Wake up dead?

Jag har precis kollat på Hostel. En riktig skitfilm, äkta våldsporr. Men om man gillar sånt så blir man väl glad.

Två amerikanska ungdomar i sällskap med en islänning kommer till Bratislava för att få nuppa snygga östeuropeiska brudar. De tar in på vandrarhemmet från helvetet där folk blir kidnappade av ett sadistiskt nätverk för att psykopater som betalar dyra pengar ska få plåga ihjäl folk.

Det som var lite roligt var att visningen sponsrades av hotels.com, med slogan "wake up happy". Tänkte de på vad det var för film de sponsrade, eller kom det som en överraskning för dem?

En lång dag går mot sitt slut

Om man vaknar upp i soffan och konstaterar att man har sovit i tre timmar, men ändå är dödstrött så ska man nog gå och lägga sig...

Det här blev en lång, men trevlig dag. Jag inledde dagen med att vara i Riddarholmskyrkan och vakta en gudstjänst (jodå, det kan man ha. Det finns församlingar som hyr in sig för att få en extra trevlig gudstjänst hos oss).

Sedan åkte jag hem för en snabb lunch innan det var dags för Rosendal. Sista öppna dagen för säsongen. Känns lite vemodigt, hösten är verkligen på väg. Folk köade för att få komma in. Alla visningarna blev av, både på svenska och engelska. Ganska stora grupper, särskilt de svenska, med intresserade och trevliga besökare.

Jag hade hoppats få tid att vinka till Anna, som sprang Tjejmilen precis utanför slottet, men det kunde jag glömma. Jag såg på Facebook att det gick bra för henne i alla fall, trots att jag inte kunde heja fram henne.

När jag bommat igen slottet var det ännu för tidigt att åka hem, så jag sms:ade Andreas och frågade om han ville ta en födelsedagsfika på Stortorget. Han firade sin födelsedag med att vakta ordenssalarna, och då kan det behövas en fika efteråt. Jag säger bara: Tack gode gud för att jag tog med mig koftan! Jag trodde inte att jag skulle behöva den, för det var ganska varmt och skönt i solen. Men icke när solen försvann bakom hustaken. Vi satt båda två och frös under våra filtar. Men trevligt hade vi.

Sedan hem för att göra kväll. Jag lade mig i soffan och skulle titta på dvd, men plötsligt när jag tittade på klockan hade jag, som sagt, sovit i tre timmar. Alltså går jag nu och lägger mig!

Missad födelsedag

Jag brukar alltid ha mobilen på. Om jag är nånstans där det inte passar sig att man pratar i mobil stänger jag bara av ljudet. Då märker jag om nån försöker få tag i mig, och så kan jag fortfarande kolla på klockan. Vid de få tillfällen då mobilen är helt avstängd händer alltid nåt sånt här!

Igår glömde jag sätta mobilen på laddning, så när jag klev upp ur sängen var den helt död. Inga problem, jag var ledig idag så jag behövde inte telefonen sådär akut. Jag satte i kontakten och gick och åt frukost och tänkte inte mer på det.

Nu för en liten stund sen kom jag på att telefonen fortfarande var avstängd, så jag tänkte att jag skulle se om nån försökt få tag i mig under dan och sätter på mobilen. Genast surrar den till. Ett sms från mamma och ett meddelande på svararen. Hon frågade om jag skulle hem till faster Sigyn idag. Jag satt som ett frågetecken. Varför skulle jag det?

När jag lyssnade av svararen var det mamma där också som lite lätt irriterad frågade om jag skulle med till Sigyns födelsedagsmiddag eller varför jag inte lämnat återbud. Ännu större frågetecken! Jag har inte hört ett ord om att det ska firas födelsedag. Inget mail, inget sms, inget telefonmeddelande, varken på mobilen eller på... den vanliga telefonen... har varit ganska tyst på sistone. Inte en telefonförsäljare har ringt på flera veckor. Och de brukar ringa åtminstone nån gång om dan. När jag tänker efter så har den nog varit tyst sedan jag drog ut alla sladdarna och flyttade runt alla möblerna när hallen målades om.

Jag lyfter på luren och mycket riktigt, den är död. Efter att ha startat om telefonen kollar jag telefonsvararen, och där finns en hög med meddelanden. De flesta var från telefonförsäljare (förmodar jag), som lägger på när de kopplas direkt till svararen. Men däribland kommer ett par kompisar och så meddelandet från faster som mycket vänligt bjuder in mig på födelsedagsmiddag hos henne idag.

Så det var ju bara att sätta sig och skicka ett elbrev och förklara vad som hänt. Jättesynd! Det är alltid trevligt på de där släktmiddagarna.

Vinterns mest efterlängtade filmmusikal

1963 gjorde Federico Fellini filmen 8½, om filmregissören Guido Continis vedermödor att få ihop sin nya film.

1982 hade musikalen Nine, baserad på filmen, premiär på Broadway. Musiken skrevs av Maury Yeston. En egenhet med den här musikalen är att det bara är en manlig roll i den. Övriga roller innehas av kvinnor. Europapremiären ägde fantastiskt nog rum på Oscars året därpå med Ernst-Hugo Järegård i huvudrollen. Det är nog den uppsättning av en musikal som jag grämer mig mest för att jag har missat.

I november har filmversionen premiär, men vi i Sverige får vänta ända till i februari innan vi får se den.

Nine är regisserad av Rob Marshall, som gjorde Chicago, och i de stora rollerna hittar vi Daniel Day-Lewis som Guido Contini, Nicole Kidman som hans musa Claudia, Marion Cotillard spelar hustrun Luisa, Penelope Cruz är älskarinnan, Judi Dench ses som Guidos agent Liliane La Fleur och Sophia Loren gör rollen som Guidos mamma. Dessutom spelar Fergie Saraghina (som Nina Söderquist provspelade för) och Kate Hudson journalist. Vilken ensemble!

Det hela ser lovande ut, och att döma av trailern är det en riktigt snygg film! Jag borde inte ha för höga förväntningar, då blir man bara besviken, men eftersom Chicago är en så otroligt bra film så får jag svårt att bärga mig!

Låten som hörs i trailern är Be italian, som horan Saraghina (Fergie) sjunger för den nioårige Guido i en återblick. Den ger associationer till Cell Block Tango i Chicago, onekligen.

SVT:s (nästan) perfekta kristallkrona

Vad kan man säga, så här dagen efter Kristallengalan? SVT regerar! En enda kristall som inte gick till dem. SVT har bredden och de vågar göra lite annorlunda saker. Övriga kanaler är väldigt duktiga på att köpa in koncept och göra dem lite lagom ofarliga för att inte störa reklammakarna. Och så går det som det går.

Det var en bra gala, inte bara för att rätt program vann priser, utan även för själva utsändningen (i ärlighetens namn tittade jag på mellansnacket med ett halvt öga. Jag ska kolla på reprisen och se om jag får fler tankar där). Att Alex Schulman står och talar om sig själv är ju inte så konstigt, det är ju det han gör bäst. Och vi får väl se hur många dagar han håller sitt löfte om att försvinna ur rampljuset.

Torsten Flinck såg ut som en parodi på en Konstnär, och hans lilla prata (som man tycker att en skådespelare borde ha kunnat lära sig utantill) interpunkterades med några illa spelade "självironiska" skratt.

Och så Rickard Olsson! Jag tycker att han är lysande programledare! Fräck och rolig och inte det minsta inställsam. En del skämt han kommer med är egentligen över gränsen, men han levererar dem med en enorm glimt i ögat, så jag förlåter honom för allt!

Vad tyckte jag då om vinnarna?

Kultur och samhälle:
Kobra, utan tvekan!

Underhållningsprogram:
Skavlan. Ingen konkurrens där.

Humorprogram:
Mia och Klara. Inte riktigt lika bra som första säsongen, men ändå oslagbara av årets nominerade.

Nyhetsprogram:
Debatt. Ja, jo, de var väl bäst i den gruppen.

Kvinnliga programledare:
Carina Berg, enda kristallen som inte gick till SVT. Där kan jag inte uttala mig om hon var rätt. Jag har aldrig sett Berg flyttar in. Hemma-hos-reportage med Pernilla Wahlgren? Det är absolut inte mitt program. Jag röstade på Anne Lundberg.

Dokumentär:
Himlen kan vänta. Här fick Anne Lundberg sin revansch för den missade programledarkristallen. Jag tvekade mellan den och Diplomaterna. Himlen kan vänta var väl egentligen bäst av dem, men snackisen var onekligen Diplomaterna. Och årets tevepersonlighet var Diplomaternas Klas Ljungberg.

Manliga programledare:
Fredrik Skavlan. Det är bara att acceptera, norrmännen kan spöa oss inte bara i sport!

Dramaprogram:
De halvt dolda. Hmnjae, jag tyckte att skådespelarinsatserna var bra, men jag var inte helt förtjust i manuset. Alldeles för övertydligt för min smak. Då gillade jag Familjen Babajou bättre.

Sport:
OS i Peking. Fanns det nåt annat att välja på?

Livsstilprogram:
Antikrundan. Håller än!

Barnprogram:
Häxan Surtant. Av olika anledningar känner jag att jag inte är tillräckligt insatt i den här kategorin för att ha några åsikter.

Årets program:
På spåret. Nitton år gammalt koncept och det tvingar ändå ner de nyare programmen på knä. Det ska bli spännande att se vad Kristian Luuk och Fredrik Lindström kan göra med det hela.

Elva kristaller. Bara en enda fattades för att SVT skulle kunna göra en magnifik kristallkrona som monument över sin dominans!

Kammarvaktmästare Rosing rider igen

Jag fick precis veta att i senaste numret av Hemmets veckotidning finns kammarvaktmästare Rosing med i ett reportage för andra gången. Jag undrar så vem det är. Jag har aldrig träffat honom, trots att jag har jobbat på så många middagar...

Mmm, svamp!

Jag fick ett sms från fru Ann: "Vill du ha svamp? Jag har plockat 12 kilo".

Såklart att jag vill! Ikväll vankas det nog svampomelett. Eller svampstuvning. Eller redd svampsoppa. Eller... Ja, jag har inte riktigt bestämt mig än.

Barockt teaterbesök

Emellanåt samlas vi i visningspersonalen och åker iväg och har seminarium på nåt trevligt ställe, oftast med anknytning till Slottet.

Idag var vi en tapper liten skara på fem personer som åkte ut till Drottningholmsteatern och besökte den. Jag kan bara säga pilutta till de som skrivit upp sig på listan, men inte kom. Det var riktigt trevligt, och vi fick se både bakom och under scenen. Tyvärr är det ju fotoförbud, så jag kunde inte ta några häftiga actionbilder med oss på scenen.

Död kyrka?

Det stundar kyrkoval, och partierna har börjat prångla ut vallöftena. Jag reagerade lite när jag såg Socialdemokraternas valbild. Är det bara jag som tycker att det är talande att de väljer en kyrka som inte längre fungerar som en sådan? Vad säger det om deras politik, liksom?

Pengar får vår värld att gå runt!

Nu med fildelning och skivbolagen som försöker dra in pengar på alla sätt som bara går, då borde man inte bli förvånad över Universals senaste tillbud.

Jag har tidigare skrivit om vilka föreställningar jag har velat se i höst, och Stadsteaterns gästspel Sounds of silence var en av dem. Nu kommer inte den uppsättningen hit, för Universal har bestämt att Simon & Garfunkels låtar inte får användas i den. Uppsättningen har spelats världen runt i två år, men när den kommer hit kontaktar svenska Universal moderbolaget och ser till att pjäsen stoppas.

Musik får fritt användas i pjäser, bara man betalar sin STIM-avgift och inte låter musiken vara drivande i föreställning. Då måste man söka tillstånd och betala ännu mer pengar. Enligt Universals svenske VD Martin Ingeström är det Paul Simon själv som inte vill att musiken ska användas.

– De vet inte hur den framställs. Kanske tycker de att handlingen som de förknippas med är stötande. Eftersom de inte vet något om föreställningen är det svårt att ta ställning, då är det bättre att säga nej.

Vidare rapporterar SvD att "Universal hävdar att musiken spelar en viktig roll i pjäsen och för handlingen framåt, och då krävs det juridiskt att teatern köper rättigheterna från förlaget för att få använda den." Har Universal sett föreställningen själva, eller går de på känsla?

Varför känns det snarare som att det är Universal som ser chansen att dra in ännu mer pengar till företaget, snarare än att Paul Simon känner sig orolig över hur låtarna presenteras?

En anledning kan väl vara för att Universal nu har fått blodad tand. De lyckades stoppa Sounds of Silence, och nu har de anmält nästa föreställning också, De tre musketörerna.

Jag skrev om den i våras, när jag hade varit och sett den. En lysande uppsättning, som jag tänkte gå och se med brorsönerna. Pjäsen är full av åttiotalsmusik, som skapar stämning och ger karaktär. Ingen av dem för handlingen framåt. Trodde jag! Men det tycker inte Universal, som hävdar att det är en musikal som drivs fram av låtarna och då räcker inte STIM-pengarna långt. Nu vill de att även De tre musketörerna ska stoppas.

Säga vad man vill om Universal, men de vill verkligen inte göra det lätt för folk att lyssna på deras musik! Som de sjunger i Cabaret (ja, en riktig musikal): Money makes the world go around!

Tecknande kollega

Rut Andersson är en av mina guidande kollegor. Hon och brorsan Harry har en egen serie ihop, Söndagsbarn. Nu har den börjat på vardagarna i Svenskan. Det är bara att gratulera, Rut!

True Blood

Forskarna har lyckats skapa ett syntetiskt blodsubstitut, Tru blood, som säljs i sexpack i närmsta servicebutik. Detta har lett till att vampyrerna inte längre behöver gömma sig, utan lever (nåja, de är ju döda) mitt ibland oss.

På syltan Merlotte's jobbar servitrisen Sookie (Anna Paquin, Pianot, X-men) som har förmågan att läsa folks tankar. En natt kommer vampyren Bill in och Sookie blir fascinerad av honom...

Äntligen har Alan Balls (Six feet under) nya serie fått premiär på "riktig" teve i Sverige. Jag älskar vampyrfilmer, så jag satt bänkad framför teven ikväll och jag var fast. Det här är något jag kommer att följa, känner jag. Hela scenariot känns väldigt nytt. Sedan har serien en skön atmosfär, där nere i Louisiana. Bra skådespelarinsatser, främst från Anna Paquin, lyfter det hela.

Det är roligt att Alan Ball visar sympati med sina vampyrer. Nu var det bara två vampyrer med i första avsnittet, en god (?) och en ond, men vi fick också se att även vanliga människor kan vara mordiska och onda. Alan Ball är själv homosexuell, och nog kan man ana att skildringen av de utstötta vampyrerna har sin grogrund där någonstans. Jag menar, bara en replik som att "de har kommit ut ur kistan" säger väl en hel del. Även folks reaktioner om att det är onaturligt och såna borde inte få finnas kan man känna igen.

Det ska bli riktigt spännande att följa den här serien, och något jag verkligen ser fram emot är Alexander Skarsgårds entré som vikingavampyren Eric i fjärde avsnittet.

Fanihelvetesjävlaskit!

Efter ett hårt jympapass (det brukar ju bli lite tuffare när man har med sin PT på passet) kommer jag ut, låser upp Ben och går över vägen. Där fäller jag ner stödet medan jag tar upp hjälmen. Då ser jag hur Ben plötsligt faller omkull och jag hinner inte få tag i styret. Ett stort klirr och backspegeln flyger iväg.

Nu måste jag lämna in Ben på reparation. Inte precis vad jag känner för just nu. Som tur är sitter den lagstadgade spegeln kvar, men jag vill ju ha en hel vespa! Och detta just nu när jag har en del färder att göra. I morgon ska jag ut till Rosendal på dagen och Drottningholm på kvällen. Morr!

(S)he works hard for the money

Puff, vilken lång dag. Mina fötter är helt döda!

Jag började en timme tidigare än vanligt. Jag skulle ha en syltepigavisning i Tre kronor klockan nio. Syltepiga sökes är namnet på vår skolvisning för låg- och mellanstadiet. Barnen får varsitt jobb på den gamla borgen och jag lotsar dem igenom det hela. Det brukar vara roliga visningar, och det här var en helcharmig grupp. Jag måste komma ihåg att ta ett foto på mig nästa gång jag har en sån visning. Jag brukar ha Karl Knutsson Bondes dräkt med barett så att jag är en hovman.

Efter det öppnade Slottet som vanligt och jag skulle vara museilärare och ha tre allmänna visningar. Men så tittade jag på schemat och såg att jag även hade fått en bokad visning för en högstadieklass på min lott. Sammanlagt hade jag alltså fem visningar i rad.

När Slottet stängde var det så dags för mig att susa ut till Ulriksdal där ett företag hade fest i parken och erbjöd dessutom visningar av slottet. Sammanlagt tre visningar var jag med på där (det var inte jag som guidade, tack gode gud. Jag svansade bara) innan jag fick åka hem. Åtta visningar totalt. Idag har jag verkligen gjort mig förtjänt av min lön!

För att göra det hela bättre så slängde jag ner ett par nya strumpor i väskan när jag åkte hemifrån (jag har inte strumpor på mig i sommarskorna) och när jag skulle ta på mig dem inne på Slottet insåg jag att jag hade fått med mig tjocka vinterstrumpor. Fötterna fullkomligt kokade efter nån timme! Nu blir det te och varma smörgåsar.

Avfrostad

Igår frostade jag av frysen. Jag började inse att det var ett tag sen jag gjorde det när jag längst inne i frysen hittade Roald Amundsen...

Bageribröd

Trots att jag har flyttat mitt in i stan och har hur nära som helst till massor av bagerier har jag inte köpt nåt där en enda gång. Det har mest blivit Coop och Daglivs, trots att deras bröd mest består av tillsatser och E-nummer. Men idag fick jag tummen ur och gick till Pipersbageriet, som bara ligger 100 meter från mitt hus. Jag köpte Dagens limpa, som var en sirapslimpa gjord på surdeg. Och det är ju så ett riktigt bra bröd ska smaka. Smaskens! Dessutom köpte jag en kanelbulle. Lite dyrare än på Coop, men attans så mycket godare!

Har jag lett jympapass eller lätt jympapass?

Nyss hemkommen från Friskis. Jag har inte lett jympa på över en månad, och nu har jag lett tre pass på bara några dagar. Jag har kört det nya passet, som blev klart strax innan sommaren. Det som oroar mig är att jag är förvånansvärt pigg för att inte ha varit i närheten av ett jympagolv sedan i juli. Vad betyder det? Att jag har blivit stark bara genom att ligga på badklippor? Eller ännu värre, passet är inte tillräckligt tungt! Hmmm... måste nog kolla upp det!

Kalakukko

Jag har hela dagen gått och nynnat "nu när vi är just i, månaden augusti" från Rosornas krig av Hasse och Tage. Så direkt som jag kom hem försökte jag hitta den på YouTube, och misslyckades. Istället hittade jag den här suveräna låten ur Picassos äventyr, Kalakukko, som sjungs av Lena Nyman. Vad finns det att tillägga när man har sett den här? Paavo Nurmi!

Låten tillägnas Timo!

Röd soffa!

De som känner mig vet ju att jag har väldigt svårt för vita inredningar. Det är det tristaste som finns!

När jag flyttade in i nuvarande lägenheten köpte jag en ny soffa på IKEA, och köpte två olika klädslar till den. Det enda som störde mig var att det inte fanns någon röd klädsel. Eller, det fanns en röd klädsel, men den var i manchestertyg och då blir det alldeles för mycket sjuttiotalsvarning för min del.

Men i nya katalogen finns det röd klädsel, som på bild inte ser ut att vara i manchester. Nu kan jag äntligen få den där röda soffan jag vill ha. Det blir ju bra till i jul (och jo, det går att ha röd soffa och annan färg på väggarna!).

Kläder till Jeeves

Pia har gjort kläder till några uppsättningar, och jag slängde lite skämtsamt ur mig häromsistens att "du kan väl skissa ihop några kläder till Jeeves också". "Självklart", svarte hon. Jag är inte den som är den, så hon fick manus och hon gick hem.

Idag hade hon med sig ett första utkast som hon visade upp, och det måste jag säga, det var en del riktigt roliga kläder. Jag blir mer och mer pigg på att få ihop en uppsättning av pjäsen, och då hoppas jag att vi får en budget som tillåter oss att sy upp de där kläderna. Hennes idéer var helt kongeniala med mina.

Jag blev lite förvånad över ett par val, men när hon förklarade hur hon hade tänkt stod jag helt på hennes sida. Det var bara hennes önskan att ge herrarna jackett i en scen som jag fortfarande ställer mig tvekande till. Jag förstår hur hon tänker, men överklassherrar skulle aldrig ha på sig jackett vid ett sådant tillfälle. Striden går vidare!

Nu ska jag bara lura Anna till att göra scenografin, och det borde inte vara några problem. Under förutsättning att hon inte läser just det här inlägget innan jag har hunnit manipulera henne...

Förnedrande sång

På allsången i Riddarholmskyrkan idag sjöngs det visor från medeltiden fram till våra dagar. Mest kända visor, men ett par nya bekantskaper letade sig in. Men avslutningen var Olle Adolphsons Det gåtfulla folket. Det är en sång jag har väldigt svårt för. Kanske inte så mycket nuförtiden, det är väl mest känslan jag hade när jag sjöng den i skolan som barn som sitter kvar.

"Barn är ett folk och de bor i främmande land". Vadå, barn är väl inga konstiga typer?! Jag tyckte att det var jätteförnedrande när vi skulle sjunga den. Barn har fantasi och inlevelseförmåga, men det är väl inte samma sak som att de är främlingar man inte förstår sig på eller kan nå.

Innan folk sätter igång och tolkar texten för mig så vill jag bara säga att jag nu förstår precis vad Olle Adolphson menar. Men jag tycker fortfarande inte att det är bra.

Lyckad Riddarholmsdag

Det började inte lovande, om jag säger så. Regnet fullkomligt öste ner (inte lika mycket som när jag åkte vespa genom Jönköping, men i alla fall) och det var kallt. Det var dömt att bli en folktom Riddarholmsdag. Men jag tänkte att det kanske kommer lite barn i alla fall. Det utlovades både allsång och barnvisning i kyrkan. Lördagsaktivitet inomhus. Inte helt väderberoende.

Första problemet var vilken dräkt jag skulle ha. Min ursprungstanke var att jag skulle vara franciskanermunk. Men sedan kom jag på att klosterkällaren skulle visas och det skulle finnas munkar där. Dessutom stod det i programmet att Hovet skulle visa den kungliga begravningskyrkan, så då kändes det ännu mer fel att vara munk. Jag rotade vidare i klädskåpet och tittade på Karl Knutsson Bondes dräkt, som jag brukar ha vid syltepigevisningarna. Fast sedan fastnade blicken på texten "Birger Jarls dräkt". Den tillsammans med en kunglig krona så har vi ju Birgers son Magnus Ladulås. Och vem var det nu igen som grundade Riddarholmskyrkan? Helt perfekt! Så Magnus fick det bli.

När jag kom upp ur källarvalven såg jag att det hade slutat regna, och till och med börjat spricka upp. Jag såg ganska mycket folk som var på väg mot Riddarholmen och började känna mig ganska hoppfull om en lyckad dag, trots allt.

Det visade sig bli en riktigt bra dag. Mycket folk som rörde sig på torget och deltog i aktiviteterna. De båda allmänna visningarna var väldigt välbesökta. Strax innan två började kyrkan att fyllas och när allsången skulle dra igång var de flesta platserna upptagna av sångglada barn och deras familjer.

Sedan var det så dags för min insats. Magnus Ladulås presenterade sig och började berätta om den gamla kyrkan. Det var ganska mycket barn, och nästan lika många vuxna som följde med runt i kyrkan. Jag berättade både läskiga och mindre läskiga historier om mord, krig och ond bråd död och döda och överlevande. Barnen verkade uppskatta visningen, många av dem stannade kvar efteråt och ville fråga ännu mer saker och känna på både kungakronan jag hade på mig och kopian på Karl XII:s kulknapp.

Men att så tunt ylletyg kunde bli så varmt! När jag bytte om funderade jag på om jag skulle ta på mig en tröja under kungakläderna. Regn, fukt och inte helt varmt i kyrkan. Men jag bestämde mig för att gå in och ta på mig mer om det behövdes. Ha! Jag svettades som en gris, och med jämna mellanrum var jag tvungen att gå ut på Birger Jarls torg och låta sommarvindarna svalka mig. Men en rolig dag blev det trots allt!

Det enda trista var att jag återigen inte fick möjlighet att gå ner och se klosterrummet. Det ligger så nära och ändå så långt bort. Varje gång det har varit Riddarholmens dag och rummet har varit öppet har jag jobbat inne i kyrkan. Men nästa år...

Dagens filmklassiker

Om man inte vill ge sig ut i regnet kan man stanna hemma och njuta av det i alla fall. I eftermiddag visar SVT Singin' in the rain, den absolut bästa filmmusikal som någonsin har gjorts. Om man inte har sett den så måste man göra det, och om man har sett den kommer man att vilja se den igen.

Den utspelas i Hollywood i skiftet mellan stum- och ljudfilm. De båda stumfilmsstjärnorna Don Lockwood och Lina Lamont ställs inför nya utmaningar när de ska börja göra ljudfilm. Det stora problemet är att den vackra Lina Lamont har en röst som kan skära genom sten...

Betty Comden och Adolph Green blev tilldelade en samling låtar som filmbolaget fått rättigheterna till och blev tillsagda att göra en musikal kring dem. Resultatet blev en hejdundrande drift med Hollywood. Inte en kliché har klarat sig undan deras vassa penna. Koleriska regissörer, giriga filmchefer, diviga stjärnor. Och till detta de bästa sång- och dansnummer som någonsin spelats in.

Filmens stora stjärna är Gene Kelly, snygg, rolig och en dansare av Guds nåde. Fred Astaire kan slänga sig i väggen, är min ödmjuka uppfattning.

Runt Gene Kelly finns sedan den perfekta uppbackningen. Debbie Reynolds som den unga Kathy Selden, Donald O'Connor som kamraten Cosmo (hans Make 'em laugh är en klassisk dansscen som skulle få Jackie Chan att bli avundsjuk) och framför allt Jean Hagen som divan Lina Lamont med den hemska rösten.

Jean Hagen blev aldrig någon stor stjärna, hon fick mest göra teveroller. Men innan dess gjorde hon tre klassiker, Asfaltsdjungeln, Adams revben och så mästerverket Singin' in the rain. Hon gör Lina Lamont så lysande att det är obegripligt att man inte satsade på att göra henne till stjärnkomedienne av samma rang som Judy Holliday eller Lucille Ball.

Det här är en av mina absoluta favoritfilmer, jag kan nästan varenda scen utantill och jag kan ändå inte sluta titta på den. Om jag hade varit ledig hade jag nog satt mig ner och tittat på den, trots att jag (så klart) redan har den på dvd. Betyget är inget att snacka om, fem överlyckliga gnurglor!

Regn på Riddarholmen

Idag är det Riddarholmens dag, men frågan är om det kommer att bli en lyckad sådan. Regnet öser ner här utanför. Fast vem vet, det kanske kommer en del i alla fall, och då blir väl kyrkan ett bra ställe att vara när man tycker att det regnar för mycket. Allsång för barnen klockan två och därefter ska jag ha barnvisning av kyrkan. Det kommer att bli mycket död och våld, tror jag.

Vegetarian? Inte alls!

Jag lyssnade på radion i morse, och där var det en som berättade om när han var vegetarian, vilket han sedermera slutade med. Jag har full förståelse för det. Jag är nog den siste som skulle kunna bli vegetarian. Jag är alldeles för förtjust i kött.

Men jag har faktiskt gjort ett försök till att äta mer vegetariskt. När jag bodde på Magnus Ladulåsgatan hade jag en kompis i lägenheten mittemot. Vi tyckte båda två att det skulle vara lite fånigt att sitta var för sig och äta, och bestämde oss för att vi skulle äta middag tillsammans. Varannan dag lagade han mat och varannan dag lagade jag mat. Till saken hör att han var vegetarian, så det fick ju bli vegetarisk mat varje dag.

Det var inte så att han förbjöd mig att sitta bredvid honom och äta kött, men det blir ju betydligt enklare att göra en rätt som funkar för båda om man gör den helvegetarisk. Det där höll i två veckor, tror jag att det var. Jag insåg efter bara ett par dagar att jag hade blivit helt besatt av kött. Det enda jag såg när jag var ute på stan var kött i alla dess former. När jag gick in i matbutiken gick jag direkt till kötthyllan och tittade längtansfullt på alla stekar som låg där. I stort sett varenda dag gick jag på Donken och köpte mig en hamburgare, bara för att få känna köttsmaken. Till slut var jag helt gråtfärdig över att inte få sitta hemma och äta kött, så jag fick gå in till grannen och tala om för honom att i fortsättningen var vi tvungna att äta var för sig. Det gick inte längre helt enkelt. Sedan dess har jag inte varit utan kött mer än nån enstaka dag åt gången, typ när jag har ätit pannkakor till middag. Fast en äkta fläskpannkaka är ju inte att förakta, det heller...

Oajajajaj buff

Jisses, vad ont i kroppen jag har! Jag har inte jympat på en månad, och nu har jag lett två pass två dagar i rad. Det finns inte en muskel som sitter där den brukar!

Men ett glädjeämne är att jag idag fick hem Hallonbåtsflyktingen. Den ska jag ta itu med så snart jag har läst klart Kulla-Gulla blir drottning, nej ursäkta. Desirée menar jag så klart.

Men nu är det dags för Trollmor att gå och knyta sig själv i svansen!

Mad Men

Om jag vore med i min favvoserie, Mad Men, skulle jag se ut så här. Åtminstone om serien vore tecknad...

Även du kan bli Mad Men-ifierad. Det blir du här.

Kastrat? Jo, men visst!

Rickard ska till att släppa en ny skiva. Den här gången med arior som är skrivna för kastrater, och det tror jag inte riktigt att Rickard är. Men kan man sjunga, så kan man... Det här första smakprovet lovar gott!

Man med hund

Jag berättade ju om hur en enveten terrier bestämde sig för att vara med på fotograferingen häromdagen. Han marscherade rakt fram till Eduards och ställde sig bredvid honom och stod kvar där tills Ola hade tagit några bilder. Sedan lyckades matte släpa iväg med hunden.

Jag hoppades att Ola skulle låta mig få se nån av hundbilderna, och idag har han skickat över en av dem. Även den blev riktigt lyckad. Han har talang, den unge Ola!

Auditiondags?

Ballar av stål söker nya talanger som vill vara med och skämta. Ska jag söka? Nej, jag gör nog inte det. Jag vill kunna se mig själv i spegeln i fortsättningen också...

Huset med solrosorna

På Hantverkargatan 22 ligger ett av mina favorithus på Kungsholmen. Det är byggt 1900-1901 i jugendstil, och jag är nästan kär i solrosorna som letar sig upp och omger ett av fönstren på första våningen.

Det ritades av arkitekterna Dorph & Höög och materialet är kalksten och tegel. År 1900 bestod den av femrumslägenheter med jungfrukammare. Ekport med slipat glas. Butiksutrymme i bottenvåningen. Idag finner man en optiker här.

1917 öppnade här biografen Ideal (under en månad 1923 hette den Mercur, men bytte strax tillbaka) med ursprungligen 80 platser, men utökades senare till 99 platser. Ljudbio blev det 1931. Sista filmen som visades här var Storstadshamn med Marlon Brando, i maj 1960.

Lights! Models! Guest list!

En annorlunda kväll för min del! Jag var med om min första modefotografering. Tyvärr (?) var det inte jag som blev fotad. Ola har börjat ägna sig åt fotografering, och ägnar sig mest åt modellfoto. Igår hade han bestämt möte med en lettisk modell, Eduards, och han tyckte att det skulle vara lite kul att ha med min vespa på bilderna, och självklart ställer jag upp både med vespa och som assistent.

Dagen började med att jag satt i kassan i Museum Tre kronor. Inte det allra roligaste man kan göra. Det händer ganska lite där. De flesta besökarna kommer ner via Västra valvet, så jag hade det ganska lugnt hela dagen. Det roligaste som hände var att ett svenskamerikanskt sällskap som var med på min våningsvisning dagen innan kom ner i museet och blev besvikna över att jag satt i kassan, för de hade hoppats att jag skulle leda visningen de skulle på.

Efter jobbet följde jag med Lars och Stelios till Chokladkoppen, och även Hagbergskan och Andreas slog följe med oss. Umgås man med dem kan man inte ha tråkigt! Tyvärr blev min medverkan inte så lång som jag hade önskat. Jag skulle ju bara vänta på Ola.

När Ola och Eduards dök upp flämtade alla (med läggning åt det hållet) och sa med en mun: "presentera mig!" Fast det fick de klara sig utan. Jag följde med de båda andra ner till Prästgatan, där fotograferingen skulle ske. Vi höll på i två och en halv timme, både med och utan vespa.
När inte Ola fotade blev vi fotade av alla turister som gick förbi. Roligast var när en terrier bestämde sig för att han skulle vara med på bilderna och helt sonika gick och ställde sig och poserade bredvid Eduards och vägrade gå därifrån innan Ola tagit några bilder. Jag hoppas få se hur de blev, och kanske visa här.

Kvällen avslutades med en öl (och kaffe för mig som körde) på Stortorget. En trevlig kväll, helt enkelt.

Idag skickade Ola över ett par av bilderna han tog. Resten kommer att finnas på hans blogg. Jag lovar att tala om när ni kan se bilderna där.

Mmm... choklad

Såna där "säsongens smak-" eller "under begränsad tid"-erbjudanden kan vara riktigt pajiga, särskilt när det gäller godis eller mat. Jag har inte riktigt förstått (eller jo, visst gör jag det. Men jag VILL inte förstå) varför man gör så. Om man skapar ett godis som man tror ska fungera så ska man väl göra det tillgängligt. Om man inte tror på det, så ska man väl inte släppa det under en begränsad tid ens.

Oftast går jag bara förbi de där erbjudandena. Jag blir inte lockad, helt enkelt. Men nu har Marabou lyckats lura med mig. Deras Sommar är helt enkelt en av de godaste chokladkakorna jag har ätit på väldigt länge. Mjölkchoklad med frystorkade bitar av jordgubbar. Himmelskt! Tyvärr är jag inte ensam om att tycka det. Kakorna är slut i varenda affär. Närhelst jag går in i en affär som säljer godis så sveper jag med blicken över hyllorna för att se om de har Sommar. Oftast blir jag besviken, men nån gång emellanåt, alldeles för sällan, får jag syn på vad jag vill ha och hjärtat slår lite snabbare. Jag tror inte att jag har lyckats gå förbi den chokladen en enda gång. Jo, faktiskt en gång. Igår på Daglivs! Fast det var bara för att jag bestämde mig för att jag ska anta deras erbjudande om två kakor för 30 kronor idag och fira att det är söndag.

Jag sörjer den dag då säsongen är slut för den här chokladen!

Finsksvennig humor

Miika Nousiainen kommer i september ut med sin bok Hallonbåtsflyktingen på svenska. Den handlar om en finsk man som i själ och hjärta ser sig som svensk och längtar till det förlovade landet.

Av vad jag har läst om boken så verkar den vara riktigt rolig. Den har tagits väl emot i Finland och har sålt i enorma mängder. Jag ser fram emot att få läsa den.

I dagens DN Söndag blir Nousiainen intervjuad av Ingrid Carlberg. Nousiainen ger ett väldigt sympatiskt och humoristiskt intryck och jag blir definitivt än mer intresserad av boken. Men allra roligast är ett litet citat han kommer med under intervjun. Carlberg går runt i Stockholm med Nousiainen och diskuterar hans Sverigefavoriter och så säger han så här:

– Allsången är för svensk för mig. Alla är så ofinska och glada. Och de sjunger med! I den finska versionen av samma program sitter alla tysta och gömmer sig för kamerorna.

Jag fick genast en bild i huvudet av hur det ser ut i teverutorna under det finländska Allsången och skrattade upp morgonteet över tidningen.

Att jogga eller icke jogga

Ikväll går Midnattsloppet av stapeln, och flera jag känner ska springa (nej, jag ska inte delta. Är du inte klok?!).

Något som jag började fundera över är om folk joggar nuförtiden. Och då menar jag alltså ordet "jogga". Att folk är ute och springer, eller löper, det sker stup i kvarten. Men "joggar" man, eller är det ordet helt utdött? Jag tror inte att en enda av mina vänner som faktiskt ägnar sig åt löpträning har använt det ordet en enda gång de senaste åren. Jag kan inte minnas när någon senast sa "jag ska gå ut och jogga lite".

Teaterhösten har börjat

Mitt under kulturfestivalen har Stadsteatern låtit Pia Johansson presentera kommande säsongs repertoar och som vanligt har jag slukat det och kryssat för vilka pjäser jag vill se (de flesta kommer jag väl inte att se, och allihop kommer nog kulturfastrarna att hinna med som vanligt). Jag brukar gå igenom både Dramatens och Stadsteaterns repertoar, och varje år ser det ut på samma sätt. När jag läser Stadsteaterns repertoar tänker jag "och den vill jag se, och den vill jag se, och den måste jag se". Dramatens repertoar brukar bli "jaha, ska den sättas upp, njae, den hoppar jag över, det där låter inte intressant, har de inte redan gjort den där för många gånger, okej, den där kanske jag kan se".

Nå, nu är det Stadsteaterns repertoar jag har kollat igenom. Och jajamensan, det var en del att pricka för. Hösten har redan börjat för deras del. Shopping and fucking har haft premiär, och jag tänker kravla mig iväg och kolla på den. Jag ville se den redan förra gången den gick i Stockholm (ja, till och med då teaterhögskolan satte upp den som Köp och svälj), så jag förmodar att det är dags nu.

I vinter har Hamlet premiär, med Gustaf Skarsgård i huvudrollen och regisserad av Katrine Wiedemann. Wiedemann har tidigare regisserat den fantastiska Romeo och Julia-uppsättningen som gick på Elverket för ett par år sedan, med Melinda Kinnaman i huvudrollen. Den lyckades jag få biljetter till inte mindre än tre gånger, trots att den var totalt utsåld. Det ska bli spännande att se vad hon kokar ihop den här gången. Och Gustaf är ju en lysande skådespelare.

Stadsteaterns husregissör har en hel drös med uppsättningar den här säsongen. Först Puntila/Matti, med Dan Ekborg och Fares Fares. Japp. Bröderna Lejonhjärta. Japp. Tre systrar. Japp. Slutligen, De tre musketörerna. Än en gång; japp! Jag har redan sett den en gång, men jag tror att jag måste dra med brorsönerna på den (alla ursäkter att få gå och se bra uppsättningar mer än en gång är bra).

Dan Ekborg kommer i ytterligare två uppsättningar, båda med Pia Johansson. Vem är rädd för Virginia Woolf, och så uppsättningen som fick mig att helt gå i spinn; Sommarnattens leende, en av världens bästa musikaler (och nu menar jag inte Benny Fredrikssons uppsättning på Riksteatern för tio år sedan. Den uppsättningen har tagit sig in på min lista över de tre sämsta uppsättningar jag sett. Nånsin. Av någonting!).

Den nya satsningen c/o är också intressant. Där hittar jag The sound of silence, Cirkushjärtan och Arias with a twist.

Annat som jag troligen inte blir svårövertalad att gå och se är Pam Gems Drottning Kristina, i regi av Farnaz Arbabi (Hedwig and the angry inch) och med Vanna Rosenberg i huvudrollen, Romeo och Julia, i regi av Eva Dahlman och med Johannes Bah-Kunke (Hedwig and the angry inch, De tre musketörerna) i huvudrollen, Ragnar Lyths uppsättning av Mefisto med Björn Kjellman, Björn Gustafson och Meg Westergren i Sista sommaren, Kristina Lugns Nu mår jag mycket bättre, Ingela Olsson i Harper, Tjechovs Måsen och Invar Hirdwall som Änkeman Jarl.

Jag sa ju det, jag kryssar för det mesta på Stadsteatern. Det ska bli intressant att kolla in vad som händer på Dramaten också...

Dagens filmtips

Ikväll 2345 på svt1 kommer George Cukors (My Fair Lady, Låt oss älska, En stjärna föds, Adams revben, En skön historia mm) filmklassiker Född igår, med Judy Holliday i huvudrollen.

Det här är ett måste. En liten pygmalionhistoria. En gangster kommer till Washington för att imponera på politikerna, men hans puckade gangsterbrud förstör för honom. Så gangstern hyr in en journalist för att lära henne att föra sig i de finare salongerna. I samma takt som hon får lära sig historia, samhällskunskap och sociala regler växer hennes självkänsla och det spirar kärlek mellan henne och journalisten.

Judy Holliday spelade huvudrollen även i originaluppsättningen på Broadway. Hon ansågs egentligen vara för okänd för att få göra rollen även i filmen, men Cukor stod på sig, och det lönade sig. Holliday snuvade betydligt kändare skådespelerskor, som Bette Davis i Allt om Eva och Gloria Swanson i Sunset Boulevard, på oscar för bästa skådespelerska. Dessutom blev filmen nominerad till bästa film, bästa regi och bästa manus.

Tyvärr blev inte Hollidays karriär så långvarig. Hon hann bara med ytterligare sex filmer innan hon avled av bröstcancer. Annars hade hon nog varit betydligt mer känd idag, om jag får säga vad jag tror.

Det finns även en nyinspelning med Melanie Griffith från -93, men den bör undvikas! Kvällens film är en klassiker som bör ses!

Passande present

Slottsvakts-Johanna har varit på semester i England, och hade med sig en present till mig. Hon gillar min Englands-vespa, och när hon hittade den här muggen tänkte hon genast på mig. Kan det bli bättre? Stort tack, Johanna!

The ugly truth

Abby (Katherine Heigl) jobbar som producent för ett morgonprogram på ett litet tevebolag. Hon är kontrollfreak ut i fingerspetsarna. Singel, med en lista på tio punkter som hennes tilltänkte man ska uppfylla.

För att öka tittarsiffrorna anställer man Mike (Gerard Butler), en riktig praktmansgris med ett chauvinistprogram som heter Den bistra sanningen, där han talar om "den bistra sanningen" om skillnaden mellan män och kvinnor. Självklart hatar Abby och Mike varandra från första stund. När Abby blir intresserad av sin snygge granne Colin (Eric Winter) slår Abby och Mike vad om att han ska kunna hjälpa henne att fånga Colin. Om de lyckas lovar Mike att sluta på tevekanalen. Gissa hur det går!

Det finns inte en enda scen i den här filmen som överraskar mig. Jag har sett absolut allting i åtminstone hundra romcoms förut. Det som gör den här filmen lite intressant är framför allt kemin mellan Heigl och Butler. Filmen är inte så välstädad. Det finns scener här som man aldrig skulle ha fått se Meg Ryan göra under sin tid som romcom-drottning. Emellanåt är den ganska, för att vara en amerikansk romcom alltså, vågad. Och så gillar jag det omvända Cyrano-temat. Det är kvinnan som ska lära sig att vinna mannen, och hon ska göra det genom att lära sig att inte vara väluppfostrad och bildad. Inte särskilt nyskapande, men genomfört med charm.

Regissören Robert Luketic är inte helt obegåvad när det gäller romantisk komedi. Han har bland annat gjort Legally blonde, som jag blev förvånad över att jag gillade. Men ett lite mer genomarbetat manus hade inte skadat i det här fallet. Slutet är ganska rejält pajigt, när paret har sin stora uppgörelse i direktsändning. Trots det satt jag och smålog under stora delar av filmen.

Dessutom får alla filmer som har referenser till Knallhatten (Sadie Hawkins-dansen) automatiskt högre betyg. Jag har tvekat lite fram och tillbaks, men till slut så bestämde jag mig för att den är värd två starka gnurglor.

Läs vad DN och SvD tycker här.

Kulturell afton

Igår var det både hög- och lågkultur som gällde för min del. Efter jobbet drog vi iväg till Riddarhuset, där vi var inbjudna på seminarium. Jag har varit där förr, men det var några år sedan och det var trevligt att få en uppfriskning av fakta. En och en halv timme försvann blixtsnabbt under intendenten Anders Lindströms inspirerande visning.

Sedan slängde jag mig hem och bytte om. En rask promenad till Stureplan, där jag mötte Timo. Vi gick på förhandsvisning med efterföljande vip-mingel. Timo och fnissade åt hur vimmelfotografen var totalt ointresserad av att fota oss. Hon tog demonstrativt ner kameran och vände sig åt ett annat håll när vi klev in. Nå, det gör mig ingenting. Jag tycker att vimmelbilder är lite pinsamma, särskilt när det inte är kändisvimmel.

Efter filmvisningen gick vi vidare till Solidaritet, där efterfesten kombinerad med Andres Esteches releasefest gick av stapeln. Folk fullkomligt rusade för att komma först. De 300 första besökarna var nämligen utlovade presentpåsar. Timo och jag lyckades, trots att vi inte sprang, tillhöra denna lyckliga grupp och gick hem med påsar med choklad, en tidning (Glamour), örtte, deodorant och reklamerbjudanden. Samt ett kort där det stod att vi skulle kunna hitta våra vimmelbilder på finest.se. Jag undrar vart de bilderna tog vägen...

Tyvärr kan jag inte tala om hur Andres Esteches nya singel låter, för vi råkade gå just när han började sjunga...

Nya tider skola komma

Ända sedan jag slutade som väktare har jag vetat att den dagen kommer då jag inte längre är "före detta gruppledare i Skattkammaren", utan bara museilärare. Nu har den dagen kommit.

Jag kom ner i Skattkammaren för att ha visning, och en av de nya väktarna där nere stoppade mig innan visningen började och talade, helt vänligt, om vilka regler det är som gäller där nere och bad mig tala om detta för besökarna. Jag avstod från att tala om för henne att det är jag som har varit med och tagit fram de reglerna...

Kungaexpert? Eller inte...

I svenskan har "kungaexperten" Catarina Hurtig svarat på frågor om Prinsessan Madeleines förlovning. Där bevisar hon att hon kanske inte har fullt så stor koll som hon vill påskina. Kolla bara hennes svar på sista frågan:

Var ska de bo?

/Britta

– Jag slår ett slag för Rosendals slott på Djurgåren. Det är nära stan men ändå ett kungligt slott.

Ja, Catarina. Men det är också ett museum sedan 1913. Det finns ingen elektricitet, det är inte vinterbonat, det finns ingen värme, inga toaletter, inget badrum, inga sovrum, inget kök och det är stora sprickor i väggarna. Det har aldrig varit en bostad. Det är ett sommar- och DAG-slott! Måste man inte vara LITE påläst för att kalla sig expert?

Uppdatering:
Catarina Hurtig kör samma "skämt" (se kommentarerna här nedan) i DN också. Där påstår hon också att Kungen kan ge Jonas Bergström en grevetitel. Nej, Catarina. Det kan han inte! Kungen kan inte adla någon. Läs på!

Ett hösttecken

Rönnbären håller på att mogna. Det är jättevackert, men det är också ett tecken på att hösten närmar sig.

Hanteringen av odöda

En varm augustikväll krafsar det på dörren hos den nyblivna änkan Elsy. När hon öppnar dörren står hennes avlidne man därutanför och vill komma in. Över hela Stockholm händer samma sak, människor som har varit döda i mindre än två månader har återvänt från graven och alla vill de komma hem igen. Förutom Elsy får vi följa Mahler som i sorgen efter sin avlidne dotterson gräver upp honom för att vårda honom tillbaks till livet och David, vars fru Eva är den som varit död kortast tid och uppvisar större hjärnverksamhet än övriga.

Efter den första paniken inser man att zombierna inte är hjärnätare, och frågan dyker istället upp: vad ska vi göra med de "omlevande"? Oppositionen kritiserar regeringen för att de inte har fått fram någon krisplan och tidningarna frossar i bilder och historier. Allt är alltså som vanligt.

Jag har äntligen kommit mig för att läsa John Ajvide Lindqvists andra roman Hanteringen av odöda. Inte så att jag inte har haft nån lust, den har bara glidit förbi när jag har plockat fram nästa bok. Men i förrgår plockade jag fram den, och idag är jag klar.

Som ni förstår är boken väldigt lättläst. Den är inte heller särskilt lång. Och det känns dessutom fel att kalla det en skräckroman. Särskilt läskig är den inte. Det är snarast en skildring av ett Stockholm som står främmande inför en situation ingen hade räknat med (var det nån som sa tsunami?) och sorgen inför att inte kunna hjälpa sina nära och kära som råkat ut för det ofattbara.

Ajvide Lindqvist har ett lätt språk, och man läser gärna vidare. Boken är dessutom tryfferad med tidningsartiklar, nyhetsrapporteringar och uttalanden från myndigheterna som gör att boken, trots sitt tema, känns verklighetsnära. Men trots allt så känns det som en liten mellanbok efter Låt den rätte komma in och före Människohamn. I alla fall, läsvärd.

Första jobbdagen

Igår var första dagen tillbaks efter semestern. Den kunde ju ha börjat bättre.

Det var visserligen trevligt att vara tillbaks, och att få ha visningar. Men slottet kan bli vääääldigt varmt på somrarna, och det dröjde inte mer än trettio minuter innan svetten fullkomligt rann om mig. Och då hade jag ännu inte börjat dagens första visning. Några kollegor som såg mig såg skräckslagna ut över min genomblöta uppsyn. För att inte tala om min dyngsura skjorta. Under visningarna fick jag hela tiden gå och torka mig i ansiktet, så att jag kunde se nånting. Jag försökte göra det hela diskret när jag hade gruppens uppmärksamhet riktad åt annat håll ("om ni tittar upp i taket ser ni...").

Jag hade lyckats förtränga att museilärarna under juli-augusti börjar en timme senare än övriga. Inte så att jag kom för tidigt, men när jag väl var där så fanns det inte i mitt huvud att visningarna börjar med en gång. Jag var helt övertygad om att jag hade två timmar innan min första visning, klockan tolv. Så jag hjälpte till med att bära kartonger och ställde mig att kryssa biljetter i Västra valvet. Sedan kom ett amerikanskt par och frågade var den allmänna visningen började. Jag talade om det för dem, men funderade lite över varför de tänkte gå och sätta sig och vänta i över en timme. Jag tittade på klockan på datorn och kunde inte förstå varför det stod 11.47 där. Det skulle ju betyda att den engelska visningen, som jag skulle ha, börjar om tretton minuter. När det hela gick upp för mig fick jag springa upp i pentryt och slänga i mig lite mat, för det där var min enda chans att få i mig nånting. Resten av dagen var full med visningar.

Som om det inte vore nog så hade jag glömt mobilen hemma. Det gör inte så mycket egentligen. Men det är också den jag använder som klocka. Och vid visningar kan det vara ganska bra att veta vad klockan är slagen. Nu är Slottet fullt av klockor (95 st). Det trista är att ingen av dem visar samma tid. Så det går inte att veta exakt vad klockan är. Bara på ett ungefär. Så när jag började närma mig Vita havet och tittade på klockorna visste jag inte om jag had tio minuter på mig, fem minuter, eller om jag skulle börja nästa visning i detta nu. Till råga på allt hade kollegorna som vaktade våningen inte heller någon klocka på sig, så de kunde inte hjälpa mig heller.

Nå, trots allt var det trevligt att vara tillbaks, och jag började ju med en mjukstart. Idag är min lediga dag. I morgon blir det nya friska!

Grattis, Madeleine

Så var då nästa prinsessa förlovad. Nyuppstigen satte jag mig vid datorn för att kolla vad som hänt, och först såklart vad vännerna på fejjan har haft för sig. Den första statusuppdateringen var Johan som bara hade "äntligen". Jag vet inte varför (eller jo, kanske. Jag känner ju Johan...), men så snart jag såg det så tänkte jag "har Madeleine förlovat sig?". In på Aftonbladet, och jajamensan! Det har hon. Även Expressen, DN och Svenskan toppar med nyheten. Bara att gratulera prinsessan och Jonas Bergström.

Nu kommer ju de intressanta frågorna, vad blir hennes titel? Kommer hon att bli "prinsessan Madeleine, fru Bergström" eller kommer hon att få behålla sin "riktiga" prinsesstitel? Kommer hon fortfarande att vara hertiginna av Hälsingland och Gästrikland? Kommer han att få nån titel? Och den viktigaste frågan: kommer några regalier att användas vid bröllopet?

Mina personliga gissningar är att hon kommer att bli "prinsessan Madeleine, fru Bergström", hon får behålla hertiginnetiteln (finns ingen anledning att ta ifrån henne den. Kungen har ju godkänt bröllopet), han får ingen titel och inga regalier kommer att användas vid bröllopet.

Presskonferensen kl 16 i eftermiddag kommer säkert att ge mer.

Uppdatering: Jonas Bergström blir hertig av Hälsingland och Gästrikland. Det var häftigt och oväntat!

Sista semesterdagen

Så var semestern över för i år. Sjutton dagar i rad. Det var faktiskt en helt okej längd. Självklart skulle jag vilja vara ledig hela sommaren, men det här funkar också. Jag har ingen direkt postsemesterångest inför morgondagen, det ska bli ganska trevligt att få visa slottet igen. Och jag har inte hunnit bli uttråkad av semestern heller. Varken för kort eller för lång, alltså.

Det är väl under semestern som det känns som att det skulle vara trevligt att vara i ett förhållande, och göra saker ihop med nån. Som det är just nu så jobbar alla kompisar, alternativt åker bort och gör saker med sina respektive, och jag får hitta på saker på egen hand. Inte några större problem, men som sagt, det skulle vara roligt att göra det TILLSAMMANS med nån...

Nå, sista dagen tillbringades till ganska stor del på min vanliga badklippa. Jag gick därifrån när tonåringarna satte igång att skräna. Där fick jag också häpna över hur ofantligt obildade vuxna människor kan vara (alltså inte tonåringarna). Två män i trettioårsåldern, av dialekten att döma infödda stockholmare, sitter och diskuterar. Först funderar de över om vattnet i Mälaren är sött eller salt (detta alltså EFTER att de har badat och alltså borde ha märkt om vattnet smakade salt), och de kommer fram till att det nog är salt eftersom Mälaren bara är en havsvik till Östersjön. Än så länge bet jag mig i tungan och höll tyst.

Sedan frågar den ene var Fleminggatan ligger, och den andre gör en allmän gest mot - Lilla Essingen. Den förste frågar då om det är Kungsholmen som ligger rakt fram (alltså Lilla Essingen), och får till svar att det är det visst. "Men vad är det där då?" säger han och pekar mot Gröndal. "Det där är Söder", svarar den andre. Då kunde jag inte vara tyst länge, utan påpekade vilka delar av Stockholm det är de tittar på. "Men det där är ju Kungsholmen", säger den andre och pekar - igen - på Lilla Essingen. "Nej, det är det inte", svarar jag. "Men Mälarpaviljongen ligger ju där", envisas han. "Nej, det ligger dit bortåt", säger jag och pekar. "Så Långholmen går ända fram till Lilla Essingen" frågar han förundrat, vilket jag bekräftar. "Då är det ju en lång ö", filosoferar han. Jag sa faktiskt inget om öns namn vid den tidpunkten...

Sedan hem, soppa till middag och några ingefärskakor till efterrätt. Psycho på dvd:n och nu till sängs för att vara i form inför första visningarna.

På det hela taget en trevlig dag.

Vi, de drunknade

Carsten Jensens Vi, de drunknade låg ganska länge på DN:s kritikerlista, och jag har varit nyfiken på den utan att göra nånting mer åt saken. När jag sedan var nere i Ugglarp och blev klar med Illusionisten så behövde jag nåt mer att läsa och gjorde en raid i föräldrarnas bokhylla, som jag brukar. Där låg den! Jag kan väl läsa några sidor och se hur den är, tänkte jag. Och som jag fastnade i den! När jag åkte hem var jag tvungen att springa in i första bästa bokhandel och köpa den till mig själv. Egentligen ville jag ha den inbunden (så bra var den), men den är helt slutsåld hos förlaget, så jag var tvungen att köpa den i pocket.

Vi, de drunknade är en helt fantastisk skröna som utspelas på världens alla hav, men med den danska kuststaden Marstal som centrum. Vi förflytttar oss hundra år genom historien med början i det dansk-tyska kriget på 1840-talet fram till freden 1945. Det vimlar av människor och livsöden i boken, och som nav har vi sjömannen Albert som reser till Söderhavet i jakt på sin förlupne far, och den sexårige faderlöse Knud-Erik han lär känna på ålderns höst.

Carsten Jensen har en enorm berättarglädje och vi får höra både stora och små historier om sjömännen som befolkar haven. Inledningen där vi får höra talas om sjömannen Lauritz, som farit till himlen och skådat Sankte Pers röv och sedan kommit ner igen sätter tonen för hela boken. Men trots det breda berättandet så får vi ändå komma alla personerna inpå livet. Berättaren i boken är det kollektiva "vi" i Marstal, som alla står vid sidan av, men vet att berätta hur det gick till.

Det här var en bok som jag nästan bokstavligen inte kunde lägga ifrån mig. Jag har hela tiden hittat tillfällen att ta fram boken och läsa några sidor, bara för att få veta hur det ska gå. Ska Albert hitta sin far, kommer Herman att få sitt straff, hur gick det med Viljhelm i ishavet, tänker Klara förlåta Knud Erik och så vidare. I slutet, när sjömännen återvänder till Marstal efter krigsslutet, så kunde jag faktiskt inte hålla en tår borta och jag var villig att dansa runt i stan med alla jag lärt känna där. Bara jubel för den här boken!!

Min Madonnatröja

En gång i tiden, på det glada åttiotalet, ägnade sig min mamma åt mammiga grejor, bland annat stickning. Vid nåt tillfälle så erbjöd hon sig att sticka en tröja åt mig, och jag fick själv bestämma hur den skulle se ut. Jag kom på ett jättesnyggt motiv där det skulle vara en blå tröja med en ljusblå tvärgående rand där det skulle stå "Madonna", men mamma vägrade med hänvisning till att jag inte skulle kunna använda den när jag slutade gilla Madonna.

Vem skrattar nu, mamma? Hade jag haft den där tröjan skulle jag ha kunnat åka ner till Göteborg och vara snyggast på Ullevi! Men nä, istället får jag sitta hemma! Och kan inte ens trösta mig med tröjan!

Dagens mantra

Jag vill inte se Madonna! Jag vill inte se Madonna! Jag vill inte se Madonna! Jag vill inte se Madonna! Jag vill inte se Madonna! Jag vill inte se Madonna! Jag vill inte se Madonna! Jag vill inte se Madonna!

Operadivor på slottet

När jag som bäst satt och åt frukost och funderade på vad jag skulle göra under dagen fick jag ett sms från Rickard. Han undrade om jag jobbade och hade tid att visa slottet för honom och en av hans kollegor från Drottningholmsteatern. Jag kan ju inte säga nej när nån ber mig visa slottet, så självklart ställde jag upp. Det var ju inte heller så att jag var särskilt upptagen med nåt annat.

Så mitt under högvakten försökte jag köra upp för Storkyrkobrinken. Det var inte det lättaste, om jag säger så. Jag fick köra via Stortorget för att kunna kryssa fram mellan turisterna. Vid obelisken stod så Rickard, hans man Anders och kollegan, den skotske tenoren Thomas Walker.

Eftersom det var deras dag och jag stod fullt till deras förfogande så fick de välja vad de ville se. Efter lite dividerande bestämde de sig för att de ville få en genomgång av våningarna. Och nog fick de det alltid! Jag började ana vartåt det lutade när vi inte hade lyckats ta oss ut från Rikssalen efter fyrtiofem minuter. Jag berättade och de frågade och kommenterade oavbrutet. Jag hoppas att de hade lika roligt som jag! Vi tittade på alla tre våningarna, och ordenssalarna. Som de operahoppor de är så ville de så klart få se Litteris et artibus-medaljen, som så många av deras förebilder blivit tilldelade före dem.

Tre och en halv timme kungahistoria blev det sammanlagt. Efter att jag visat klart tackade de genom att bjuda på "luddag" (lunch och middag) nere på kaféet på inre borggården. Från vänster Anders, Thomas och Rickard. Ledig kväll för dem idag. I morgon sista föreställningen av Poppeas kröning på Drottningholm. Och jag lyckades inte se den. Jättesynd. Utsålt i morgon. Nåja, nästa år kanske...

Genreförvirring

Apropå Breakfast Club. Jag hade en gång i tiden en väldigt besvärlig kollega. Han var en riktig besserwisser, och då inte av den typen som ska rätta folk, men vet vad han talar om (precis som jag är medveten om att jag kan vara ibland). Det här var typen som visste allt bäst, men tyvärr hade fel i det mesta han sa. Tänk Cliff i Skål!

Vi satt vid nåt tillfälle och pratade film, och vi kom in på Breakfast Club. Kollegan berättade att filmen bygger på en teaterpjäs, något som förvånade mig storligen. Det hade jag inte hört nåt om, och då trodde jag ändå att jag hade läst det mesta om den. En annan kollega, som inte hade sett filmen, frågade vad det var för sorts film och "Cliff" talar om att det är en absurdistisk pjäs. Där tappade jag hakan!

När jag väl funnit mig frågade jag om han visste vad absurdism är för något, och det visste han mycket väl. "På vilket sätt är Breakfast Club absurdistisk?", sporde jag. "Ja, men det är väl absurt att man blir inkallad till kvarsittning en lördag!", svarte "Cliff" med en min som förklarade hur obildad jag var. Jag gjorde ett lamt försök att förklara absurdismen för honom, och nämnde bland annat Ionesco och hans pjäser, men då såg han på mig som om jag var galen.

Sedan gick jag och arbetade igen.

Tyst minut för John

John Hughes är död! Jag känner mig förvånansvärt tagen av det. Han regisserade bara åtta filmer. Den senaste var Curly Sue -91, en fruktansvärd sockersöt historia. Men av de här åtta filmerna var det två stycken som betydde mycket för mig som tonåring, Födelsedagen och framför allt Breakfast Club.

Jag gick på premiären av Breakfast Club tillsammans med Jörgen. Vi såg nioföreställningen på Rigoletto. När vi kom ut tittade vi på varandra och bestämde oss genast för att se nattbion också. Jag lärde mig varenda scen utantill och såg den om och om igen. Den talade verkligen till mig, och när jag och några kamrater skulle göra en uppsättning av en pjäs som slutarbete i skolan och vi inte kunde komma överens om vad vi skulle göra så fick jag igenom att vi skulle göra en scenversion av just Breakfast Club. Jag gjorde ett scenmanus och skulle regissera. Dessutom skulle jag spela Bender. Tyvärr fick vi för lite tid för att klara av det hela på, så allt lades ner.

Även Födelsedagen gjorde stort intryck på mig, och den har jag också sett många, många gånger. Jag kände igen mig så väl i hans versioner av humoristiskt tonårshelvete och fann styrka i hur Molly Ringwald klarade av sina motgångar.

Födelsedagen var också första gången jag såg syskonen Cusack. Här var det Joan som gjorde största intrycket i en stum roll. Hon har sedan blivit en av mina favoritbirollsskådespelare, framför allt i den oscarsnominerade rollen som Cyn i Working Girl. Hennes bedrövliga sitcom låter vi ligga glömd.

John är en skådespelare som jag har stor respekt för, och jag är villig att se de flesta filmer han har gjort, även när jag vet att det är skitfilmer (hej, Con Air!). Men i Födelsedagen hade syskonen bara små biroller. Det var ju Molly som var stjärnan.

Förutom de här två filmerna uppskattade jag även Fira med Ferris, Drömtjejen och Raka spåret till Chicago. Men samma intryck som Breakfast Club och Födelsedagen kunde de inte göra. De övriga tre filmerna han regisserade, samt även de flesta han skrev, överlåter vi åt evigheten! Pretty in pink, som han bara skrev, förtjänar också ett hedersomnämnande. Hmmm, vad hette nu hon som spelade huvudrollen i den...?

En inbjudan?

Jag har insett att jag har en schysst innergård. Det vore ju synd om man inte passade på att grilla där nu i sommar.

Översätt mer!

Fredrik Strage skriver om översättningar av filmtitlar i veckans DN På stan. Han är av åsikten att filmtitlar inte ska översättas, för folk skaffar information om filmerna på nätet. Va?! Det är väl ingen anledning att inte översätta titlarna? Man ger en film en titel för att den ska säga något om vad det är som väntar en, något som ska locka in folk till biograferna.

Det är faktiskt så, att vi svenskar vill gärna anse oss själva som väldigt duktiga på engelska, och det kanske vi är, beroende på vilka vi jämför oss med. Men vi har inte samma förhållande till engelskan som till svenskan, vad vi än vill intala oss själva. Vi får inte samma associationer till engelska ord, som till svenska. Jag och en kamrat hade en diskussion om filmen Scream, och han sa lite nedlåtande att i Norge heter filmen Skrik. Är det så konstigt? Det är precis vad scream betyder, och ja det låter fånigt. Men det är ju en ironisk titel. Hela filmen är självmedveten, och att man då ger filmen det töntiga namnet Skrik säger nånting om vad det är som väntar oss. Och det är ju vad amerikanerna ser när de läser titeln Scream. För oss icke engelsktalande blir det bara "en häftig titel". Dessutom skapar det associationer till Munchs Skriet, vilket inte är så långsökt, med tanke på mördarens mask.

Fredrik Strage och jag är ense om att töntiga svenska titlar är hemska, och det finns många bra exempel på det. Men sedan går våra åsikter isär. Jag tycker inte att man behöver sluta översätta titlar bara för det. Tvärtom ska man väl försöka göra så bra översättningar av titlarna man kan. I många fall är det inga problem, Den siste kungen av Skottland eller Drottningen fungerar utmärkt på svenska. Och håll med om att du får en annan bild i huvudet när du hör Drottningen än The Queen. Monster AB är en riktigt rolig titel. Monsters Inc. säger inte särskilt mycket mer än att det är nåt med monster. Inte ens Strage kan väl tycka att Rome är en bättre titel än Rom? Eternal sunshine of the spotless mind är en titel som ligger väldigt fel i munnen på de flesta svenskar. Det fläckfria sinnets eviga solsken låter mycket bättre, eller hur?

Jag tror inte att det är särskilt svårt att hitta information om filmer på nätet, även om vi ger dem en svensk titel. Originaltiteln brukar inte vara svår att få tag på. Och inte är väl svenska biobesökare så korkade att de ser känner till att John Travolta är med i The taking of Pelham 1 2 3, men inte fattar att det är samma film som Linje 1 2 3 kapad, som Travolta också är med i?! Är de det så bör de inte få tillstånd att gå på bio i alla fall. Då är de de där idioterna som sitter och kommenterar och pratar filmen igenom i alla fall.

Jag håller fullt och fast med om att det är urtöntigt att "översätta" filmtitlar till en annan engelsk titel (eller för den delen, ge ickeamerikanska filmer engelska titlar). Första gången jag blev medveten om det här var när jag såg filmen The München strike på video nån gång på åttiotalet. Blandningen av tyska och engelska förvirrade mig. Borde den inte heta The Munich strike, om det är en amerikansk film? Efter lite letande fick jag reda på att den egentligen heter Sword of Gideon, och den andra titeln är den svenska "översättningen" (ser du, Fredrik, jag lyckades ta reda på information om den här filmen TROTS ny titel!). The Baader Meinhof Complex är en hemsk tulipanaros, vilket även bolaget verkar ha insett. På dvd har den sin originaltitel Der Baader Meinhof Komplex. För att inte tala om alla dessa ostasiatiska filmer som ständigt presenteras med engelsk titel. Wo hu cang long är en väldigt bra film, och en svensk översättning skapar den rätta poetiska stämningen för filmen: Hukande tigern, gömda draken. Men nä, så kan ju inte en film från Kina heta. Det logiska är ju att den får en amerikansk titel. Ni förstår själva vilken film det är...

Samtidigt känns det som att Strage har ett väldigt angloamerikanskt synsätt när han tycker att vi inte ska översätta titlar. Eller gäller det för filmer från resten av världen också? Ska vi beställa biljetter till Da hong deng long gao gao gua eller Utomlyonnye solntsem, bara för att ta två exempel? Det där är väl titlar som inte riktigt funkar på svenska, eller hur? Den röda lyktan och Brända av solen låter onekligen bättre.

Hur ska vi göra med filmatiserade böcker? De flesta böcker får ju svenska titlar när de översätts, och man vill ju ofta gärna göra kopplingen till boken när man väl släpper en film baserad på den. Strage ger själv ett exempel, The rules of attraction (och jag håller med om att den finska titeln Fuck the rules är vidrig). Boken heter Lustans lagar, och då är det väl inte så konstigt att filmen får den titeln också. Om vi ska sluta översätta boktitlar hör väl hit också, men det nämner inte Strage alls, så jag går inte in på det heller.

Nog finns det friare översättningar som är bra på svenska också, om man tänker efter? Strage ger två exempel. Här kommer tre till: Maffiabröder, Utflykt i det okända och Det våras för Hitler. För att inte tala om den svenska undertiteln till Alien - Den åttonde passageraren. Lysande!

Slutligen så vill jag lugna Fredrik Strage med att jag tror inte att en enda filmintresserad människa i det här landet missade att Hitchcocks Vertigo gick på teve förra veckan. Filmen är nog mer känd som Studie i brott bland de flesta svenskar. De enda som inte låtsas känna till det är filmsnobbar som bara vill slänga sig med originaltiteln för att det är "finare".