Julstöket går vidare. Nu har jag lagt in rödbetor. Två kilo. Vad säger ni, tror ni att det räcker till rödbetssallad till tjugo personer? Och eventuellt som de är ifall nån får för sig att ta med *rys* kalvsylta.
Glass- och yoghurtbyttor är inte det mest glamorösa man kan ha. Jag borde ha en glasburk, men jag har ingen som är tillräckligt stor.
Luis Buñuel skulle ha varit stolt! Rubber, av Quentin Dupieux (mer känd som electroartisten Mr Oizo), är en surrealistisk komedi om ett seriemördande bildäck. Jepp, ett däck!
Från första början inser vi att det här inte är en naturalistisk film. En man med massor med kikare i händerna står ute i en öken och väntar. En bil kommer åkande och sakta och metodiskt kör han sönder de stolar som står utspridda på vägen. Ur bakluckan kliver upp en sheriff som håller en monolog om alltings meningslöshet. Det ser ut som att han talar direkt till oss, men sedan visar det sig att det är biopubliken ute i öknen han talar till. Publiken är där för att se Rubber. Kikarna delas ut och handlingen startar. Publiken deltar i handlingen, både med kommentarer och efter ett tag även mer handgripligen.
En sån här vansinnig idé kände jag direkt att jag ville se. Nu lever den inte upp till Buñuels mästerverk, men roligt är det. Väldigt snyggt foto och handlingen är verkligen urflippat. Kanske inte de bästa skådespelarinsatserna, men det spelar inte så stor roll. Det bara bygger på den absurda stämningen.
Filmfestivalen må vara över, men än har jag inte hunnit skriva om alla filmer jag sett.
Idag är turen kommen till Los colores de la montaña, eller The colours of the mountain, som den hette här i Sverige.
I Colombias bergstrakter bor nioårige Manuel med sina föräldrar. Runt omkring honom pågår ständiga strider mellan gerilla, milis och regeringsstyrkor. Manuel är mest intresserad av spela fotboll och teckna, men undrar samtidigt lite över vad som händer och varför fler och fler av hans klasskamrater lämnar hus och hem och försvinner. En dag sparkar han in sin nya fotboll i ett minfält och medan världen runtomkring honom är i uppror är han mest upptagen med att försöka komma på hur han ska få tillbaks bollen.
Det här är en klassisk historia, barnet som är placerat i ett större sammanhang än vad han förstår sig på. Det stora i det lilla, så att säga. Minns John Boormans Hope and glory. Långfilmsdebutanten Carlos César Arbeláez har gjort en film som han kan vara nöjd med. Filmen igenom står han på Manuels sida. Vi ser allt genom hans ögon, men ger oss också information om vad som pågår.
Hernán Mauricio Ocampo i rollen som Manuel är väldigt charmig och gör ett mycket bra jobb. Manuset är väl sammanhållet rakt igenom, fotot är underbart. Trots alla vapen får det mig att vilja åka till Colombias bergstrakter.
Tillåt mig presentera: Trio till tidens ände, regisserad av Benny Fredriksson, det absolut sämsta jävla skit som har satts upp på en teaterscen. Jag såg den med Anna och vi tänkte var för sig att vi skulle gå i pausen. Tyvärr var det ingen paus.
Första gången jag försökte mig på att göra struvor gick det halvbra. Lite för sega och brända samtidigt. Idag gjorde jag ett nytt försök - på Ias inrådan med kokosfett till friteringen. Och se! Nu gick det mycket bättre. Inte de vackraste kanske, men frasiga och goda. Fyrtio stycken fick jag ihop. Jag tänker däremot inte tala om hur många jag har kvar...
Jag var nere i källaren för att hämta julprydnaderna och hämta lite bilder för att kunna illustrera bildgåtan från häromdan. Samtidigt hittade jag mina gamla teaterprogram. Det är roligt att bläddra bland dem. Alltid är det nåt minne som dyker upp. Men bland alla program hittade jag det här, Merciers och Camiers resa av Samuel Beckett, och jag har inte en aning om vad det är för föreställning. Tydligen har jag sett den, men gjorde inget som helst intryck. Det är ett ganska trist betyg.
När jag var på Hemköp häromsistens plockade jag på mig ett recepthäfte med julmat. Det häftet har legat inne i badrummet sedan dess, och jag brukar bläddra i den med jämna mellanrum (ja vadå, en del har porrtidningar, jag har julmatsrecept!). Nu är det äntligen dags för att påbörja julmaten och när jag då ska plocka fram häftet så har jag flyttat på det. Nu vet jag inte alls var det är. Varför gör jag jämt så här?!
Sedvanligt adventsfirande i Slottskyrkan, och slottskören deltog sedvanligt. Dotter Sion och Otto Olssons Advent var vår stora grej. Och som vanligt hade vi med oss Vokalensemblen som, också som vanligt, sjöng skiten ur oss andra. De är verkligen urduktiga. De framförde Guds frid, skriven av Prinsessan Eugenie och Gunnar Wennerbergs Davids psalm XXIV. Jag satt bara och log, så bra var det.
Adventsgudstjänsterna är väl typ de enda gudstjänsterna som jag tycker är roliga, för då är det för en gångs skull bara glädje och inte en massa "jag, syndfulla människa" och det där övriga. Nej, mer adventsgudstjänster åt folket!
Att jag tycker att italienska är ett av de vackraste språken som finns är ingen hemlighet. Men på sistone har jag dessutom börjat uppskatta portugisiska väldigt mycket. Det har samma språkmelodi som både spanska och italienska, men så tillkommer den där extra lilla finessen, de runda diftongerna som mjukar upp hela språket och gör det så där ofantligt vackert och behagligt att lyssna på.
Årets snackis på filmfestivalen är tveklöst Four lions, komedin om fyra muslimska terrorister som planerar självmordsattack i London. Men är den så kontroversiell? Hmnjae, blir nog mitt tveklösa svar.
De här terroristerna är verkligen urkorkade. Vi talar Ali G-nivå på dem. Det går inte att ta dem på allvar på något sätt. Därmed inte sagt att det inte är roligt, för det är det allt som oftast. Men kanske inte fullt så roligt, eller fullt så ofta som jag hade hoppats på. Eller som publiken hade hoppats på när jag såg den. De var inställda på att bli underhållna, så de skrattade åt allt som skulle kunna tolkas som roligt. Åtminstone i början. Sedan blev det längre mellan skratten, och det var inte för att filmen blev allvarligare. Allvarliga scener fanns, absolut. En av terroristerna, Omar, sitter vid sin sons säng och diskuterar terrorism med sin fru och hon tycker att han gör rätt. Kusligt. Men det är slapstickhumorn som dominerar filmen, och den är välgjord.
Överlag välspelad och välregisserat. Och det räcker ju långt. Tre nöjda gnurglor får det bli.
Som ni ser har jag gjort en liten diskret(?) ändring på utseendet här på bloggen. Jag kände att det var dags att göra nånting nytt. Jag ska känna efter vad jag tycker om det här.
Den som har sett filmen Sirener från 1993 vet vem konstnären Norman Lindsay var - en australisk målare med förkärlek för nakna fruns. Australiens Zorn, kanske.
Nu nöjde sig inte Lindsay bara med att måla nakenstudier. Han skrev också, bland annat The cautious amorist. Den boken har jag nu läst och det var en månad av mitt liv som jag inte får tillbaks. Boken var inte så tjock, men den var så trist att jag inte hade nån större lust att läsa i den så ofta.
Handlingen är mycket enkel. En lyxkryssare går i kvav och passagerarna räddas av ett annat skepp. Men fyra personer driver iväg i en livbåt och hamnar på en öde ö, där de måste klara sig av vad naturen har att erbjuda. Aha, lite Robinson Crusoe tänker ni då. Nej, snarast en sexuell version av familjen Robinson. Man hamnar på en paradisisk ö som är full av färskvatten och frukt och i vattnet finns ett överflöd av fisk. Man har alltså inte större problem, utan kan koncentrera sig på den erotiska biten. Det är en kvinna, Sadie, och tre män som har landat där, prästen, eldaren och den allmänne passageraren. Ni ser symboliken, va? Överjaget, detet och jaget. Man behöver inte precis ha fil. kand. i psykologi för att se det. Prästen går och trånar och försöker kontrollera sina känslor, eldaren är den som röstar för att man helt enkelt ska tvinga sig på Sadie, för det är det hon egentligen vill, och Carroll, Envar så att säga, är den som står däremellan. Det är också han som är bokens huvudperson.
Sadie är osedvanligt blank i sin person. Hon gör ingenting. Borstar håret, badar (naken såklart), solar och tvingar männen att bygga ett hus åt henne (männen får inte bo där). De tre männen trånar och försöker förföra, allt efter sin förmåga innan de slutligen blir räddade.
Det här lär ha varit en väldigt populär bok på sin tid. Upplagan jag läste var den åttonde. Boken kom 1932 och min gavs ut 1955, så i åtminstone arton år fanns den i cirkulation. Det är mig totalt obegripligt vad som kan ha lockat, mer än tanken på en naken blondin som befinner sig på en öde ö (och självklart ligger med en eller flera av männen där). På omslaget beskrivs den närmast som en fars, och något roligt kunde jag inte hitta i den.
Nä, Lindsay borde ha hållit sig till sina tavlor istället.
Jag köpte en muffin på Sju-elva. En smula lossnade och blev liggande på tidningen. En timme senare såg tidningen ut så här. Visst märkte jag att de smakade mycket fett. Men det här trodde jag inte.
Det blev en sen kväll på riksdagssupén igår så det var skönt att få sova ut. När jag vaknade till konstaterade jag att jag nog vaknat väldigt tidigt, eftersom det fortfarande var mörkt ute. Sen tittade jag på klockan...
Så har då Lanvins kollektion för H&M släppts. På herrsidan var det en ganska trist historia, tyckte jag. Inte mycket som lockade förutom en rock och en cardigan som jag tyckte var riktigt snygga. Resten var lite av en gäspning. I och för sig ser ett par av kavajerna snygga ut, men alldeles för korta för min smak.
Det är inte bara Neds som har fått mig att gråta under den här festivalen. Även Waste Land lyckades med det konststycket. Fast av motsatt anledning. Det här är en hjärtevärmande dokumentär med ett relativt lyckligt slut.
Vik Muniz är en brasiliansk konstnär bosatt i New York. Han har gjort sig ett namn på att göra konst av ovanligare material, bland annat serien Sugar children, där han gjort barnporträtt i socker. Han har även gjort två versioner av Mona Lisa, en i sylt och en i jordnötssmör.
I Waste Land, av dokumentärfilmaren Lucy Walker, återvänder Muniz till Rio för att göra konst på världens största soptipp. Vinsten av bilderna är tänkta att gå tillbaks till människorna som bor och arbetar på soptippen.
Samtidigt som vi får följa arbetet med konstverken får vi även lära känna några av arbetarna på soptippen, fackföreningsledaren Tiaõ, som samlar ihop alla böcker han hittar och läser dem, Isis som inget hellre vill än att komma bort från soptippen och avslöjar tragedin som placerade henne där och 18-åriga Suelen, som jobbat på soptippen sedan hon var sju och nu har lämnat bort sina två barn för att de ska slippa bo bland skräpet. Under arbetet utvecklas relationer och personer. Hukade människor får bättre självkänsla och sträcker på sig. Några får kraft nog att lämna soptippen och söka sig till bättre liv.
Walker kommer nära de hon porträtterar, både personligt och kameramässigt. Det är känsligt utfört och det finns något vackert i bilderna på soptippen, samtidigt som vi ser smutsen och misären. Det är inte en romantiserad bild vi får, men samtidigt förstår man hur arbetarna stannar kvar där.
Jag kände mig alldeles varm efter att ha sett Waste Land, och om filmen inte får biopremiär i Sverige får vi hoppas på att den åtminstone visas på Dox. Waste Land förtjänar att ses av många människor, både för sin skönhets skull och för den misär den visar upp. Fem smutsiga små gnurglor till en smutsig liten film!
Slogan för årets filmfestival är Hur påverkar våra filmer dig. Neds av Peter Mullan är en film som definitivt påverkade mig. Tårarna rann när jag lämnade biografen, och bara av att se trailern här nedan så blir jag tårögd igen.
John McGill bor i Glasgow med sin familj. Pappan, spelad av Mullan själv, är alkoholiserad och våldsam och den äldre brodern är den ledande lokale smågangstern. John själv är skötsam och duktig i skolan, med planer att gå på universitetet. Men han tillhör ju en "sån där" familj, så alla förstår hur det ska gå för honom. John kämpar på, men den enda respekten han får är av de lokala busarna, som är imponerade över brodern. Det här leder så klart till en självuppfyllande profetia. Det börjar gå sämre för John i skolan och gänget lockar allt mer.
Mullan (kanske mest känd för huvudrollen i Ken Loachs Jag heter Joe) har gjort en helt fantastisk film, som gör ont att se. Det är inte ofta som jag ser skräckfilm och tänker "gå inte in där" eller "spring" eller så. Men här satt jag filmen igenom och bara ville skrika åt John (Conor McCarron) att inte ta upp kniven, gå därifrån, gör vad som helst utom just det han är på väg att göra.
Filmen skulle vara helt olidlig att se om den inte mitt i svärtan också hade en, förvisso kolsvart, humor som på något sätt lättar upp smärtorna. Och McCarron i huvudrollen är helt fantastisk! Det här borde ge honom, i sin debutroll, ett rejält genombrott.
I eftertexterna presenteras de unga skådespelarna med sina auditionfoton, och på något sätt var det väldigt befriande för mig att se att det bara var en film och de var skådespelare. Jag älskade den här filmen, men som med Todd Solondz' Happiness som jag också älskade, så vet jag inte om jag tänker se den här igen. Den tog lite för mycket på mig. Men årets självklaraste femma är det tveklöst!
Nej, nu är det väl dags att skriva lite om de filmer jag har sett medan jag ännu har dem i färskt minne.
Crossing Hennessey är en Hong Kong-rom-kom (håll med om att det är roligt att säga så) av Ivy Ho. Intrigen är inte så mycket att orda om, två personer träffas utan att förstå att de är rätt för varandra och efter lite motgångar blir det trots allt de två. Loy (Jacky Cheung) är en 41-årig slacker som bor hos sin moster och jobbar i mammans elektronikfirma. Han och Oi-lin (Wei Tang) får träffa varann på ett möte som ordnats av de respektive föräldrarna i hopp om att de ska gifta sig med varandra. Det slår inte precis gnistor om deras möte. Dessutom har Oi-lin redan en pojkvän, Xu, som sitter i fängelse.
Det märks att Ho har studerat den amerikanska romkom-filmen. Alla ingredienser finns med. Tyvärr är det ingen lustig historia som serveras. Fotot är väldigt snyggt, men regin är platt och känns väldigt amatörmässig. Dessutom spelar skådespelarna över på ett sätt som skulle få Stefan och Krister att vrida sig generat i fåtöljerna. Dessutom är det inte alltid de bästa skådespelarna som är med.
Jacky Cheung är väldigt charmig och har en utstrålning som är perfekt för den här rollen, men han är ojämn. Mycket överspel, men ibland glimrar han till, särskilt i ett par dialoger med Wei Tang.
I alla bra romkom ska det självklart finnas med ett till synes oövervinnerligt hinder, här i form av den våldsamme pojkvännen i fängelset. Men Ho verkar vara helt ointresserad av den här tråden. Den känns mest som att den är med för att den ska vara där. Vi presenteras för pojkvännen, han släpps ur fängelset, spöar upp Loy (lite grann bara) och försvinner ur handlingen. Till detta kommer en konstig bihandling om en indisk servitör som kanske eller kanske inte finns. Han återkommer flera gånger filmen igenom, men tillför ingenting.
Njae, två inte helt uttråkade gnurglor får det nog bli för den här historien.
Peter Dinklage är en lysande skådespelare. Jag ser alltid fram emot att se de filmer han är med i, även om han ofta är bättre än filmerna.
För ett par år sedan var han i Sverige för att försöka få filmrättigheterna till Pär LagerkvistsDvärgen. Sedan blev det tyst om projektet, så det verkar som att han inte lyckades charma rättighetsägarna. Det är synd. Med en rejäl budget och bra regissör tror jag att det skulle kunna bli en fantastisk film. Och Peter Dinklage skulle porträttera dvärgens iskalla ondska perfekt. Det är jag övertygad om!
Nej, det är inte Peter Dinklage. Det här är Velázquez' porträtt av Don Sebastian de Morra och målades 1645. Men det är ruskigt likt!
Efter en halvtimmes väntan får vi veta att tekniken inte fungerar och visningen flyttas. Inte bara till en my salong utan till en annan bio! Det är första gången jag varit med om nåt sånt.
På Fejjan cirkulerar det en lista som går ut på att BBC har genomfört en undersökning om 100 klassiska romaner. Enligt upplägget hävdar BBC att den genomsnittlige engelsmannen bara har läst 6 av de 100 böckerna. "Hur många har du läst?" Och så ska man markera alla böcker man har läst och skicka vidare till sina vänner.
Inte för att jag tänker vara en suring, eller leka besserwisser (vem försöker jag lura? Jag ÄLSKAR att vara besserwisser!), men listan har inte så mycket med sanningen att göra.
Den där listan kommer inte från BBC. Det är World Book Day som 2007 gjorde en undersökning där 2000 personer (främst engelsmän) fick rösta fram vilka 100 böcker de inte kan leva utan.
BBC gjorde en liknande undersökning 2003, där folk fick rösta fram sina 200 favoritböcker (skillnaden mellan "favoritbok" och "bok man inte kan leva utan" är väl hårfin). Ungefär samma böcker (fast så klart dubbelt så många) fanns med på den listan. Däremot fanns inte Da Vinci-koden med hos BBC, så då tycker jag om den listan bättre!
Däremot har varken BBC eller World Book Day hävdat att genomsnittsmänniskan bara har läst sex av böckerna. Det där tillägget har kommit på Fejjan, troligen för att få igång listans cirkulation - "vadå, jag är väl bättre utbildad än det där. Nu ska vi se hur många jag har läst, minst hälften säkert."
Jag blir aldrig särskilt inspirerad när det är "folket" som ska få rösta fram topplistor (minns Helena Bergström som "tidernas bästa skådespelare" eller Magnus Ugglas Jag mår illa som åttiotalets bästa låt). Däremot minns jag att när jag senast jobbade på Dramaten var det nån på dramaturgiatet som hade satt upp en topplista där ett antal litteraturvetare hade tagit fram en lista över de 100 bästa böckerna genom tiderna. Där stod jag och räknade och funderade på kvällarna.
Men okej, jag lägger upp listan här också. Det är ett antal böcker som jag har läst, trots allt. Ni hittar listan efter hoppet. Jag har fetmarkerat de böcker jag har läst.
Igår hände det igen. Föreställningen var slutsåld och ändå satt folk och snikade åt sig dubbla platser för att ha sina kläder på. Volontärerna gick till och med runt och bad besökarna att ta bort sina saker för att andra skulle få plats. På bänkraden framför mig satt det en dam (det var hon verkligen inte, men jag vill inte använda rätta termen!) som personligen blev ombedd att flytta på sina saker eftersom det var utsålt. "Om det kommer nån så flyttar jag på mina saker" blev svaret. Men inte gjorde hon det!
Folk irrade omkring och letade efter platser, de stod rakt framför henne - hon satt allra längst fram - och försökte hitta tomma platser och hon gjorde inte minsta antydan om att platsen bredvid henne egentligen var ledig. Hennes plats var den absolut sista som gick åt, och det var inte förrän en kille, precis när ljuset gick ner, frågade om han kunde sitta där som hon - med en min som skulle kunna skära genom glas - ytterst motvilligt flyttade på sin rock.
De första fyra dagarna nästan avklarade. Jag har bara inte bestämt mig för om jag ska gå på bio ikväll också. Jag är ruskigt trött, och båda filmerna som jag har funderat på att se går senare i veckan också. Kanske jag nöjer mig med sex filmer på fyra dagar...
Jag har haft ruskig tur med filmvalet hittills. En film som var värd en tvåa, en värd en trea och fyra fyror (eller femmor!). Jag kommer med lite utförligare recension när jag har piggnat till. Låt mig bara säga att Neds och Waste Land tillhör de bästa filmer jag sett i år, överhuvudtaget. Jag var gråtfärdig när jag lämnade salongen, av diametralt motsatta anledningar. Det är roligt när det blir så. Och som festivalens slogan är i år: hur påverkar våra filmer dig? Just de här påverkade mig nåt enormt!
Fullsatt salong, och ändå sitter folk och snikar sig och lägger ut sina kläder på fler säten än de behöver. För övrigt är regissörens presentation väldigt rolig och lovar gott inför visningen.
1520 fotografier, tagna från Stadshusets torn, ihopslagna till en enda enorm panoramabild över stan. Och det går att zooma in på detaljnivå. Riktigt häftigt. DN publicerar bilden idag på sin hemsida.
Om ni undrar var jag bor så får ni ta den andra stjärnan till vänster (jag har alltid velat kunna använda den vägbeskrivningen!). Strax till höger om den - nu får ni zooma in - så hittar ni ett brunt klocktorn. Det klocktornet ligger i kvarteret bredvid mitt, jag är strax till vänster därom.
Buktalare tillhör inte mina favorithunderhållare, men Paul Zerdin har lyckats få till det. Extra roligt blir det när "Tracy" viftar med ögonbrynen vid "no, no!".
Som första film på årets filmfestival valde jag mellan The people vs. George Lucas, om hur publiken ilsknade till när George Lucas klippte om och ändrade i Stjärnornas krig-filmerna, och The killer inside me. Jag bestämde mig för den senare och det gjorde jag rätt i. Det var en bra början på årets festival.
Lou Ford (Casey Affleck) är vicesheriff i en sömnig småstad i femtiotalets Texas. Intelligent och med vacker flickvän (Kate Hudson) från en av stadens finaste familjer. Men under den uttryckslösa ytan döljer sig något annat. Inom filmens fem första minuter får vi se honom misshandla byhoran (Jessica Alba), bränna en förbipasserande alkholist i handen med cigarren och i en återblick se honom som tonåring förgripa sig på ett barn.
Ford inleder ett förhållande med horan Joyce. Hon planerar att pressa rikemanssonen Elmer på pengar så att hon och Ford kan fly från staden och börja sig ett liv någon annanstans. Men Ford kommer på andra tankar. Som inte involverar en levande Joyce...
The killer inside me bygger på en roman, Mördaren i mig, av Jim Thompson och den är både långsam, vacker och våldsam. Misshandelsscenerna är inte vackra, tvärtom är de riktigt smärtsamma att se. Ingen Hollywoodvåldsromantik här inte, där folk får stryk utan att det syns på dem. Här gör det ont.
Afflecks lågmälda spelstil passar perfekt till den här rollen och hans agerande är, hur hemskt det än är, logiskt för oss som ser på. Jag ska inte säga att man har några sympatier för honom, men man förstår hur han resonerar. Vilket gör det hela ännu läskigare.
Fotot är strålande, skådespelarna är överlag utmärkta, scenografi och kläder likaså. På minussidan finns en så grundläggande sak som frisyrer. De känns inte alls som femtiotal. Moderna frisyrer rakt av. Varför ska det vara så svårt att göra tidstrogna frisyrer när man har lagt så mycket krut på att få allt annat att stämma.
Dessutom har ett par klichéer letat sig in. Självklart är psykopaten Ford hyperintelligent (sådär som alla psykopater är) och på fritiden roar han sig med att lösa integralkalkyler. Och vad lyssnar man på för musik om man är psykopat? Jo, klassiskt så klart! Ingen modern musik här inte.
Jag associerar ganska mycket till No country for old men när jag ser den här filmen, utan att riktigt kunna förklara varför. Psykopater och sheriffer, sedan slutar likheterna.
Den här filmen skulle klara sig utmärkt på biorepertoaren. Så synd då att den inte kommer att få chansen. Den här premiär på dvd om ett par veckor. Ni får passa på att se den då. Det är den värd. Fyra festivalrusiga gnurglor tjoar.
