Hillevi von Helvete

Jag hade möte med min PT idag. Hur omotiverad jag än känner mig när jag ska träffa henne så vet jag att hon kommer att möta mig, pigg och glad och med ett leende på läpparna kommer hon att säga "jag har lagt till en ny övning i ditt pass idag". Och det kommer att vara den jobbigaste övning som nånsin uppfunnits.

Sedan står jag där med ena foten i ett låååångt kliv framåt, andra knäet i golvet, höften i en underlig vridning, armarna i konstig vinkel greppar en pinne bakom ryggen med ena handen bakom nacken och den andra i svanken. Och så kommer kommentaren "flytta bak armbågen så känns inte ställningen onaturlig".

När övningarna sedan är så jobbiga att jag vill krypa ihop i en liten boll och jag känner att jag kan inte sträcka ut kroppen mer säger hon "nu tar jag och puttar på" och så trycker hon armar och ben ytterligare en halvmeter bakåt.

Tyvärr kan jag inte hata henne fullt så mycket som jag skulle vilja, för jag känner, och det talar hon också om, att övningarna ger resultat. Jag kan sträcka ut kroppen mer nu än för ett halvår sen. Men i alla fall!! Det är ofantligt synd om mig, och bara för det är jag värd att äta årets första marsipankyckling!