Mobilmiss

Attans osis! Glömde mobilen hemma idag. Nåja, ingen större skada skedd. Jag blir inte så hysterisk över att inte vara kontaktbar hela dagen. Dessutom är det inte så många som ringer per dag och de få kan väl få försöka igen. Men självklart! Bara för att jag har glömt mobilen så vill tydligen alla mina kompisar prata med mig. Tio missade samtal och sju sms, allihop från olika personer som ville umgås med mig idag.

Skön dag!

Inget jobb idag. Vaknade såklart 0645, men somnade raskt om igen för att vakna vid 0930. Låg kvar i sängen och funderade en bra stund innan jag gick upp och tog en långfrukost. Sedan iväg för att hämta böckerna på postutlämningsstället och köpa sommarskor. Efter det iväg till Långholmen för att ligga i solen och kolla på Skrattstock. Såg några riktigt dåliga ståuppare innan det var dags att åka hem och käka middag. Malena Ernman i Askungen på tvåan och nu till sängs för att läsa Carl Baks-boken jag fick för två veckor sen.

Gud, vad har jag gjort?!

Jag har köpt böcker för 1500 spänn! Så mycket pengar har jag aldrig lagt ut för böcker! Nå, nu är det ju Martin Olssons böcker om Stockholms slott i tre band, och den är ett måste om man vill ta sig vidare som guide på Slottet. Så jag får bita ihop och äta nudlar ett par månader istället...

Eugen Onegin/Bridgend Blues

Igår var det urpremiär på Olov Olofssons och Christinas Ros' nyskrivna opera Bridgend Blues, med elever vid Operastudio 67 och Kungliga Musikhögskolan.

Kvällen inleddes med en kortversion av Tjajkovskijs Eugen Onegin, effektivt förkortad och regisserad av Patrik Bergner. Scenografin bestod av fem bord som flyttades runt och skapades de olika spelplatserna. Sångarna kändes mer färdiga sångmässigt än sceniskt. Beatrice Orler framförde Tatjanas brevaria med bravur, men mest imponerade Thomas Sepp som Onegin, både sceniskt och musikaliskt.

Efter en första paus var det så dags för premiär. Bridgend Blues är baserad på verkliga händelser och handlar om om den lilla walesiska staden Bridgend, där 21 ungdomar på lite mer än ett år har hängt sig. Här får vi möta ungdomar, föräldrar och myndigheter som alla står handfallna inför vad som händer. Olofssons moderna musik ackompanjerades av en femton man stark brassorkester som drev på likt en gammal ångmaskin. Väldigt effektfullt.

Det här var genomgående en enastående föreställning, och alla sångarna levererade fantastiska prestationer. Bland alla duktiga sångare måste nämnas Wiktor Sundquist som första självmordsoffret Liam Clarke, Sofie Asplund och Freja Frisk som hans kamrater Natasha Randall och Jenna Parry samt i ett lysande miniporträtt Heidi Laakso som frälsningssoldat utan verklighetsanknytning. Aldrig har väl Ack, så saligt att få vandra klingat så falskt som när hon sjunger den för förtvivlade föräldrar vars barn precis har hängt sig. Thomas Sepp (första aktens Onegin) är fantastiskt bra som den förtvivlade och våldsbenägna pappan Vincent Pritchard. Det skulle inte förvåna mig om vi får se väldigt mycket mer av honom i framtiden, och på betydligt större scener än Årsta teater.

Christina Ros' libretto och regi är strålande, och musiken är helt fantastisk. Bland mycket annat måste nämnas första aktens roliga trio där två journalister (Sofie Asplund och Heidi Laakso) försöker pumpa Janna Parry på information, Jannas tragiska självmordsaria, samt den avslutande kvartetten där David Philips och Dawn Lewis (Jens Persson och Daniela Silén) tröstar sina döttrar Leah och Rosanna (Akiko Watanabe och Catharina Galgerud), som båda försökt hänga sig.

Den här är en uppsättning och en opera som förtjänar stor uppmärksamhet, större scen och större publik. Det är tre förställningar kvar på Årsta teater. Åk genast dit och se den. Det här är en order!

Tack, Ola, för bilderna!

Lyckad visning

Jag hade visning i Museum Tre kronor för en mellanstadieklass. När vi nådde fram till sista modellen utbrister ett av barnen helt spontant: "Nej, är det REDAN slut!" Då kändes det som att jag hade lyckats med den visningen.

Imponerande rörelser

Det finns nog inga idrottsmän som jag är lika imponerad av som just gymnaster. Deras kroppskontroll är helt otrolig. Och om de dessutom kan göra trick med sina kunskaper så blir det ännu roligare. Den här engelske gymnasten heter Damien Walters, och han blandar sina gymnastikkunskaper med parkour och då blir det så här häftigt.

Dessa danskar...

I en dokumentär om Rosenborgs slott kunde man se en fruktansvärd syn! Kunga- (eller snarare drottning-) middag förbereddes, borden dukades och ljusen skulle tändas. Och vad får vi se om inte personen som är ansvarig för ljuständandet ställa sig på en stol för att nå alla ljusen! Så hemskt! Det vet ju vem som helst hur man EGENTLIGEN tänder ljus på kungamiddagar!

Födelsedagsgrattis

För nån vecka sen var jag inne i nån affär och där hittade jag en vara som jag tänkte skulle vara en perfekt present till min mamma när hon fyller år. Sedan tänkte jag inte mer på det. Inte kunde jag väl ana då att kärringen skulle fylla år så här snart! Jag har helt glömt bort vad det var jag skulle ge henne och nu finns det ju ingen tid att försöka komma på det. Så jag får väl nöja mig med att gratulera henne så här!

Grattis, mamma!

Litet tack

Ibland, om man är riktigt snäll och trevlig, får man presenter!

Superguide to the rescue!

Jag satt och skämtade med några kollegor idag om att jag skulle ha huvudrollen i en ny teveserie, typ Supernanny, fast istället för att ta hand om krisande familjer skulle jag åka runt och ta hand om krisande visningar. Självklart skulle programmet då heta Superguide.

Ett par timmar senare fick Superguide göra sin första utryckning. Jag slängde mig på Ben och susade ut till Rosendal för att ta hand om en av visningarna där. Det var jättekul. Jag har ju inte visat där sedan förra sommaren, så det var ett välkommet besök. Jag hade tid att repetera lite namn, men själva visningen ramlade på plats under tiden som jag pratade, även om det var några saker som jag glömde att ta upp. Nåja, det blir nog bättre i morgon när jag har inte mindre än TVÅ visningar där ute. Rosendal är ett riktigt litet favoritslott (med betoning på litet).

Hyllning till Henrik

I lördags var ju jag på fest, så jag fick inte möjlighet att se Henrik Schyfferts The 90's - ett försvarstal. Självklart spelade jag in den, och ikväll tog jag mig tid att titta på den. Mannen är banne mig ett geni! Föreställningen var lika rolig den här gången som när jag såg den live.

Jag brukar försöka få med mig brorsönerna på lite kultur emellanåt. Det är vad de får i julklapp och födelsedagspresent. Det går väl så där, om jag ska vara ärlig. Två av dem följer med, en av dem har till och med börjat köpa teaterbiljetter i present till sin flickvän. Så där har jag lyckats! Och samme brorson var det som ville följa med och se Schyffert live. Han tyckte också att det var fasligt roligt, även om det var ett stort gäng nittiotalsreferenser som han inte hade en aning om.

Henrik Schyffert har jag ett långvarigt förhållande till (ack, icke med!). Första gången jag hörde talas om honom var när DN (?) hade ett reportage om den unge svensken som fått jobb på MTV. Sedan har jag följt honom sedan han kom tillbaka till Sverige och började jobba på ZTV. Men min idol blev han när han dök upp i Popitopp. Han kan få stå i sin show och säga att han inte kan nånting, men han var nåt vansinnigt rolig som Johanna Westmans demonproducent!

Sen gör det ju absolut ingenting att han är en av Sveriges sexigaste män!

Nya vespaplaner

Jag hade ju tänkt göra en långdagsfärd till Taxinge, men när Anna säger att det är en turistfälla så litar jag på henne. Jag litar alltid på Anna. Utom när hon säger att hon inte är bra på vissa saker, f'stås...
Men jag vill ju ändå prova att göra en lite längre utfärd. Och då har jag kommit på två andra bra slott. Först en färd till Drottningholm. Där har jag inte varit på evigheter. Och om det är uthärdligt så tänker jag ta mig ända bort till Gripsholm. Hanna ska guida där i juni, och då är det ju ett utmärkt tillfälle att åka och se det slottet. Tanken är att om jag känner att det faktiskt är möjligt att sitta länge på vespan så kanske jag vill göra en låååååångtur ner till Ugglarp. Jag pratade med en när jag var på bröllop förra sommaren som gjort en vespatur till Jämtland, och han sa att det var riktigt trevligt. Och går det så borde det ju gå att ta sig till Halland också. Men först måste jag alltså kolla om jag orkar sitta på Ben under en längre färd.

Sveriges första kontorshus

På Riddarholmen, mitt emot kyrkan, ligger ett långsmalt hus. Det är Sveriges första kontorshus, alltså ett hus som uttryckligen har byggts för att härbärgera kontor. Arkitekten är Fredrik Blom, och det började byggas 1802 när det tidigare palatset, Cruusiska huset, byggt av riksrådet Karl Bonde 1635, på samma plats brann ner. Huset är betydligt smalare än det tidigare, och det för att lämna plats åt Wrangelska backen som skulle fungera som brandgata. Idag huserar Kammarrätten i lokalerna.

Branden fick en annan konsekvens också. Riddarholmskyrkans kyrkogård med mur gjorde ön svårframkomlig vid bränder och några år senare revs muren och kyrkogården togs bort. De gravar och gravstenar som gick att flytta fördes in i kyrkan. Men än är marken under Birger Jarls torg full av gravar.

240-årsfest!

Jag är nyss hemkommen från en väldans trevlig 6 X 40-årsfest. Kammarvaktmästare Hagelin hade gemenasam fyrtioårsfest med några kamrater och de bjöd in till fest på Göta Lejon.

Jag tycker att det är jättejobbigt att gå på fest om jag inte känner de flesta där. Så hela eftermiddagen gick jag runt och hade ont i magen, eftersom jag visste att det skulle bli en jättefest, och ville verkligen inte gå. Men det gjorde jag och det blev en väldigt trevlig kväll. Det var lite slottsfolk där, som jag kunde umgås med. Roligast var det när Ulrica kom in. Det såg ut som att vi hade matchat våra kläder med varann. Men det var en slump, jag lovar!

Till och med strumpor och skor matchade!

Så här såg Ulricas hela ensemble ut. Riktigt piffigt!

Efter välkomstdrink blev det stor buffé, jag är väldigt stolt över att jag lyckades undvika att gå och ta backning, trots att det var så gott (jag SKA gå ner ännu mer innan midsommar!) Och sedan drog dansen igång.
Ulrica, Morgan och jag totaldominerade dansgolvet. Ulrica och jag till den milda grad att folk tydligen var övertygade om att hon och jag var ett par. Hon berättade att hon fick en hel del konstiga blickar när hon senare på kvällen dansade med sin riktige pojkvän och pussade honom...

Eftersom födelsedagsbarnen allihop var gamla gymnaster var det väldigt många vältränade överkroppar där. Det var inget som jag hade nåt emot. Jag fick till och med känna på några av dem när jag skulle försöka ta mig förbi dem i baren. Jisses, vilka muskler!

Självklart kan man inte ha en fest med en massa gymnaster utan att de har lite gymnastikuppvisning. Jag är riktigt imponerad av att de klarar av de där övningarna!


Man brukar ju säga att inget kalas utan kras, och det stämde här också. Tyvärr var det inga glas som for i backen. I det här fallet var det ett bakhuvud. Senare på kvällen skulle ett par andra gymnaster göra lite övningar på bygelhästen. Det är inte att rekommendera när man är full. Den ene hann bara svinga sig runt ett par varv innan han tappade taget och for i stengolvet med huvudet före. Blodet forsade och ambulans tillkallades. Nyrepeterad som jag är på akutsjukvård sprang jag, när jag såg att man tryckte pappershanddukar mot hans huvud, iväg till barpersonalen för att be om deras sjukvårdslåda för att lägga tryckförband. Men de hade ingen!!!

Ambulansen kom och gymnasten ifråga knatade in och satte sig på egen hand. Han var inte svårare skadad än så. Men det såg riktigt läskigt ut.

Dansen fortsatte och efter att ha sjungit oss igenom I will survive var det dags för Ulrica med pv och mig att gå hem. Nu strax i säng, och sedan ska jag bara försöka överleva jobbdagen i morgon. Huvva!

"Bekantskap önskas med bildad äldre herre"

Det har varit ganska lugnt på min sida på QX ett tag. Jag har visserligen inte haft ork och lust att ragga runt där, men det har inte varit så många som verkar ha tyckt detsamma om mig. Det är bara ett fåtal som har tagit kontakt med mig. Men de senaste månaderna har meddelandeströmmen ökat, och det vore ju trevligt om det inte vore för en liten detalj. Det är tonåringar som har börjat skicka mess till mig och vill träffas. Inte riktigt vad jag vill ha.

Jag är artig och vänlig, men talar om för dem att de är för unga för mig. Några av dem har jag frågat varför de inte försöker hitta nån i deras egen ålder och har då fått svaret att de föredrar äldre, för de (männen alltså, inte tonåringarna) är mognare och vet hur de ska göra. Så det är tydligen den kategorin jag har hamnat i nu, äldre erfaren herre. Håhåjaja...

Arbetsskada!

Jisses, vilken dag det har varit idag. Jag satt i Biljett och info, och redan innan vi öppnade var det en kö långt ut på borggården. Sedan gick hela dagen i ett huj. Vi hade inte en lugn stund förrän en halvtimme innan vi stängde. Och jag satt och knappade in så många biljetter att nageln på långfingret knäcktes. Det visar visserligen också att jag borde ha klippt naglarna för flera dagar sen, men bara det att allt tryckande på datorskärmen, som ändå är väldigt mjuk, gjorde att nageln till slut inte orkade mer utan gick av.

Grattis Malmö!

Jag skrev häromsistens om hur fegt musikallivet är i Stockholm, och att andra städer vågar sätta upp lite nyare och mer (i Sverige) mer okända musikaler. Ett exempel som jag gav var Spring awakening, som satts upp i Karlstad. Nu sätter även Malmö upp musikalen och kör turné med den. Det är bara att gratulera skåningarna, som får se en ny musikal. Det ska bli spännande att se hur länge vi i Stockholm får vänta...

Operatips

Om man är nyfiken på hur nyskriven svensk opera kan låta så bör man bege sig till Årsta teater i slutet av maj - början av juni. Där kommer operan Bridgend Blues att framföras, skriven av Olov Olofsson och Christina Ros. Operan är baserad på verkliga händelser i Bridgend i Wales, där 21 ungdomar i åldern 15-26 år hittades hängda under en period av 18 månader. Ingen vet varför dessa ungdomar valde att ta livet av sig. Det talades om självmordspakter och Werther-hysteri. Bridgend Blues framförs av elever vid Operastudio 67 och Kungliga Musikhögskolan. Det låter riktigt intressant.

Ur slottsvaktens mun till...

Det är tydligen fler än jag som tycker att Ben är en häftig vespa. Jag fick höra av slottsvakterna att vissa personer, jag nämner inga namn, stod i Östra valvet igår och viskade och pekade på Ben och frågade vem det är som kör vespa. Slottsvakten kunde då informera paret om att det var visningsavdelningens hr Rosin.

Hagbergskans födelsedag

Lång dag idag. Först hela dagen i biljettkassan. Sedan seminarium på Ordenskansliet och nu avslutar vi kvällen med att fira Hagbergskans födelsedag på Mosebacke. Fast först bjöds vi på tårta i pentryt.

Sherlock Holmes fajtas igen

Guy Richie har gjort en ny film om allas vår favoritviktorianska detektiv, Sherlock Holmes, med Robert Downey jr och Jude Law. Jag är väldigt splittrad efter att ha sett trailern. Den KAN bli riktigt häftig, men samtidigt finns risken att filmen är lika kackig som The League. Guy Richie har tagit sig väldigt,väldigt, väldigt stora friheter med gamle Arthur Conan Doyles torre, misogyne heroinist verkar det som. Samtidigt är allt med Robert Downey jr sevärt, bara f'ratt!

Parkteatern

Nu har Parkteatern släppt sommarens program, och efter en snabbtitt kan jag väl konstatera att jag inte kommer att trängas särskilt ofta i parkerna. Kalla mig reaktionär, men jag tycker att Parkteatern ska koncentrera sig på just teater. Happenings och konserter kan andra ägna sig åt. Visst kan man ha sånt också i Parkteaterns regi, men tonvikten tycker jag ska ligga på teater. Figaros bröllop och Cirkus Cirkör var de enda som jag direkt kände att jag vill se. Resten kommer verkligen att bero på dagsform och humör. Men nånting säger mig att det humöret nog inte kommer att infinna sig...

För några år sedan satt jag och prickade av allt jag ville se och pusslade med scheman för att kunna se så många föreställningar som möjligt. Det har jag inte gjort sedan Kajsa Giertz blev chef. Vi får väl se hur Linda Zachrison klarar sig när hon tar över rodret.

My fair lady

Så här lagom till teatersäsongens slut så har jag varit och sett My fair lady. Jag var med pärona och Fru Ann på lördagsmatiné sista dagen musikalen gick innan sommaren. Vi är alla förtjusta i den musikalen, så vi såg verkligen fram emot den, särskilt som den har fått så bra kritik.

Personligen tycker jag att den började lite övertydligt. Under ouvertyren fick vi se en text som förklarade att man talade olika dialekter i London, både över- och underklass, och några exempel på hur olika ord uttalas med södermalmsdialekt. Nähä, det menar ni inte? Jag tror inte att det fanns en enda besökare som inte vet att det är just det musikalen handlar om. Och om de inte visste det så förstod de nog det ganska snart. Övertydligheter och att bli skriven på näsan gör mig ilsk!

Men sedan satte ensemblen igång med väldig energi, och jag lutade mig tillbaka och njöt. Ända tills Tommy Körberg kom in på scen och hela föreställningen stannade av. Jag vet inte om han fortfarande känner av sin sjukskrivning, eller om han inte ville vara där, men han var riktigt usel. Han gick fram och tillbaka på scen och rabblade repliker totalt utan inlevelse. Han sjöng bra, såklart, men om jag bara vill lyssna på Körbergs sång går jag på en konsert eller lyssnar på en skiva. Spelar han professor Higgins så ska han göra en skådespelarinsats också, och det gjorde han absolut inte.

Tommy Körberg var den ende av skådespelarna som jag var missnöjd med. Övriga gjorde ett strålande jobb (kanske måste man ta Eva Roos lite i örat, duktig men hon gjorde samma tant som hon gjort de senaste åren), särskilt måste man nämna Helen Sjöholm som Eliza och Henrik Dorsin som Zoltan Karpathy. Hans genomgång av jordens alla språk på två minuter var fantastisk!


Och även Christopher måste få ett hedersomnämnande. Stackarn har musikalhistoriens mest hopplösa roll på sin lott, och lyckas göra honom riktigt intressant. Jag satt faktiskt och hoppades att de skulle ha ändrat slutet så att Freddie faktiskt får Eliza, som Shaw ville ha det. Men tyvärr blev det samma trista slut som alltid. Christopher är även inhoppare i Higgins roll, och det tror jag är en roll som är som gjord för honom. Jag skulle mycket hellre se honom i den än trötte gamle Körberg. Kollegan Camilla som fick se honom i den rollen när hon såg musikalen sa att han var superbra, och det tror jag visst!


I övrigt har jag bara superlativ! Camilla Thulins kläder var, som alltid, otroligt vackra. Även om det tog mig ett tag att vänja mig vid att Elizas hatt på Ascot inte var enorm, utan tvärtom väldigt liten. Scenografin enkel och elegant, ljussättningen strålande (eller man kanske ska säga lysande!) och Karl Dyalls koreografi fantastisk. Ett extra litet hurra till ensemblen, som lyckades fylla hela scenen och se ut som att de var många fler än de var. Ensemblenumren gav mig rysningar av vällust!

Varför bloggar jag?

Därför!

Det roliga med räkningar

Ingen ska anklaga mig för att vara duktig på att betala mina räkningar. Jag glömmer ofta bort dem, och så får jag förseningsavgifter (tack gode gud för autogiro!). Men när jag väl kommer ihåg dem, då betalar jag dem desto bättre. Ganska ofta så pass bra att jag betalar samma räkning mer än en gång. Och då är det ju roligt när man får oväntade pengar tillbaks. Idag fick jag återigen en utbetalningscheck från Fortum på en räkning som jag betalt två gånger. Väldigt trevligt, så här i slutet av lönen!

Tankar om schlagern

Vad ska man säga om schlagern då? Som jag skrev i mitt tidigare inlägg så förstod jag direkt efter att ha hört alla bidrag att nästa år får vi vända blickarna mot Norge för att få se festivalen. Jäklans roligt att absolut alla länder gav Norge poäng. Mindre roligt att Sverige fick en ännu sämre placering än förra året. Malena hade absolut inget att skämmas för, hon gjorde ett riktigt bra jobb. Synd bara att Europa inte fattade hur bra hon var.

Personligen tyckte jag att det var kul att Portugal kom så högt som 15:e plats. Det var en trevlig låt, och de brukar ju vanligtvis få de placeringar som nu verkar gjutna åt oss. Albanien på 18:e plats, också roligt. Videon till låten var bara patetisk, och sångerskan såg ut att vara en typisk tonåring, som får leka lite med kameran i ett skolprojekt. Men på scen hade hon utstrålning, hon kunde röra sig och hon hade en bra röst. Men jag förstår inte vad som var tanken med den blåklädde tarmen och, som Shirley kallade dem, tandtrollen.

Favoriterna som föll. Grekland på sjunde plats och Ukraina på tolfte. Det kan de inte ha varit nöjda med. Men förståeligt efter att ha sett framträdandena. Ukraina hade en häftig scenshow med halvklädda silvergladiatorer, men en ganska dålig låt. Grekland hade varken låt eller show. Sakis Rouvas är visserligen snygg och hade en lagom för liten tröja för att man skulle ana hans kropp stup i kvarten. Men nog krävs det mer. Och så Finland! I förhandsvideon kändes det som relativt häftig eurotechno, en bättre version av E-type. Men på scen var det bara så dåligt, så dåligt! En sistaplacering var nästan för bra för dem!

Hur ska nu surkartarna förklara att det gick så dåligt för Sverige? I år kommer det ju inte att funka med att skylla på att öststaterna bara röstar på varann (och tittar man på hur rösterna fördelas varje år så inser man att det aldrig har funkat), med tanke på att absolut alla länder röstade på Norge. Och Island kommer på andra plats.

Allt som allt måste jag ändå säga att det var ett ganska svagt år. Det var bara Norge som jag kände att jag ville lägga min röst på. Men för att ta mitt ansvar så röstade jag dessutom på Island, Portugal, Armenien, Bosnien och Albanien.

Schlagerkvällen avklarad

Det blev en lång dag igår. Upp tidigt för att städa och laga mat, sedan teater (recension kommer) för att sedan ta med sällskapet hem igen för teatersupé/schlagermiddag. Det blev riktigt lyckat, om jag får säga det själv. Vi inledde med champagne och gåslevertoast. Till förrätt renskavsröra med pepparrot, laxpudding till varmrätt och marängsviss till dessert. Och till schlagerfestivalen så klart gin & tonic och chips.

Det enda som hade gjort det mer perfekt hade varit om jag hade varit ledig idag. Men icke! Upp i ottan och iväg. Fru Ann sov över här, så jag skjutsade henne på Ben. Kyrkovärdarna stod med gapande munnar när jag brummade in i Västra valvet med Ann bakpå bönpallen.

En evighetslång dag i Västra valvet som aldrig ville ta slut, kändes det som. Men nu är jag äntligen hemma och har sovit en stund. Som tur är så är jag ledig i morgon, om man bortser från vårens sista körrepetition.

Finkulturella dagen

Enligt DN är det idag som det är officiell skoterpremiär, med premiärtur genom stan. Tyvärr får Ben och jag stanna hemma. Jag måste städa och laga mat. Idag blir det finkultur för hela slanten. Först matiné på My fair lady och sedan teatersupé/schlagermiddag innan schlagerfinalen ikväll. Kan bli trevligt.

Mitt sommarlov...

Första dagen på sommarsäsongen, och den tillbringade jag med Hanna i Riddarholmskyrkan. Självklart är det vi som ska öppna där för säsongen! Där trivs vi, även om en del har åsikter om värmen. 13,5º varmt. Till och med så att jag började frysa om händerna efter min visning. Hanna började frysa efter fem minuter.

Det var riktigt drag så här första dagen. Folk verkar ha gått hela vintern och väntat på att vi ska öppna. Vi hade en hel del att göra. Den svenska visningen var relativt stor, ca 15 personer var med.

Och dagens skryt: två par som oberoende av varandra frågade om det var jag som skulle ha visningen, för de hade varit med på mina visningar på slottet och ville höra mig i kyrkan också. Tyvärr för det tyska paret hade jag bara den svenska visningen.

Peder och jag

Jag har skrivit om det förr, men nu har jag fått medhåll från en som för inredningsrespekt med sig. Peder Lamm hatar också vita väggar:

– Vitt riskerar att helt ta över och dominera allt. Det går inte att hänga en 1800-talsmålning på en vit vägg. Den syns inte.

Helt och hållet min åsikt. Mer färg på väggarna, tack!

Morrn da!

Jaha, vad ska man säga om kvällens spektakel? Programledarna hade lugnat ner sig ett par hekto, men det blev inte särskilt mycket bättre av det.

Ganska mycket trista låtar, och det var väl de tio bästa som trots allt gick vidare. Nu när jag har hört alla finallåtar kan jag väl säga att det vi får hoppas på är en bra placering, för det ska mycket till för att vi inte ska behöva vända oss till Norge inför nästa års final.

En favorit tokföll. Ungerns bidrag, som var riktigt trallvänlig i videoform var rent bedrövlig live! Det fanns ingen melodi att höra, sångaren kunde inte sjunga, hans engelska lämnade övrigt att önska, fruktansvärd koreografi och klädbytet var också nåt vi gärna hade sluppit se. Men snygg är han!

Årets trend måste vara omotiverad bakgrundsunderhållning, alltså dansare/gycklare/komiker som håller på med nånting i bakgrunden som är totalt skilt från det vi egentligen ska titta på, exemplevis Polens balettdansörer och Serbiens surmulna ballerina.

Aftonbladet

Herakles tolv stordåd

Idag var jag förpassad till Den stora mörka passagen. Där har man gott om tid att tänka på annat, och när jag såg porträttet på Fredrik I där han har Herakles lejonhud som ram runt tavlan, komplett med benknotor som sticker upp ur tassarna kom jag att börja fundera på Herakles tolv stordåd. Lejonet var ju enkelt, och Kerberos. Men hur var det med de andra? Allt eftersom dagen gick kom jag på det enda stordådet efter det andra, men hur jag än funderade kunde jag bara komma på tio. Två stycken var som bortblåsta. Inte så konstigt, eftersom jag inte har tänkt på stordåden på flera år. När vi hade stängt var jag tvungen att springa iväg till datorn för att ta reda på dem. Här är de, ifall det är nån annan som också har funderat:

• Döda det nemeiska lejonet
• Döda den niohövdade hydran
• Fånga Artemis hind med gyllene horn
• Fånga det erymantiska vildsvinet
• Rengöra kung Augeas stall på en dag
• Driva bort de stymfaliska fåglarna
• Fånga den kretensiska tjuren
• Hämta Diomedes människoätande tjurar
• Hämta amazondrottningen Hippolytas gördel
• Hämta jätten Geryons boskap
• Hämta hesperidernas gyllene äpplen
• Hämta Kerberos från underjorden

Den gyllene hinden och Geryons boskap var stordåden jag inte kunde komma på.

Och för att fira det här lyssnar (och framför allt tittar) vi på Vivaldis Ercole sul Termodonte.

Morgonhumor

Jag var inne på Fredriks blogg och läste om hans specialskor. Då kom jag att tänka på Gösta Ekman och hans försäljning av sportutrustning. Bäst!

You go, girl!

Semifinalen avklarad och Malena gick vidare. Hurra! Vad mer kan man säga? Bulgarien bidrog troligen med det sämsta numret någonsin, av alla länder alla år. Förutom Malena gick mina favoriter vidare, Armenien, Island och Bosnien-Herzegovina.

Programledarna var fruktansvärda, alla tre. Hon modellen var väl den som klarade sig relativt sett bäst. Han i artistfoajén (det som på nysvenska tydligen ska heta green room) var hysterisk och man ville klappa till honom och han som var med modellen var bara gubbsjuk, och det enda han pratade om var hur snygg hon var.

Mellanakten gav mig rysningar, både av vällust och fasa. Säga vad man vill om Ryssland under Putin, men de har en riktigt häftig sång- och danskultur. Röda arméns kör är nog häftigaste kören i världen. Trumslagarna var också balla. Och det var schysst att det inte var en sån där pretentiös mellanakt som det brukar vara, "dansen symboliserar elden som kämpar mot isen" typ, utan att det var rysk kultur som presenterades. Men det var nästan mer militärer på scen än vad det brukade vara på Röda torgets parader under Sovjettiden, och både militärflygplan och stridsvagnar. Man kan ju undra om de sett Tingeling och blivit inspirerade.

Prefa... perfra... preral... Äh, engelsk konst!

John Everett Millais, Lorenzo och Isabella

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i prerafaeliterna (en av anledningarna kan väl vara att namnet är så satans svårskrivet!), men nu när Nationalmuseum har en utställning om dem tyckte jag att jag kunde ge dem en chans. Idag har jag varit ledig, så då passade det mig utmärkt. Tre timmar blev det (eller ja, två timmar prerafaeliter, sedan blev det en timme med de gamla vanliga tavlorna också), och jag får erkänna att jag till viss del har ändrat uppfattning om dem. Särskilt de tidiga preraf var häftiga att se, detaljarbetet var häpnadsväckande. Några av de större tavlorna var också riktigt maffiga (ett exempel är ovanstående Isabella, av John Everett Millais). Även om det känslosamma började stå mig upp i halsen efter ett tag, Ofelias död är ett exempel på en tavla som jag får rysningar av. Och inte på ett bra sätt! Och sedan kom efterföljarna i den senare skolan. Där kom den där kitschen som jag förknippar med preraffarna. Jag fick som sagt omvärdera mina åsikter lite grann, men inte så pass mycket att jag kände att jag ville köpa katalogen för 350 spänn, hur snygg den än var.

Utställningen är helt klart sevärd, men ni får skynda er. Det är bara två veckor kvar. Förbered er bara på att luften inne i utställningen är hemsk! Jag var tvungen att gå ut i basutställningen flera gånger bara för att få andas.

Peter Polarpristagare

Idag fick vi veta vem som får Polarpriset. Egentligen tycker jag att Polarpriset är ett ganska mossigt pris som delas ut till artister som har haft sitt bästföredatum. Visst, innan det datumet gick ut var de riktigt bra, men idag, mnääh.

Trots det blev jag glad när jag fick veta att priset i år går till Peter Gabriel, som är en gammal favorit. Det är samma sak med honom, senaste skivan han gjorde som var nåt att ha var Us, som kom -92. Och det är långt ifrån hans bästa skiva.

För att fira priset så får ni Mercy Street, som är en av mina favoriter med honom (ja, favoriter över huvud taget), här i en fin hemmagjord animerad video. Jag vet inte vem som har gjort den, eller var animationen ursprungligen kommer ifrån. Men bilderna passar väldigt bra till låten.

Attans otta!

Igår fick jag tvinga mig upp ur sängen när klockan ringde. Idag är jag ledig, och vaknade då två timmar tidigare och kunde inte somna om. Attans osis!

När jag vaknade hade jag den här låten på hjärnan. Vet inte varför. Jag kan inte påminna mig att jag har hört den på evigheter. Jag trodde att den kom från Greven från gränden, men nu när jag letade reda på den visade det sig att den kommer från Gene Kellys debutfilm, Min flicka i vapenrock. Jag tror inte att jag nånsin har sett den. Vilken miss i min utbildning!

En RIKTIG skönhetsmiss

Expressen rapar vidare om Miss Kaliforniens uttalande om homoäktenskap, och jag känner bara "get over it!" Hon blev tillfrågad om sin åsikt, och hon gillar inte homoäktenskap. Okej, jag tycker att det är en puckad åsikt, men hon får ha den. Det är inte lag på att man måste gilla det. Sen att det är totalt obegripligt hur folk kan vara mot något som inte skadar någon enda människa, utan tvärtom gör situationen bättre för folk, det är en annan historia.

Ska vi prata puckade uttalanden från skönhetsmissar så finns det inget som slår Miss Teen South Carolina som svarar på frågan varför amerikaner inte kan peka ut USA på en karta. "Det är för att de inte har nån karta". Och var kommer Sydafrika och "The Iraq" ifrån!? Lika roligt varje gång.

Drottning Rania av YouTube

Ni såg väl dokumentären på SVT häromdagen, om drottning Rania av Jordanien som har skapat en YouTubesida där hon för diskussioner med folk över hela världen. Häftig idé! Och det här klippet, där hon förklarar varför hon har sin sida är riktigt rolig. Det är en drottning med humor och självdistans!

Länge leve de tre musketörerna!

Idag var jag på Stadsteatern och såg De tre musketörerna. Jag hade tur att få en returbiljett på parkett. Jag kan säga att det nog var den häftigaste teaterupplevelsen jag har haft på väldigt länge. Alexander Mörk-Eidem har skapat en sprakande föreställning och allt är hela tiden med glimten i ögat. Vi får bara halva boken, historien om drottningens diamantknappar, men det stör inte alls. Hela tanken med musketörerna som pudelrockare är bara så rätt. Självklart är rivalerna, kardinalens garde, då syntpopare. Hela föreställningen är fylld av musik, och varenda låt är precis rätt val. Jag kunde inte tänka mig att byta ut en enda låt mot något annat.

Alla skådespelarna gör sitt allra yttersta, det finns ingen som inte når upp till de andra. Fast det finns ju några som når lite högre än de andra. Anders Johannisson gör en väldigt rolig Buckingham/Sid Vicious, Jan Mybrand är lysande som den fjollige Ludvig XIII/Dame Edna och Gerhard Hobersdorfer lyser av maktlystenhet som Richelieu/Michael Jackson. Och så Johannes Bah-Kuhnke som d'Artagnan! Vilken prestation! Som norrländsk naiv lantis som kommer till Paris med drömmar om att bli musketör charmar han alla, både på scen och i salongen. Han är en väldigt snygg pudelrockare, kan sjunga hur bra som helst och är en väldigt duktig skådespelare. Jag tror att jag hatar Alice Bah-Kuhnke!

Scenografin är utformad som en rockscen med ställningar att röra sig runt i, och högtalare. Högtalare, högtalare, överallt högtalare. En del av dem öppnas för att släppa in och ut skådespelare. Kläderna är en fröjd för ögat. Absolut inte 1600-tal, men så ofantligt snygga!

Enda smolket i glädjebägaren är de där satans mikrofonerna! De är fula, de drar uppmärksamheten till sig, det blir inte särskilt bra ljud, men däremot fångar de upp varenda blåsljud som skådespelarna gör och det fastnar hela tiden saker i dem som skapar nya störande ljud. Bu för dem!

Men strunt i dem. Allt annat i den här uppsättningen är så bra att jag nästan kan stå ut med dem. Jag tror att det får bli ett nytt besök när den kommer upp i höst, då i sällskap med brorsönerna. De kan allt behöva få sig lite rockkultur!

Ja, det var då

Den här affischen, som finns med i Nordiska museets utställning med proggaffischer, tillägnar jag min käre bror, snuten.

Älskade Rosendal

Det var så vackert väder idag, så när jag slutade på Nordiska åkte jag ut till Rosendal för att titta till det. Det var så vackert i vårsolen. En perfekt rastplats för älskande par. Så jag åkte hem igen...

Bonde-Peter, släng dig i väggen!

Favoriten i Lekstugan idag var Otto, 4 år. Han var jätteförtjust i att få leka bondeliv och berättade glatt för mig att han skulle gå upp i drängstugan för att klä ut sig. "Ja, gör det. Då kan du få en lika fin drängskjorta som jag har", sa jag. Ett par minuter senare kom han ner, men inte med skjorta. Han hade på sig en lika fin klänning och förkläde som Ida. Han skulle nämligen inte vara dräng, han ville vara piga. Och guldstjärnan går till morföräldrarna som lät honom hållas och uppmuntrade hans pigarbete.

The Spirit

Spirit är en av mina favoritserier och filmen är regisserad och skriven av Frank Miller, skaparen av Sin City och 300. I rollen som Silken Floss ser vi Scarlett Johansson. Det här hade kunnat bli hur bra som helst!

Om vi tar det positiva först: under eftertexterna framför Christina Aguilera en snygg elektronisk version av Falling in love again. Sarah Paulson är porträttlik som Ellen Dolan.

Jag undrar varför Frank Miller har gjort den här filmen. Han verkar inte vara intresserad av Will Eisners Spirit, som rent visuellt är en av de snyggaste serier som har gjorts. Miller verkar istället ha velat göra en ny filmversion av Sin City. Hela estetiken är Sin City rakt av. Allt är inspelat framför green screen. Det är samma bleka färgskala. Den enda färgklicken är Spirits röda slips, som är desto rödare. Många silhuetter och skuggor och så vidare. Sin City hade trots allt ett liv. Allt i Spirit är stendött. Det finns inget liv i Central City eller personerna som ska leva där. Man tror inte på nånting överhuvud taget.

Handlingen är för bedrövlig! Spirit är en blanding mellan RoboCop och Wolverine. Han är en polis som dött i tjänsten, men väckts till liv av Octopus (varför väljer en superskurk att väcka en duktig polis till liv och skicka ut honom att lösa brott?). Nu är Spirit praktiskt taget osårbar. Alla hans sår läks på nolltid. Octopus och Sand Seraf är båda ute efter antika skatter, Octopus vill åt en amfora med Herakles blod, för att han ska kunna bli odödlig och Sand Seraf vill ha Jasons gyllene skinn, men deras respektive kistor förväxlas. De möts, byter kistor och polisen ligger i bakhåll för dem. Slut! Lorelei Rox, sirenen som försöker snärja Spirit med sin sång är i den här filmen en personifiering av döden, tänk Jessica Lange i Showtime - All that jazz. Varför?

Gabriel Macht som Spirit får mest gå runt och mumla med skrovlig röst. Samuel L. Jackson som Octopus gör samma "coola" gestaltning som han brukar, fast nu med enormt överspel. Tröttsamt! Scarlett Johansson då, hur är hon? Håll utkik efter hennes skådespelarnominering i början av nästa år! Fast då inte oscarsutdelningen, utan The golden raspberry. Hon är så erbarmerligt usel att man skäms! När jag såg henne göra bort sig i Scoop tänkte jag att det var ett olycksfall i arbetet, men nu känns det nästan som att hon har haft tur hittills, och att hon inte är bättre än så här.

Tyvärr kan jag inte göra annat än att dela ut min andra sura gnurgla till den här filmen.

Far i stugan

En av nackdelarna med att vara så lång som jag är att det ofta inte finns kläder i min storlek, utan jag är tvungen att klämma mig i för små kläder när jobbet kräver specialkläder. En av fördelarna är att jag emellanåt får skräddarsydda kläder. Det gällde både min kammarvaktmästarfrack och, som här, min nya drängskjorta i Lekstugan.

Lördagsunderhållning

Klockan åtta vaknade jag av att grannarna i våningen ovanför satte igång med golvläggandet. Om en stund ska jag iväg och jobba hela helgen på Nordiska museet. Jag håller på att bli förkyld. Alltså behöver jag piggas upp, och den här videon får mig alltid att le!

Världens äldste guide

Jag hade visning för en gymnasieklass i Bernadottevåningen. Inne i Bernadottegalleriet berättade jag om ätten Bernadotte och gjorde några nedslag. Bland annat visade jag porträttet på prins August och berättade historien bakom uttrycket "dummare än tåget". Jag var väldigt tydlig, tyckte jag själv, med att det här utspelades på 1850-talet, när järnvägen introducerades i Sverige. Jag avslutade med "August tog det ryktena om sin dumhet med en klackspark och sa 'folk kallar mig korkad, då har de inte träffat min fru'". Och så pekade jag på porträttet på hustrun prinsessan Teresia. Då tittar en av eleverna förvånat på mig och säger "vadå, din fru?!"

Prins August, loket alltså

Vårförkylning på G

Tecknen finns där. Helt plötsligt i förmiddags började näsan att rinna. Nu börjar halsen kännas trång. Lagom till sommarsäsongen blir jag alltså med förkylning. SATAN!

Rufus + Shakespeare + Kungliga filharmonikerna = sant!

Äntligen har man nåt att se fram emot nästa år! Vad sa ni, kronprinsessbröllop? Bernadottes 200-årsfirande? De evenemangen överskuggas HELT av vad DN skrev idag! 28 och 29 april nästa år kommer Rufus Wainwright och framför sitt nya klassiska verk tillsammans med Kungliga filharmonikerna på Konserthuset. Rufus har tonsatt Shakespeares sonetter och sjunger själv tillsammans med hela orkestern. Urpremiären äger rum i San Fransisco bara några dagar tidigare. Tillsammans med det här verket kommer man även framföra Tjajkovskijs Romeo och Julia samt Ravels Bolero. Biljetterna släpps i november. Jag längtar redan!

De 39 stegen

Jag sitter här och uppdaterar mig på vad som spelas i London. Jag känner att jag vill åka dit väldigt snart. Det är tio år sedan jag senast hade råd att åka utomlands, så det börjar väl bli dags.

En föreställning som jag vill se när (observera, inte om!) jag åker dit är De 39 stegen, en farsversion av den gamla Hitchcockfilmen framförd av fyra skådespelare. Den har bland annat vunnit en Olivier award för bästa nya komedi. Den verkar vara riktigt rolig, och självklart börjar jag fundera på att skaffa manuset för att göra en översättning. Att döma av trailern för Broadwayversionen verkar det här vara nåt som Morgan Alling borde göra, kanske spela själv. Men framför allt regissera en uppsättning där jag är med, så klart!

Engelska titlar

För nåt år sen gick SVT ut med att de minsann skulle börja översätta alla titlar i fortsättningen, eftersom de är svensk teve, riktade till en svensk publik. Jag applåderade det, jag tycker att det är ett ofog att per automatik behålla de engelska titlarna, eller ännu värre byta titlar på andra språk till engelska titlar. Dumheter!

Men hur har det blivit? Det har blivit ännu sämre! Betydligt fler engelska titlar än förr. Man kan tycka att det låter häftigare med engelska titlar, men en titel ska ju inte bara vara häftig. Den ska ge associationer och skapa förväntningar. Och folk kan påstå att de är jättebra på engelska, men det är de inte. Inte ens jag, som anser mig vara väldigt duktig på engelska, håller en jämförelsevis hög nivå och vi förlorar nyanser när vi behåller de engelska titlarna. Ta en serie som Ugly Betty (jag vet, den går på femman och inte SVT, men den är ett bra exempel). Ni måste ju hålla med om att Fula Betty skapar helt andra associationer än Ugly Betty, även om man vet exakt vad ugly betyder. Eller serien som kom i repris på ettan ikväll; The line of beauty. Bra titel, men Den sköna linjen låter mycket vackrare.

För övrigt är Den sköna linjen en suverän serie, så se den om ni inte redan har gjort det!

Sen kan det ju visserligen gå helt bortitok! Firma Ruffel och Bygg var en usel titel på Arrested Development. Det lät som nåt Stefan och Krister skulle kunna sätta upp, och det är inte ett bra betyg!

Ung gammal stöt

Det är lustigt, det här med klassiker. Varför har man så svårt att tänka sig att skaparna av dem nånsin har varit unga? Man ser ju bara gamla torra stötar framför sig. För att citera Amadeus: "people so lofty they sound as if they shit marble!"

Ett svenskt sånt exempel är Frans G. Bengtsson (eller som jag i många år trodde att han hette: Franske Bengtsson). När man läser Röde Orm (för övrigt en av mina favoritböcker) ser man en mossig gammal typ framför sig, en som helt har grävt ner sig i forntiden och dessutom vägrar inse att svenskan frångått pluraländelser på verben.

Idag skrev DN om en ny sajt, Svenskt översättarlexikon, ett uppslagsverk om översättare från forntid till nutid. Det första man ser när man klickar in där är en artikel om Frans G. Bengtsson, med foto från hans ungdomstid. Och han ser verkligen inte ut som en stöt! Tvärtom. If you know what I mean... Att döma av artikeln verkar han dessutom ha varit en ganska rolig typ att umgås med.

Det där med pluraländelserna på verben var dessutom ett stilistikt grepp av gamle Franske.

Sjukvårdsutbildning

Idag fick vi repetera sjukvårdsutbildning inför sommaren (ja, de nya fick ju göra det för första gången, men vi andra alltså). Det börjar kännas som att jag kan det där nu, men det är alltid bra att få repetera. Jag har ju gjort det där några gånger. Funderade lite på HUR många gånger, och jag kände hur lederna blev stela och håret grått när det slog mig att jag hade min första sjukvårdsutbildning när jag blev väktare... FÖR TJUGO ÅR SEN!!!

Omen?

I morgon eftermiddag kommer vattnet att vara avstängt i slottet, pga nåt arbete. För folk som ser järtecken i allt kanske just morgondagen inte är bästa dagen att ha vattnet avstängt...

I want to be a part of it, nunu nunu...

Jag har aldrig haft några större behov av att åka till USA (okej, jag är lite avis på Petter, som åkte till Los Angeles idag, men det är mest för att han får åka ut och resa). Men New York är en stad som jag blir mer och mer sugen på att besöka. Det här är en önskan som har kommit relativt snabbt. För bara nåt år sen var jag fortfarande inte helt impad över tanken på att åka dit, men helt plötsligt ploppade tanken upp och en del dagar är önskan så stark att jag känner för att slänga mig i en taxi, åka ut till Arlanda och bara slänga mig på nästa flyg till Det Stora Äpplet. Sedan inser jag att min ekonomi inte ens tillåter mig att ta flygbussen ut till Arlanda, än mindre åka flyg. Håhåjaja...

lååååång dags färd mot natt

Pust! Nu känns det att sommar säsongen börjar närma sig. Massor med visningar på slottet, både bokade och allmänna. Idag inledde jag förmiddagen med att ha två barnvisningar i Museum Tre kronor tillsammans med PS. Två skolklasser från Sala på besök i storstan som hade beställt vår barnvisning Syltepiga sökes. Efter det skulle jag ha två visningar i Skattkammaren, men lyckades övertala Hagbergskan att hon skulle ta den ena, och klockan tre när slottet stängde så hade jag en högstadieklass från Tranås på besök i Festvåningen. De hade redan varit på besök på Riksdagen, så de var ganska trötta redan när de kom, stackarna. Men jag tror att jag lyckades hålla intresset uppe, även om de sjönk ihop i små högar i varje rum. De sa åtminstone att de ville komma tillbaks och se de våningar de inte fick se idag. Det låter ju lovande!

Homofob advokatbyrå

Om man av nån anledning har tänkt anlita en advokatbyrå i Söderköping så bör man undvika Annica Nilssons juristbyrå. De har tydligen lite intressanta åsikter, och står för det. Se bara här!

Helt ledig dag!

Nyss kom det ett mail i vilket det stod att dagens körövning är inställd. Så skönt! Jag har alltså fått en helt ledig dag. Det är min första lediga dag sedan påskhelgen. Vad ska jag då hitta på? Kanske är läge att gå ut och försöka hitta sommarskor i naturlig storlek!

Mer Gareth

Gareth Malone (Kören, ni vet) har skaffat hemsida. Där finns bland annat det här klippet. Jag blir faktiskt tårögd när jag återser det här. Jag är så satans blödig!

Hemma efter högmässa

Idag har kören sjungit på högmässa i slottskyrkan. För varje gudstjänst som jag är med på (och min allra första gudstjänst någonsin var första gången jag sjöng med kören) blir jag mer och mer övertygad om att jag är helateist. Jag har så svårt för gudstjafset. Och det som stör mig allra mest är det där "jag är en syndare, jag är inte värdig, förbarma dig över mig, Gud, trots att jag är en usel människa". Men va i helvette! Var är kärleksbudskapet? Var är "jag gör så gott jag kan, jag är nog en ganska bra människa i alla fall, jag duger som jag är"? Nej, tryck ner, tryck ner, tryck ner!

Jag blir väldigt mycket som Alexander i begravningsscenen i Fanny och Alexander. Jag får ett obändigt tvång att säga alla fula ord jag kan. Så när prästen står och mässar sitter jag och viskar svordomar för mig själv.

Underbar cover

En del rättrogna personer (hej Petter!) tycker säkert att jag är avskyvärd som säger det här, men jag tycker att Barbra Streisands version av John Lennons Mother slår originalet. Båda versionerna är bra, men Babsans är aningen bättre. Här är båda så att ni själva kan jämföra.

Musikunderhållning i världsklass

Idag uppträdde Arméns musikkår på vaktavlösningen, och jag hade förmånen att stå i Västra valvet för att kryssa biljetter. Så jag hade gott om tid och möjlighet att kolla in deras uppträdande. Satan, så bra de är! Både musikaliskt och figurativt. De rör sig riktigt snyggt och inte ett fel gjorde de. Nånting säger mig att de har repeterat ganska mycket. Det är alltid lika roligt när det är just de som uppträder. Sedan kan man ju gilla en del av musikerna lite mer än de andra...

Lite intressant var det ju bara att kaptenen som presenterade låtarna talade om att Does your mother know är skriven av Benny Andersson och Björn Afzelius.

Festmaränger

Jag hittade den här bilden i mobilen, och först tänkte jag radera den. Men bilden är lyckad, och marängerna som jag gjorde till påskdagen ser riktigt goda ut. Så de får vara kvar.

Fallen skönhet

Ikväll började jag kolla på Den enskilde medborgaren, Galenskaparnas senaste film om bolagsbonusar. Den filmen var så vedervärdigt usel att jag inte orkade mig igenom hela. Jag stod uti en timme och en kvart och när jag insåg att det var en hel halvtimme kvar gav jag upp. Filmen stod totalt still, manuset var övertydligt, regin fantasilös och när man blandade galenskapare och riktiga skådespelare blev det väldigt tydligt att de förra inte är några bra skådespelare. De gjorde sina typer, medan skådespelarna försökte ge lite liv åt sina roller. En sur gnurgla är vad de får stå ut med.


Men det som nästan var sorgligast i hela filmen var Birgitta Andersson som mamma till bröderna Eriksson. Hon var verkligen en tragisk syn. Inte så mycket för sin skådespelarinsats. Hon gjorde väl så gott hon kunde med det hon hade blivit tilldelat. Men hennes utseende. Hon var ju vacker en gång i tiden. Nu är hon så lyft att hon inte kunde röra på ansiktet. Det såg svullet och stelt ut på samma gång, och hon hade inget som helst minspråk. Kinesögon och sned mun. En riktigt tragisk syn!