Måsen

Anton Tjechov är inte den pjäsförfattare jag kan bäst, om jag säger så. Ärligt talat så har jag inte läst några av hans pjäser och jag har bara sett Körsbärsträdgården. Agnes brukar försöka diskutera Tjechov med mig med jämna mellanrum och hon blir lika förfärad varje gång jag inte kan tala om vilken roll jag ska spela mot hennes Nina.

Idag bättrade jag på min Tjechovkvot med 50% och såg Måsen på Stockholms stadsteater. Innan pjäsen började kunde jag roa mig med att det två bänkrader framför mig satt en ickeironisk tvättäkta hockeyfrilla. Synnerligen fnissigt!

Nå, Måsen. Vad ska jag säga? Jag kände igen upplägget, folk sitter på landsbygden och längtar till ett bättre liv i Moskva. Här var historien flyttad fram några år i historien till tiden kring första världskriget, ett grepp som jag tyckte funkade väl.

Scenografin av Lars Östbergh var riktigt vacker, ett sandigt golv och spruckna betongpelare var grunden. I första och andra akten fanns det en damm med på scen. Det borde det inte ha gjort! Den kändes väldigt malplacerad och regissören Jan Håkanson verkade känna sig tvungen att använda dammen. Jag har väl aldrig sett så mycket onödigt plaskande i en damm förut.

Skådespelarmässigt fick jag stor variation. De flesta skådespelarna skötte sig bra, men några utmärkte sig. På den positiva sidan framför allt Lena Granhagen som Arkadina och Björn Gustafson senior som hennes bror. På den negativa sidan Maria Salomaa. Huvva, så dålig hon var. För att låna Konstantins ord om Nina: "hon spelade grovt och smaklöst". Ett enormt överspel och hon läste varenda replik som vore det Guds heliga namn hon uttalade.

Det var en ojämn uppsättning. Det hela började bra, andra akten var ganska seg och trist, men sedan efter paus kom en enorm uppryckning och det blev inte bara bra, utan riktigt bra.