När jag ser rollistan - Judy Garland, Lucille Ball, Esther Williams, Kathryn Grayson, Fanny Brice (ni vet, hon som Barbra Streisand spelade i Funny Girl), Lena Horne, Cyd Charisse med flera - undrar jag hur det kommer sig att Ziegfeld Follies inte har samma status som många andra musikaler från den här tiden. Svaret kommer ganska snart - det här är inte en filmmusikal utan en filmnummerrevy helt utan sammanhängande handling.
I filmens prolog får vi möta Florenz Ziegfeld, spelad av William Powell. Powell gjorde rollen som Ziegfeld tio år tidigare i filmen Den store Ziegfeld, som var en vanlig biografifilm. Här sitter Ziegfeld uppe i himlen och tänka tillbaks på sitt liv och sin karriär - illustrerad med en riktigt snygg dockanimation Han funderar över varför hans omtalade revyer måste sluta finnas, bara för att han inte gör det och undrar hur en Ziegfeld Follies skulle se ut idag, och vilka som skulle vara med. Resten av filmen är alltså denna nummerrevy.
Den stora stjärnan är Fred Astaire, som får hela fyra egna nummer. Övriga är bara med i ett nummer var. Från början var filmen nästan tre timmar lång och ett stort antal nummer passerade revy(!) innan filmen fick sitt slutgiltiga utseende. Det kanske är onödigt att säga att Ziegfeld Follies är en mycket ojämn film. Jag kan ärligt säga att några nummer snabbspolade jag mig igenom, sketcherna till exempel är nästan undantagslöst trista, sega och alldeles för långa. Det är sång- och dansnumren som ger Ziegfeld Follies dess existensberättigande, och inte ens alla dessa är något att ha.
De två bästa numren är när Judy Garland gör parodi på Greer Garson i A great lady has an interview och - nästan självklart - Kelly/Astaire-numret. Greer Garson blev faktiskt erbjuden att få göra numret själv, men tackade nej. Istället får vi se Judy Garland i både komisk och vokal högform. Gene Kelly och Fred Astaire gör The Babbit and the Bromide, ett nummer som Astaire och hans syster Adele på Broadway i Funny Face 1927. Även om det är två dansare i världsklass vi får se här så försöker de matcha varandra, vilket tyvärr innebär att ingen av dem riktigt får stråla sådär som de kan. Men även med dem nedtonade slår de de flesta av världens dansare på fingrarna i alla fall. Ni får bägge numren här nedan, så slipper ni se resten av filmen. Judy och Gene får varsin jublande gnurgla, mer förtjänar inte Ziegfeld Follies.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar