Antikrundan mot Antikrundan

Att Antikrundan är ett döpopulärt program vet väl de flesta. Att det är ett engelskt koncept, Antiques Roadshow, är väl inte heller nån nyhet. Men att den amerikanska upplagan visas på åttan kanske inte alla är medvetna om!

Först hade jag tänkt skriva något bittert om att det är ett tecken på kulturens utflackning att man istället för det engelska originalet automatiskt väljer den amerikanska kopian. Allt från USA är ju bäst. Tyvärr håller inte den bitterheten, för åttan är ganska bra på att visa engelska livsstilsprogram. Fast jag tycker fortfarande att det är synd att man inte visar det engelska originalet, men det är en anna historia.

Nå, då kan det ju vara intressant att jämföra de båda programmen, och som den antikvitetsälskare jag är så följer jag båda programmen. Upplägget är såklart detsamma i båda versionerna, ett gäng antikexperter åker land och rike runt och värderar "vanligt" folks antikviteter. Så självklart är det skillnaderna som är intressantast.
Den amerikanske programledaren Mark L Wahlberg är betydligt mer anonym än Anne Lundberg. Han är i stort sett bara med i början och slutet av programmet, och så har han ett reportage i mitten. Han samtalar nästan aldrig med besökarna.

Ett roligt inslag i den amerikanska versionen är att man låter folk visa sina mindre intressanta föremål i snabba klipp i slutet av varje avsnitt typ "vi kom hit och trodde att vi hade en riktig Chagall, men det visade sig vara ett färgtryck värt 20 cent. Vi hade lika trevligt ändå".

Och apropå besökarna. Den roligaste skillnaden är hur besökarna beter sig. För att vara ett land med väldigt kort historia har de en väldig koll på den. Amerikanarna har total koll på proveniensen för sina föremål. "Min farmors morfars kusins bästa vän köpte den här skänken av en kringresande målare, och han hade studerat i Frankrike under Matisse, som gav honom målningen i present. Farmors morfars kusins vän betalade 15 cent och bjöd dessutom på en skinksmörgås. Här är originalkvittot. Det hela ägde rum på en torsdag". Svenskarna har ingen som helst koll på sina föremål. Förra veckan, till exempel, var det en man som hade med sig en målning föreställande Buffalo Bill. Det enda han kunde säga om tavlan var att den hade hängt hos hans föräldrar i tjugo år.

De amerikanska besökarna vågar också leva med i vad de får höra, och när de får höra priset (precis som i den svenska versionen, sant eller falskt, vill de inte veta priset för att sälja föremålet, "det stannar i familjen") kan de reagera riktigt ordentligt. De fullkomligt tappar hakan. Svenskarna visar inga känslor. Idag var det en dam som fick veta att den gamla glasflaskan hon hade med sig var värd tio tusen kronor. Hennes svar var "'ha. Ja", utan att röra en min.

Självklart är det här generaliseringar. Det finns många svenskar som lever sig in i det hela också. En man som hittat vad som visade sig vara en 1600-talstallrik när han var ute och dök var nästan lika entusiastisk som Knut Knutsson, till exempel.

Och då kommer vi till punkten där svenskarna totalkrossar amerikanerna. Jag har sett alla avsnitt som har visats på åttan, och jag har ännu inte hittat några roliga personligheter bland de amerikanska antikkännarna, medan den svenska upplagan har personligheter i massor. Självklart med Knut Knutsson i spetsen, men man får ju heller inte glömma min favorit, Rickard Thunér!