Tucker & Dale vs Evil

Om man är ett gäng tonåringar som ska åka ut i skogen och campa, vilka ska man då akta sig för? Jo, lantisarna såklart! Det vet ju vem som helst att dyker det upp hillbillys i en amerikansk film så har de inga trevliga planer. Det kommer att bli blod och ond bråd död i överflöd!

Vad sägs då om en film som berättar en sådan historia, men ur lantisarnas perspektiv? I Tucker & Dale vs Evil får vi följa de båda lantisarna Tucker och Dale som ska ut i skogen för att ha en trevlig helg i Tuckers nyinköpta stuga och fiska lite och kanske dricka lite öl. Till samma del av skogen kommer sex collegeungdomar med avsikt att festa och kanske ligga lite också. Givetvis korsas deras vägar, och givetvis blir det missförstånd. Allison (Katrina Bowden) ramlar i vattnet och räddas av lantisarna (Tyler Labine och Alan Tyduk). Allisons vänner ser detta och bestämmer sig för att rädda henne från mördarna. Fler och fler ungdomar dör, vilket bara ger dem mer bevis på lantisarnas blodlust. Samtidigt står Tucker och Dale och förvånat ser på hur ungdomarna en efter en tar livet av sig själva.

Tucker and Dale versus Evil är fruktansvärt rolig. Regissören Eli Craig prickar av i stort sett varenda kliché som finns i slashergenren och får det att verka helt naturligt. Labine och Tyduk är hysteriskt roliga när de står och försöker få ihop allt som händer omkring dem. Deras samspel lyfter historien till ännu högre nivåer. Vad det gäller ungdomarna så håller de standardskräckfilmsstandard, det vill säga inte särskilt imponerande. Jag vet inte om det är ett medvetet val av Craig eller ej, men självklart ska inte deras insatser vara bättre än så här. Det är de inte i skräckfilmer i stort. Den som utmärker sig av ungdomarna är Bowden, som är charmig och trevlig - mycket långt från den blåsta bimbo hon spelar i 30 Rock.

Eli Craig har gjort något som så lätt skulle kunna vara en vanlig skräckfilm, men den lilla vridningen gör den fantastiskt rolig, samtidigt som han faktiskt lyckas säga lite om vad rädslan för det okända kan göra med oss och få oss att göra mot varandra. När jag skriver detta lyssnar jag på Madonnas Pariskonsert och precis i detta nu frågar hon publiken "What happens when people get afraid? They start pointing finger and saying - you're to blame". Två konstformer som möts och säger på sitt sätt något som vi alla behöver tänka på ibland. Fyra jublande gnurglor är det självklara betyget.