Det är han här.

Jag skulle kunna göra en lång katalogaria med hyllningar till skådespelarna, från Katharina Cohens Nicoletta till Tina Råborgs Lotte Lindenthal. Lennart Jähkel är fantastisk som en iskall Hermann "Manne" Göring. Lina Englund är den som minst känns redo för premiär. Hon var väldigt frånvarande på scen, och kändes mest som att hon försökte komma ihåg repliker och scenerier. Men premiären är ju inte förrän på lördag, så det är gott om tid att fixa till det.

Skådespelaren Hendrik Höfgen går från socialist till medlöpare i Nazityskland, allt för sin karriär och offrar familj och vänner på löpande band. Väldigt passande då att hela uppsättningen utspelas på en teaterscen. När publiken kommer in i salongen är skådespelarna redan på scen, sittande vid sina sminkbord. Scenografin, tom scen med från början svarta, sedan vita gardiner i fonden, är enkel, passande och vacker. Tänk att man kan göra så mycket med ett piano och några pinnstolar!

Måndag till lördag är en lång tid under repetitionsarbetet, och det finns stora möjligheter att fixa till de små problem som ännu finns. Jag hyser inga tvivel om att Ragnar Lyth kommer att fixa det här. Pjäsen går bara fram till sista mars, så passa på att se den!