Den fjärde sanningen

Tre månader för att klara av en bok på sjuhundra sidor? Det här måste vara den längsta läsperiod jag har haft för en och samma bok, om man bortser från Henry Fieldings Tom Jones, som tog ETT ÅR att klara av. Inte för att det gjorde så mycket, eftersom jag fullkomligt älskar den boken. Däremot står den inte på listan över böcker som ska läsas om den närmsta tiden. Jag vill nog inte spendera ett år med samma bok en gång till...

Nå, den här gången är det inte en klassiker som Tom Jones det handlar om, utan Iain Pears Den fjärde sanningen, en bok som presenteras som en deckare. Jag vet inte det, jag. Visst, boken innehåller ett mord och man försöker komma fram till vem som har utfört det. Men det känns på sätt och vis inte som det viktigaste.

England 1663. Dr Grove hittas arsenikförgiftad och alla spår leder till hans piga Sarah Blundy. Men är det verkligen hon som har utfört mordet? Boken är indelad i fyra delar berättade i jagform, där fyra olika personer berättar om sina erfarenheter före och efter mordet. Alla fyra kommer fram till olika gärningsmän.

Mordet i sig är inte det centrala i ett par av berättelserna, utan det är händelserna runt omkring som är de viktiga. Det här leder till att boken blir ganska splittrad. Det dröjer ganska länge innan man börjar närma sig den gemensamma historien och den avklaras ganska snabbt. Den stora mängden personer gör också boken lite rörig. Men samtidigt är den intressant hela tiden. De flesta personerna i boken är verkliga historiska personer. Två av berättarna och Sarah Blundy är uppdiktade, övriga är historiska personer (inklusive mordoffret). Det ger historien ett sken av autenticitet som jag gillar.

Trevlig läsning, men ingenting som jag kommer att gå och fundera på nu efter att jag slagit igen pärmarna.