Skål och välkommen

Det här är väl absolut det sista man behöver när man är stressad och har bråttom iväg.

Mot Ugglarp!

Snapsen är kryddad, sillburken nerstoppad, väskan packad. Nu kör vi!

Gamla synder

Om ni tittar till höger kan ni se att det helt plötsligt har dykt upp en massa inlägg som är äldre än 2009. Vadan detta? Är det något fel någonstans, förstår jag att ni tänker.

Icke! Det är jag som har fört över mina dagboksanteckningar från min sida på QX och lagt dem här, där de mer hör hemma. Så vill ni veta hur mina osorterade tankar fungerade de få gånger jag hade några under tidigare år får ni klicka där borta.

...och julen vara än till påska!

Vi går in i påskveckan. Då tyckte jag att det var dags att bära ner julprydnaderna till förrådet. Inte för att jag har haft dem framme, gud förbjude. Nej, de har stått i klädkammaren, nerpackade i sina påsar. Jag har bara inte kommit mig för att bära ner dem. Nu var stunden inne och julen är officiellt borta från min lägenhet!

Kunglig glans

Åmells konsthandel har en utställning med föremål (som alla är till salu!) med kunglig proveniens. Vi på Visningsavdelningen var idag bjudna till en visning av sagda utställning. Och vilken utställning det var! Och vilken visning. Det var en ständig rad av små förtjusta pip från oss allteftersom det ena kungliga föremålet efter det andra visades fram för oss. För att inte tala om hur vi pep av förtjusning när guiden talade om för oss att det inte är museiföremål, utan man får faktiskt röra vid dem. Inte för att nån av oss ändå vidrörde nånting, inskolade i museivärlden som vi är, men i alla fall.

Mitt favoritföremål, om det nu går att välja något av alla vackra föremål där, var en ampel som en gång har hängt på Rosendal. Sedan var ju drottning Kristinas halsband också häftigt att se. Tyvärr hade det redan funnit sin köpare, så jag fick stoppa ner plånboken igen...

Jag fick nöja mig med den vackra utställningskatalogen. Inte så illa, det heller!

Larson! är död, länge leve "Larson!"

Förra året lades serietidningen Larson! ned. Nu har den uppstått igen som Nya Serie-paraden. Jag har fullt förståelse för att man gjorde så. Det har onekligen varit lite kämpigt med en serietidning som är uppkallad efter en serie som lades ner för femton år sedan. Dessutom är inte serien syndikerad längre, vilket innebär att det inte finns möjligheter att publicera den igen.

Jag köpte Nya Serie-paraden idag för att se hur den är, och onekligen känner jag igen mig från Larson! Alla serierna jag gillade finns kvar, Monty, Berglins, Get Fuzzy, Pärlor för svin, men tyvärr också Dilbert. De säger att folk som inte har jobbat i kontorslandskap inte kan förstå humorn. Men det tror jag inte riktigt på. Jag har aldrig jobbat i ett kaotiskt rymdskepp heller, men ändå tycker jag att Brewster Rockit är rolig.

Sedan har ett par av mina nya seriefavoriter fått plats i tidningen också. Scary Gary och The Knight life. Mycket roligt att se dem på svenska!

Räddaren i nöden

Efter min läsmarathon med Den fjärde sanningen var det ganska skönt att ta en bok som gick betydligt snabbare att läsa, bara en vecka. Och boken var, som jag redan skrivit, J D Salingers Räddaren i nöden. Det här var väl fjärde gången jag läste den, tror jag. Men det är tjugo år sedan jag läste den senast.

1989 gav Bonniers ut Räddaren i nyöversättning av Klas Östergren, och glädjande nog håller den översättningen än. Annars brukar man ju säga att översättningar åldras snabbare än originaltexten.

Det var ett kärt återseende. Jag ska villigt erkänna att jag mindes storyn, men inte handlingen. Eller snarare, allteftersom personer och händelser dök upp så blev dök de upp i huvudet igen som ett trevligt minne.

Det enda negativa jag har är faktiskt omslaget. Ett ofantligt fult åttiotalsomslag (av Johan Pettersson), som jag minns att jag inte tyckte var snyggt då heller. Omslaget passar inte till boken. Men det är ju verkligen en petitess i sammanhanget. Boken håller för ytterligare omläsningar, och omslaget kan man ju lägga åt sidan.

Hej hej, hemskt mycket hej

Arn-serien är inte urusel, det måste jag erkänna. Den är helt okej, åtminstone rent tekniskt. Den är snyggt filmad, scenografi och kläder är bra och de flesta skådespelarinsatser likaså.

Men en sak stör jag mig på något rent otroligt. Nu är jag medveten om att en film eller serie där alla talar medeltidssvenska inte skulle fungera. Ingen skulle förstå vad de säger. Alltså måste man tala modern svenska. Så långt är jag med. Det jag inte står ut med är att folk går runt och hälsar på varandra med ett högst modernt "hej". Attans, så fel det låter! Något bättre borde väl manusförfattarna kunnat komma på?!

Knallhatten lägger ägg

Pust, påsklovsfirarförberedelserna är klara! I våningarna ligger nu ett antal guldägg och väntar på att upptäckas av påsklovsfirande barn. Dessutom har Gustav III skrivit skyltar där han berättar om roliga detaljer som man kan se i rummen.

Det här är vad jag har roat mig med idag. Det tog bara sex timmar. Är det min lediga dag så är det!

Svarta rosen

Efter att ha försökt lära mig tycka om Liptons hiskeliga äpple- och kanelte så gav jag upp och slängde skiten. Den smakar bara syntetiskt. För att inte tala om doften. Huäga!

Däremot ger jag inte upp min jakt på ett gott kvällste. Inget ont om Earl Grey, jag älskar det. Men emellanåt kan det vara gott med nån annan sort. Och nu har jag hittat Liptons Black Rose. Svart te smaksatt med rosenblad och kanel. Inga syntetiska aromer! Och den är riktigt god. Jag har redan gjort slut på en förpackning, vilket i och för sig inte är så svårt, då förpackningen bara innehåller 75 g te. Däremot kostar den lika mycket som en vanlig förpackning Earl Grey. Men det är smällar man får ta!

Knallhatten the kid?

Det är inte mycket hippoäng på det här, jag vet, men på Stockholm Western Store hittade jag en hatt som jag verkligen, verkligen vill ha! En stetsonhatt som på hemsidan kallas för en Billy the kid-hatt, "den rätta hatten om du vill ha samma stuk som Billy the Kid". Jag kan inte hjälpa det, jag tycker att hatten är skitsnygg!

Jag kallar honom Rocky

Nån gång ska jag lära mig att när jag blir sugen på nåt speciellt så är det inte lönt att försöka ignorera den känslan. Igår bestämde jag mig för att inte köpa nån marsipankyckling. Efter det har mina tankar bara kretsat kring dessa illusoriska kycklingar.

Idag efter att Lekstugan stängt svängde jag förbi Marsipanbåten, som ligger utanför Dramaten, och köpte mig inte en kyckling utan en tupp! Nästan en decimeter hög och med mörk choklad runt basen. Mmmmm, han har ett kort och lyckligt liv att se fram emot. Jag ska ta mycket väl hand om honom. En stund...

Flytande öar

Jag sitter och kollar på Manhattan Murder Mystery, och Diane Keaton bjuder grannen på en efterrätt som heter Flytande öar, Îles flottantes. Bara namnet låter spännande, och jag blev tvungen att kolla upp vad det är för nåt (märks det att jag är ruskigt sötsugen just nu?). Jag hittade ett recept här, och jag tror att det är något jag måste prova vid tillfälle. Marängöar som flyter i ett hav av vaniljsås. Allt om mat har en liknande variant med jordgubbar och citronmeliss. Kanske nåt för midsommarfesten? Eller nu! Eller både och. Eller...

Begär!

Jisses, vad jag är sugen på en stor smaskig marsipankyckling just nu! Jag bestämde mig för att inte köpa nån idag, men nu ångrar jag mig och ser såna dansa runt mig. Inte alls bra!

Att överleva barnkalas

I Lekstugan kan man boka barnkalas med tidsresa. Det här är en ganska ny företeelse, så inte så många av oss har fått äran att ha ett. Idag hade jag mitt första. Jag var visserligen med på kalaset förra helgen, men det var för att lära mig hur det går till. Nu var det dags för mig att hålla i ett.

Det var riktigt roligt. 20 barn skulle fira de två födelsedagsbarnen i bondstugan. Alla barnen var verkligen med. De skurade stugan, mjölkade, bar ved, mockade både ko- och hästbajs, handlade i handelsboden och bakade kaka. Själv ömmade jag mest för den blyge pojken, som inte riktigt vågade ge sig i lag med de andra. Han stod längs väggen och tittade på, så jag bad honom att hjälpa till med att leta reda på äggen som hönan gömt. Det blev hans grej och han letade riktigt ordentligt. Det var knappt så jag hann lägga ut äggen innan han hittade dem.

Efter kalaset öppnade vi som vanligt för övriga besökare. De stod redan i kö, ett fyrtiotal barn kom och lekte och jag måste erkänna att efter den här dagen så var det väldigt skönt att sova framför Simpsons en stund...

Grattis, Agnes

Dags för ytterligare en födelsedag! Den här gången är det Agnes som fyller jämnt. Bara att gratulera!

Gör din plikt!

Vad är det här? SvD skriver att Cloetta har gjort en förlust på nio miljoner. Nu försöker visserligen jag dra ner på Kexchokladen, men jag trodde att vi kunde lita på Kristina att hålla konsumtionen uppe!

Morgonilska

Det var alldeles för sent för mig för att sitta uppe och titta på Den vilda flykten, så jag ställde in dvd:n och gick och lade mig. Dessutom tyckte jag att det var en film som är värd att spara.

Nu på morgonen när jag skulle se hur inspelningen blev insåg jag att jag ställt in fel tid! Inspelningen tar slut mitt i filmen och efter en snabb koll i tevetidningen förstår jag att jag har missat en hel timme. Inte alls vad jag hade hoppats på!

Bara ett konstaterande...

Inte för att jag skulle få för mig att skryta. Det här är bara för att visa fakta. Jag hittade resultatet av ett iq-test som jag gjorde för ett tag sen, och som sagt. Jag vill inte skryta. Jag låter bara bilden tala för sig själv...

Wakarimasu-ka, Obi-san

Visst fullkomligt känner man att Stjärnornas krig skulle göra sig utmärkt som samurajfilm? Det finns en fullkomligt logisk förklaring till det. Det är en samurajfilm! George Lucas hämtade mycket inspiration från Akira Kurosawas Den vilda flykten.

I den vilda flykten får vi följa prinsessan Yuki som är på flykt tillsammans med general Rokurota Makabe (Toshiru Mifune) och vad som finns kvar av släktens skatter. På vägen mot säkerheten slår de följe med två bönder med guldtörst. De två klantiga bönderna är förebilden för C-3PO och R2-D2, och prinsessan är såklart Leia.

En riktigt rolig film, och ikväll på SVT2 visas den. Ett absolut måste för alla Stjärnornas krig-fans!

Alla tiders låt på hjärnan

Det här måste vara min favoritvisa genom alla tider! Jag tror inte att jag egentligen har hört den på över tjugo år, men den dyker upp i huvudet allt som oftast och så går jag och nynnar på den. Igår av en ren slump hittade jag den på gamla hederliga Spotify. Jag blev faktiskt lite tårögd när jag fick höra den.

Staffan Percy har egentligen en ganska hård och oskön sångröst, men han sjunger verkligen med känsla, texten av Bo Setterlind är underbar och lyssna bara på orkestern! Nä, bättre än så här kan det nog inte bli. Jo, f'resten. Det finns en bättre visa! Men den tar jag vid ett senare tillfälle. Just nu får ni njuta av Drömmens skepp.

Bästa brandskyddet!

Prins Carl Philip har designat ett gnistskydd till öppna spisar i form av gamla slottet (det som aldrig har hetat Tre kronor). Nu kan man sitta och mysa framför brasan och se hur hela slottet står i lågor. Enda anledningen till att jag inte genast springer och köper en är för att den kommer att kosta 13 000 på Svenskt tenn. Det här berättar Aftonbladet om idag.

Nu blir det köra av!

Fick besked idag, en fond ur vilken jag sökt bidrag till ett körkort har beviljat mig pengar. Det om något är ju en spark i baken att äntligen se till att få det där illusoriska kortet!

Hillevi von Helvete

Jag hade möte med min PT idag. Hur omotiverad jag än känner mig när jag ska träffa henne så vet jag att hon kommer att möta mig, pigg och glad och med ett leende på läpparna kommer hon att säga "jag har lagt till en ny övning i ditt pass idag". Och det kommer att vara den jobbigaste övning som nånsin uppfunnits.

Sedan står jag där med ena foten i ett låååångt kliv framåt, andra knäet i golvet, höften i en underlig vridning, armarna i konstig vinkel greppar en pinne bakom ryggen med ena handen bakom nacken och den andra i svanken. Och så kommer kommentaren "flytta bak armbågen så känns inte ställningen onaturlig".

När övningarna sedan är så jobbiga att jag vill krypa ihop i en liten boll och jag känner att jag kan inte sträcka ut kroppen mer säger hon "nu tar jag och puttar på" och så trycker hon armar och ben ytterligare en halvmeter bakåt.

Tyvärr kan jag inte hata henne fullt så mycket som jag skulle vilja, för jag känner, och det talar hon också om, att övningarna ger resultat. Jag kan sträcka ut kroppen mer nu än för ett halvår sen. Men i alla fall!! Det är ofantligt synd om mig, och bara för det är jag värd att äta årets första marsipankyckling!

Grattis, chere cousine

Födelsedagsdags för kusin vitamin igen. Man talar inte om en dams ålder! Men grattis på 35-årsdagen, Fia!

Dagens låt på hjärnan

Ända sedan jag vaknade har den här ramlat runt i skallen på mig. Till mina kollegors odelade förtjusning...

En riktig gammal klassiker, här i en modern filmklassiker. Den begåvade Mr Ripley, en av de bästa thrillers jag sett på mycket, mycket länge!

Sängönskan

I DN På stan kom det en läsarfråga; var i stan kan man hitta ett hotell med sängar med gallergavlar. Frågeställaren ville inte tala om varför detta var viktigt, "med risk för att låta pryd".

Det kanske bara är jag, men om man eftersöker sängar med gallergavlar utan att tala om varför låter man väl snarast som allt annat än pryd?

och svart, och svart, och svart - och brunt!

Vid en snabb genomgång i skohyllan insåg jag att nästan alla mina skor är svarta. Inget fel med det, men lite bruna skor kan ju också vara snyggt. En snabb tripp till närmsta skoaffär och det problemet är ur vägen.

Hittade ett par snygga bruna snörskor, som inte kostade skjortan. Kan bli fint när vårvädret är här på riktigt. Och nej, jag köpte faktiskt skorna innan jag läst deklarationen!

Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen!

Deklarationspapperen låg på hallgolvet när jag kom hem idag. Som alltid var det med bävan jag slet upp plasten för att se hur mycket jag blir skyldig i år.

Jag läste siffrorna. Jag läste dem en gång till. Jag lade ifrån mig papperet och plockade upp det igen. Läste siffrorna ytterligare en gång. Tänkte "jag måste nog låta någon annan titta på det här och tala om vad det betyder".

För jag kan inte tolka det på något annat sätt än att jag får tillbaka 20 000 kronor på skatten i år! Jag har aldrig i hela mitt liv fått tillbaka mer än 3000 kronor vid ett och samma tillfälle. Desto oftare har jag istället haft restskatt.

Jag vet inte om jag vågar tro på vad jag ser. Det måste vara något fel någonstans. Men texten "beräknat belopp som du ska få tillbaka (exklusive ränta)" måste väl ändå betyda att jag får tillbaka pengar? Särskilt om det inte står något minustecken framför beloppet?

Jag både glädjedansar och kryper skräckslaget ihop i ett hörn. Samtidigt! Fråga mig inte hur jag gör det, för det är ganska svårt att beskriva...

Tillbaks till Baltimore

För andra gången har jag sett Hairspray på Chinateatern. Första gången var på ett genrep tillsammans med Bosse. Idag var det med pärona och fru Ann. Föreställningen var väl inte bättre den här gången, främst för att den redan förra gången var i stort sett perfekt!

Ett påpekande bara, om ni vill se föreställningen, och det bör ni, så har ni bara en vecka på er. Sedan slutar den tyvärr att gå! Detsamma gäller även Singin' in the rain, som också är ett måste!

Efter föreställningen gick vi till Prinsen och åt. Inte tristare, det heller. Jättegod mat, för min del blev det först crêpes med gravad lax och matjessill och wallenbergare till varmrätt. Mumsfilibabba!

Nu ska jag avsluta kvällen med en kopp te och en glass och lite film på dvd.

Världens vackraste vespa vårligt vit

Efter välbehövlig puts och tvätt är Ben så här fin. Jag tog med mig tvättsvamp till slottet och tvättade honom där. Jag har inte så många bra ställen här på gatan att ta hand om den biten. Men fin blev han!

Den fjärde sanningen

Tre månader för att klara av en bok på sjuhundra sidor? Det här måste vara den längsta läsperiod jag har haft för en och samma bok, om man bortser från Henry Fieldings Tom Jones, som tog ETT ÅR att klara av. Inte för att det gjorde så mycket, eftersom jag fullkomligt älskar den boken. Däremot står den inte på listan över böcker som ska läsas om den närmsta tiden. Jag vill nog inte spendera ett år med samma bok en gång till...

Nå, den här gången är det inte en klassiker som Tom Jones det handlar om, utan Iain Pears Den fjärde sanningen, en bok som presenteras som en deckare. Jag vet inte det, jag. Visst, boken innehåller ett mord och man försöker komma fram till vem som har utfört det. Men det känns på sätt och vis inte som det viktigaste.

England 1663. Dr Grove hittas arsenikförgiftad och alla spår leder till hans piga Sarah Blundy. Men är det verkligen hon som har utfört mordet? Boken är indelad i fyra delar berättade i jagform, där fyra olika personer berättar om sina erfarenheter före och efter mordet. Alla fyra kommer fram till olika gärningsmän.

Mordet i sig är inte det centrala i ett par av berättelserna, utan det är händelserna runt omkring som är de viktiga. Det här leder till att boken blir ganska splittrad. Det dröjer ganska länge innan man börjar närma sig den gemensamma historien och den avklaras ganska snabbt. Den stora mängden personer gör också boken lite rörig. Men samtidigt är den intressant hela tiden. De flesta personerna i boken är verkliga historiska personer. Två av berättarna och Sarah Blundy är uppdiktade, övriga är historiska personer (inklusive mordoffret). Det ger historien ett sken av autenticitet som jag gillar.

Trevlig läsning, men ingenting som jag kommer att gå och fundera på nu efter att jag slagit igen pärmarna.

Språkpolisen tar nya tag

Att jag är allergisk mot folk som säger dedikera är inte obekant. Det stavas dedicera och c framför mjuk vokal uttalas som s. Punkt slut.

Men på sistone har det dykt upp en annan anglicism som stör mig nåt rent otroligt. Det är när folk talar om att de måste lämna. LÄMNA VADÅ vill jag bara skrika! Engelskans have to leave funkar, men på svenska är det en ofullständig mening.

Nu senast är det Willy (och vem faen är det, undrar en som inte följer Let's Dance) som "är glad trots att han måste lämna" enligt Aftonbladet. MÅSTE LÄMNA TÄVLINGEN, för i helvete! Ska det vara så svårt att avsluta meningen!?

Baby Hitler

Norsk-danska konstnären Nina Maria Kleivan har råkat i blåsväder för en serie bilder som är tio år gamla. De föreställer hennes några månader gamla dotter klädd som olika diktatorer, Hitler, Stalin, Mao, Idi Amin, Pinochet och Mussolini.

Jag tycker att bilderna är roliga, och jag förstår vad det är Kleivan försöker säga. Ingen föds ond och vem som helst kan växa upp till att bli diktator. "Till och med min lilla dotter skulle kunna växa upp och styra Danmark med järnhand".

Inte så mycket mer att säga. Tycker jag. Men det har tydligen blivit rejält med rabalder om de här bilder (tio år efter att de togs. Jeez!). Osmakligt, så här får man inte göra mot barn, övergrepp, bla bla bla!

Nej, att klä barn i uniform, för att framföra ett konstnärligt budskap, är helt fel. Då är det ju mycket bättre med barn som staljas så här.

Här kan vi snacka osmakliga bilder! Sovande nyfödda barn, bara ett par dagar gamla, stajlas upp och placeras i olika "gulliga" poser. Riktigt vidrigt. Ställningar som barnen inte skulle lägga sig i utan hjälp och dessutom ser de döda ut.

I ärlighetens namn, Stephanie Robin, fotografen, har tagit några helt bedårande bilder på sovande spädbarn. Men de här överstaljade historierna? Nä, jag vet vilka bilder jag hellre tittar på!

Norsk mumin?!

Snacka om blandade känslor! Mumintrollet ska filmatiseras igen, den här gången i en norsk version, där alla talar engelska och som mumin och hans pappa hittar vi far och son Skarsgård. Det här berättar SvD om idag.

Jag vet faktiskt inte hur jag ska reagera på det här. Visst är det kul att mumin ska bli film, men med tanke på hur den senaste japanska versionen såg ut blir jag verkligen orolig. Blir det nån eurosoppa, där hela Europa ska vara med och bestämma?

Ska det vara dockor? Datoranimering? Tecknat? Eller guhjälpeoss, skådespelare som på sjuttiotalet, gärna såna som tar av sig huvudet!

Nå, jag försöker se positivt på det. Det kan onekligen bli sämre än den japanska, och jag tror på Alexander och Stellan! De kan göra ett bra jobb med sina roller.

Nej, bästa filmatiseringen är trots allt fortfarande den tjeckiska filtdockeanimationen. Den håller än. Och det ska vara Birgitta Ulfsson som läser!

Ben är vaken!

Om ni idag har sett en skäggig man åka runt på en osedvanligt smutsig Ben Sherman-vespa med ett lika osedvanligt fånigt leende i ansiktet och sjungande Supercalifragilisticexpialidocious så har ni sett mig! Idag var den officiella vespadagen för min del.

Nå, jag har ju tjuvstartat lite. Jag har kört Ben mellan de olika parkeringsplatserna de senaste dagarna och igår körde jag till kvartersbutiken när jag skulle hämta ett paket. Men idag blev det en längre tur. Via slottet körde jag till Vespaservice för att boka tid för just vespaservice. Sedan svängde jag förbi Fridhemsplan för att handla mat och ner till Preem för att köpa en tvättsvamp. Nu ska Ben bli vårfin!

Det är så roligt att komma in på Vespaservice, för eftersom jag har en sån speciell vespa så känner flera i personalen igen mig och vet precis vad jag har och behöver. När jag skulle boka tid och han i kassan frågade efter vad jag har för modell så hann jag inte säga någonting (och det skulle jag ändå inte kunna. Jag vet inte vad Ben är för modell. Jag kallar honom bara för Ben) förrän mannen bredvid säger "Lsx-50 har han". Sånt gillar vi!

Antikrundan mot Antikrundan

Att Antikrundan är ett döpopulärt program vet väl de flesta. Att det är ett engelskt koncept, Antiques Roadshow, är väl inte heller nån nyhet. Men att den amerikanska upplagan visas på åttan kanske inte alla är medvetna om!

Först hade jag tänkt skriva något bittert om att det är ett tecken på kulturens utflackning att man istället för det engelska originalet automatiskt väljer den amerikanska kopian. Allt från USA är ju bäst. Tyvärr håller inte den bitterheten, för åttan är ganska bra på att visa engelska livsstilsprogram. Fast jag tycker fortfarande att det är synd att man inte visar det engelska originalet, men det är en anna historia.

Nå, då kan det ju vara intressant att jämföra de båda programmen, och som den antikvitetsälskare jag är så följer jag båda programmen. Upplägget är såklart detsamma i båda versionerna, ett gäng antikexperter åker land och rike runt och värderar "vanligt" folks antikviteter. Så självklart är det skillnaderna som är intressantast.
Den amerikanske programledaren Mark L Wahlberg är betydligt mer anonym än Anne Lundberg. Han är i stort sett bara med i början och slutet av programmet, och så har han ett reportage i mitten. Han samtalar nästan aldrig med besökarna.

Ett roligt inslag i den amerikanska versionen är att man låter folk visa sina mindre intressanta föremål i snabba klipp i slutet av varje avsnitt typ "vi kom hit och trodde att vi hade en riktig Chagall, men det visade sig vara ett färgtryck värt 20 cent. Vi hade lika trevligt ändå".

Och apropå besökarna. Den roligaste skillnaden är hur besökarna beter sig. För att vara ett land med väldigt kort historia har de en väldig koll på den. Amerikanarna har total koll på proveniensen för sina föremål. "Min farmors morfars kusins bästa vän köpte den här skänken av en kringresande målare, och han hade studerat i Frankrike under Matisse, som gav honom målningen i present. Farmors morfars kusins vän betalade 15 cent och bjöd dessutom på en skinksmörgås. Här är originalkvittot. Det hela ägde rum på en torsdag". Svenskarna har ingen som helst koll på sina föremål. Förra veckan, till exempel, var det en man som hade med sig en målning föreställande Buffalo Bill. Det enda han kunde säga om tavlan var att den hade hängt hos hans föräldrar i tjugo år.

De amerikanska besökarna vågar också leva med i vad de får höra, och när de får höra priset (precis som i den svenska versionen, sant eller falskt, vill de inte veta priset för att sälja föremålet, "det stannar i familjen") kan de reagera riktigt ordentligt. De fullkomligt tappar hakan. Svenskarna visar inga känslor. Idag var det en dam som fick veta att den gamla glasflaskan hon hade med sig var värd tio tusen kronor. Hennes svar var "'ha. Ja", utan att röra en min.

Självklart är det här generaliseringar. Det finns många svenskar som lever sig in i det hela också. En man som hittat vad som visade sig vara en 1600-talstallrik när han var ute och dök var nästan lika entusiastisk som Knut Knutsson, till exempel.

Och då kommer vi till punkten där svenskarna totalkrossar amerikanerna. Jag har sett alla avsnitt som har visats på åttan, och jag har ännu inte hittat några roliga personligheter bland de amerikanska antikkännarna, medan den svenska upplagan har personligheter i massor. Självklart med Knut Knutsson i spetsen, men man får ju heller inte glömma min favorit, Rickard Thunér!

Kvällsgott

Hade helt missat (eller jag har noterat det, men inte tänkt så mycket på det) att man kan köpa GB:s glassar i paket om flera. Det är ju hur bra som helst! Finns det nåt godare än en kopp kvällste med en GB Sandwich?!

Kulturaftonen avklarad

Så kom då den stora dagen då jag skulle framträda som Oscar II. Kvällens kulturafton i Bernadottebiblioteket hade temat En resa längs Nilen. Grunden för visningen var Gustaf V:s och Viktorias resa 1891-92. Men de var inte de första Bernadotterna som reste dit. Och det var där jag kom in. Prins Oscar (II) var där redan 1847, och har skrivit om det.

Göran Alm, chefen för Bernadottebiblioteket frågade mig om jag hade lust att läsa upp det kapitlet ur hans (Oscars) Reseskildringar. Självklart hade jag inget emot det. Ett tag var jag inne på att vara klädd i frack och "vara" Oscar, men sedan bestämde jag mig för att vara klädd i vanliga kläder. Ingen annan skulle ju spela någon roll, tänkte jag.

Nu blev det ju inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag hade förutsatt att det skulle bli som förra kulturaftonen, som tyvärr inte var så välbesökt. Jag skulle läsa upp det här kapitlet för några trevliga damer. Tänkte jag. När jag då loggar in på datorn idag och konstaterar att det var nio biljetter kvar, och dessa försvann under dagen, så började jag bli nervös. Jag hade visserligen läst på och repeterat, men i alla fall.

Nå, bara att ta tjuren vid hornen och efter att Göran presenterat mig (som en av Visningsavdelningens stöttepelare, jo jag tackar!) ställde jag mig i talarstolen och satte igång. Allt flöt på som det skulle och jag kände att jag trots allt var vän med de gammaldags verbformerna och ändelserna, och jag lyckades ta mig i mål utan några större problem. Jag tappade helt bort texten vid ett tillfälle, men det sa de andra efteråt att de inte hade märkt.

Efter avslutat värv hade vi lite mingel innan det var dags för mig att tretton timmar efter början på dagen återvända hem. Nu ska jag ta mig en kopp te innan sängdags.

Apropå Claire Wikholm

Jag satt och letade på DuTuben efter några bra klipp på Claire Wikholm, och hittade då den här gamla klassikern. Den är från Televisioner, som visades -74. En underbar parodi på pedagogiska barnprogram. Den har Ernst-Hugo, Margaretha Krook, Jan-Olov Strandberg och Claire som barnprogramledare. Vad mer kan man begära?

Norén goes medieval on your ass!

Jag har haft ett manus liggande halvfärdigt på datorn i flera månader, men har inte haft ork att ta mig an det (i ärlighetens namn har det tävlat mot Sims och förlorat varje gång). Men nu har jag äntligen tagit mig i kragen och gjort klart det. Pjäsen det handlar om är The Lion in winter, om Henrik II av England och hans glada (?) familj, Eleonora av Akvitanien, Rikard Lejonhjärta och de övriga. En väldigt rolig pjäs, Lars Norén under blodigaste medeltiden skulle man kunna säga. Fast där Noréns rollfigurer bara säger att de skulle kunna döda varandra så drar de här typerna blankt mot varann hela tiden.

Agnes och jag brukar sitta och filosofera över drömensembler i alla de uppsättningar vi planerar i våra huvuden. Självklart finns det ett par roller vikta åt oss, men i övrigt kan vi plocka in skådespelare helt fritt. Vi satt och kollade på filmen från 1968 (med den trista svenska titeln Så tuktas ett lejon) häromsistens och diskuterade vem som skulle spela vilken roll. Där är det Peter O'Toole och Katharine Hepburn i huvudrollerna. I vår uppsättning tänkte vi oss Agnes som prinsessan Alice och mig som Rikard Lejonhjärta. Men föräldrarna? Det vi kom fram till var att vi vill ha Tomas Bolme som Henrik och Marie Göranzon som Eleonora. Vilket dreamteam! Jag tror att det skulle kunna bli riktigt bra.

Fast det borde jag väl inte ha avslöjat, för nu kommer väl Dramaten att sno den idén och sätta upp pjäsen utan min och Agnes medverkan (för självklart sitter Marie-Louise Ekman och läser min blogg hela dagarna. Det är jag övertygad om...).

Jag säger som jag brukar efter att ha översatt ett nytt manus: nu ska vi bara få ihop en reading på det också.

Premiärturen

Idag tog jag årets första tur med Ben. Okej, det var bara femtio meter för att flytta honom, men i alla fall. Det var riktigt trevligt!

Rösterna är räknade

Det var med blandade känslor jag tog emot beskedet att Anna Bergendahl vunnit Melodifestivalen. Å ena sidan var hennes låt inte lika bra som Salem Al Fakirs. Å andra sidan var det den låten jag slagit vad om med Petter skulle vinna (jisses, vilken konstig ordföljd det blev här).

Vi hade gjort varsin lista med de tio placeringarna. Det visade sig att vi hade i stort sett samma lista. De enda vi inte var överens om var ettan och tvåan. Han ville ha Salem på första plats (det ville jag också, men frågan var vilken vi trodde skulle vinna) och Anna på andra plats. Jag hade tvärtom. I övrigt var det inte mycket som stämde med slutresultatet. Eller jo, det gjorde det nästan. Vi hade placerat alla i rätt del av listan, men inte på exakt rätt plats.

I övrigt gillade jag grejen med de utländska jurygrupperna. Det blev riktigt spännande när de röstade så olika.

Dolph funkar utmärkt när han får tramsa och driva med sin image. Som programledare fungerade han inte alls! Och jag kunde inte låta bli att notera (gjorde någon det?!) att Måns hade byxor som var så tajta att man nästan kunde se vilken religion han tillhör!

Mitt onda jag njöt när man fick se de ansträngda leendena från artisterna som inte fick så mycket poäng, särskilt Peter Jöback och Persilja Wahlgren. Fast Jöback kan vara nöjd. Förra gången han var med kom han på sista plats, så det här var ju ett kliv framåt. Nej, jag ska inte vara elak. Den höga tonen han tog var riktigt snygg. Innan han lade på vibratot.

Mellannumret var trevligt (och inte mer än så). Kul att se Åge wig wham igen. Den jojken går jag fortfarande och nynnar på ibland, så här trettio år senare. Kikki hade inte mycket till röst ikväll. Det lät ganska kackigt, faktiskt. Och var Towa ens medveten om att hon stod på en scen. Maken till förvirrad får man leta efter.

Finns det nåt mer att tillägga? Ja, det finns det säkert. Jag får väl återkomma till det när jag kommer på nåt mer. Nu en kopp te till innan läggdags. Jag ska försöka jobba för första gången den här veckan i morgon.

Final

Så är det äntligen dags för Sverigefinalen av Melodifestivalen. Osedvanligt trista låtar i år, och av de som jag gillade var det flera som inte lyckades gå vidare. Visst kommer jag att sitta bänkad ikväll, men särskilt spännande kommer det inte att bli.

Hur skulle då finalen se ut om jag fick bestämma? Kanske något så här:

Delfinal 1:
Direkt till final:

• Salem Al Fakir - Keep on walking
• Jenny Silver - A place to stay

Till andra chansen:

• Pain of salvation - Road Salt
• Ola - Unstoppable

Delfinal 2:
Direkt till final:

• Pauline - Sucker for love
• Eric Saade - Manboy

Till andra chansen:

• Hanna Lindblad - Manipulated
• Anna Maria Espinosa - Innan alla ljusen brunnit ut

Delfinal 3:
Direkt till final:

• Darin - You're out of my life
• Erik Linder - Hur kan jag tro på kärlek

Till andra chansen:

• Alcazar - Headlines
• Crucified Barbara - Heaven or hell

Delfinal 4:
Direkt till final:

• Anna Bergendahl - This is my life
• Neo - Human Frontier

Till andra chansen:

• Sibel - Stop
• Peter Jöback - Hollow (det var antingen den eller Persilja Wahlgren, ett val även känt som pest eller kolera)

Andra chansens dueller skulle då bli så här:
Första omgången:

• Pain of salvation
• Peter Jöback

Segrare Pain of salvation

• Hanna Lindblad
• Crucified Barbara

Segrare Hanna Lindblad

• Sibel
• Anna Maria Espinosa

Segrare Sibel

• Alcazar
• Ola

Segrare Alcazar

Andra omgången:

• Pain of salvation
• Hanna Lindblad

Segrare Hanna Lindblad

• Sibel
• Alcazar

Segrare Alcazar

Det var det långa sättet. Det korta sättet är att säga att min final hade haft följande deltagare:

• Salem Al Fakir - Keep on walking
• Jenny Silver - A place to stay
• Hanna Lindblad - Manipulated
• Pauline - Sucker for love
• Eric Saade - Manboy
• Darin - You're out of my life
• Erik Linder - Hur kan jag tro på kärlek
• Alcazar - Headlines
• Anna Bergendahl - This is my life
• Neo - Human Frontier

Den här finalen hade jag gärna betalat mina sms-avgifter för att rösta på! Fast då som nu, Salem Al Fakir är med, och det är honom jag kommer att lägga min röst på!

What's in a name?

En av de roligaste sakerna med Sims 2 är alla patchar och förbättringar som går att ladda ner till spelet. Och har jag laddat ner tillägg eller så! Det tar tjugo minuter att ladda spelet. Men det är det värt.

När spelet behöver nån ny servicesim eller stadsbo som ska gå förbi på gatan, en statistsim liksom, så slumpar den fram ett utseende och kläder från vad som finns tillgängligt. Men så ska den ha ett namn också, och i spelet finns en lista på typ 50 olika namn, alltså är det inte helt ovanligt att det dyker upp flera simmar med samma namn. Det är ju lite trist, och därför laddade jag ner en namnlista, som jag själv sedan har modifierat. På den listan finns nu över 600 kvinnonamn, lika många mansnamn och ungefär 500 efternamn. Nu är det inte lika vanligt att simmarna får samma namn.

Men det är då det blir så lustigt när man får en budbilschaufför vid namn Claire Wikholm.

Då ska man alltså komma ihåg att förnamn och efternamn tas från två olika listor. Förutom Claire har jag också sett en Zarah Leander gå förbi. Det har nästan blivit det roligaste, att se vad de nya simmarna heter.

Sandra Bullock - en upprättelse

I inlägget om oscarsgalan skrev jag om Sandra Bullock, och jag är medveten om att det kan låta som att jag avskyr henne. Det gör jag inte. Hon är en hyfsad skådespelare, men med väldigt blek utstrålning. Hon tillhör varken kategorin "å, en ny film med henne, den måste jag se" eller "jaha, har hon släppt en ny film, den kommer jag undvika". Jag utgår från om filmen i sig verkar intressant, sedan bryr jag mig inte om att hon är med.

Enligt imdb har hon gjort 44 film- och teveroller, och en snabb genomräkning visar att jag har sett nio av dem. Som sagt, ingen jag undviker och inte heller någon vars alla filmer jag ser. Fast nog blir jag lite nyfiken på hennes roll i teveserien Working girl, till synes baserad på den suveräna filmen med Melanie Griffith, Harrison Ford och Sigorney Weaver. Den gick bara en halv säsong innan den lades ner.

Men! Något som jag gillar hos henne och som hon har min allra största respekt för är att hon har en enorm självdistans och humor. Det är inte ofta man får se tjejerna i romantiska komedier hålla på med pruttskämt eller göra sig riktigt fula. Det har Sandra inget emot. De flesta andra skådespelerskor i romantiska komedier går mest runt och tänker på hur de ska se så vackra ut som möjligt.

Förutom att Sandra var nominerad till en oscar för The Blind side (som hon då vann) var hon samtidigt nominerad till en Razzie för sämsta skådespelerska för All about Steve. Priset delades ut dagen innan oscarsgalan, och till skillnad från de flesta andra nominerade kom hon dit för att ta emot sitt pris. Dessutom höll hon ett riktigt roligt tacktal, som verkligen tog udden av det hela. "Jag trodde inte att någon skulle se den här filmen, men här sitter sjuhundra personer och åtminstone hälften av er har sett den". Och så avslutar hon med att dela ut dvd:n till alla i salongen med uppmaningen att se filmen och så erbjuder hon sig att komma tillbaks nästa år och lämna tillbaks priset om de, efter att ha sett filmen, kommer fram till att hon kanske inte var sämst trots allt. Respekt!

...och på andra dagen återuppstod han

Jag har inte skrivit så mycket på ett par dagar, och det beror helt enkelt på att jag har varit väldigt, väldigt sjuk och vandrat i dödsskuggans dal!

Klockan fem igår morse vaknade jag med ett ryck av att det gjorde ont i magen. Jag hann knappt in på toaletten innan det började forsa ur mig ur alla möjliga kroppsöppningar. Och sedan fortsatte det hela dagen. När jag inte var på toaletten låg jag och sov. Jag trodde inte att det var möjligt att sova så mycket, och ändå fortsätta vara trött. Jag vaknade bara när jag behövde gå på toaletten och/eller när jag blivit stel i kroppen, eftersom jag inte rörde på mig när jag sov. Vid halv sex-tiden förflyttade jag mig från sängen till soffan, men jag fortsatte att sova där också. Vaknade till när videon började spela in Family guy och True blood, men resten av kvällen sov jag.

Efter True blood tog det mig säkert en halvtimme att få kraft nog att förflytta mig till sängen (via toaletten, så klart!) för att fortsätta sova. Sedan sov jag i ytterligare åtta timmar. Idag mår jag mycket bättre, men magen bubblar som ett olagligt kemilaboratorium. Vi får väl se vad dagen bär med sig. Men jag tror att jag har kraft och energi nog att gå till affären och handla lite.

Hej våren

De som har hört mig försvara vintern, snön och kylan i tre månader kanske blir förvånade när jag säger att jag var ute och gick för en stund sedan och jag fullkomligt njöt av tövädret. Skillnaden mellan det här vädret och det där slasket som var för ett par veckor sedan är att det känns att det är vår i luften. Förändringens tid är här. Och då tycker jag att det inte bara är helt okej, utan till och med väldigt skönt att temperaturen letar sig upp över nollan.

Och vinnaren är...

Några små betraktelser innan jag går och lägger mig:

Till att börja med så måste jag säga att Oscarsjuryns beslut funkar bättre för mig än Golden Globe-juryn. Avatar fick inte bästa film eller bästa regi. De fick hålla sig till de tekniska priserna (och dessa var den verkligen värd).

Jätteroligt att Katheryn Bigelow blev första kvinnan att vinna regioscar för Hurt Locker. Och att de svenska färgerna försvarades av Paul Ottosson för bästa ljud i samma film.

Bästa manliga skådespelare Jeff Bridges, ja kanske det. Han är förvisso bra, men filmen är inget som lockar mig. Kanske ser den vid nåt tillfälle.

Bästa kvinnliga blev inte Meryl för Julie & Julia. Tyvärr, måste jag väl säga, även om jag inte hade räknat med att hon skulle vinna för den rollen. Istället var det skådespelaren med personlighetsbypass som fick statyetten. Sandra Bullock är inte nån favorit. Nej, nu är jag elak. Hon var bra i den ofantligt överskattade Crash (2005 års bästa film i motsats till Brokeback mountain? Det finns inte på kartan!), men i övrigt är hon ganska blek. Kanske är hon bra här, eller så är det som hon sa i sitt tacktal: "var jag värd den här eller har jag bara tröttat ut er".

Ben Stiller var rolig sminkad som en na'vi när han delade ut priset för bästa smink. Nej, det priset gick till Star Trek!

Enda kategorin som jag har full koll på var intressant. Bästa animerade kortfilm blev Logorama, den enda av de nominerade filmerna som jag inte gillade.

Kul att få se Ally Sheedy igen. Jag tänkte på henne så sent som häromdagen, och så bara dyker hon upp i hyllningen till John Hughes. Oj, vad jag var kär i henne när jag var sexton!

Inte så mycket scenshow. Bara ett dansnummer som illustration till bästa filmmusik. Intressant att killarna hade energisk, häftig dans medan tjejerna var så där tjejigt eteriska som alltid. Sträckta ben och vaaaackra rörelser. Trist!

Fast ett snyggt inledningsnummer med Neil Patrick Harris hade de också, ej att förglömma!

Steve Martin och Alec Baldwin var roliga som värdar, men oj så gubbig Alec Baldwin har blivit!

Till sist den första reflektionen jag gjorde. Penelope Cruz öppnar kuvertet med bästa birollsskådespelare och säger "and the winner is...", inte "the oscar goes to..." som det har varit de senaste åren. Det där ändrades för att om man säger att det finns en vinnare så måste det ju finnas förlorare. Men i år sa alla "and the winner is...". Det låter bättre, tycker jag.

Men nu är det dags att gå och sova några timmar.