Det är lustigt, det här med klassiker. Varför har man så svårt att tänka sig att skaparna av dem nånsin har varit unga? Man ser ju bara gamla torra stötar framför sig. För att citera Amadeus: "people so lofty they sound as if they shit marble!"
Ett svenskt sånt exempel är Frans G. Bengtsson (eller som jag i många år trodde att han hette: Franske Bengtsson). När man läser Röde Orm (för övrigt en av mina favoritböcker) ser man en mossig gammal typ framför sig, en som helt har grävt ner sig i forntiden och dessutom vägrar inse att svenskan frångått pluraländelser på verben.
Idag skrev DN om en ny sajt, Svenskt översättarlexikon, ett uppslagsverk om översättare från forntid till nutid. Det första man ser när man klickar in där är en artikel om Frans G. Bengtsson, med foto från hans ungdomstid. Och han ser verkligen inte ut som en stöt! Tvärtom. If you know what I mean... Att döma av artikeln verkar han dessutom ha varit en ganska rolig typ att umgås med.
Det där med pluraländelserna på verben var dessutom ett stilistikt grepp av gamle Franske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar