Spoileralert!

Var kommer folks skräck för att få veta detaljer i - framför allt - filmer ifrån? Jag är van att diskutera filmer och deras handling, från det att jag var liten har vänner berättat för mig vad som händer i filmer de gillar och jag har gjort samma sak. Visst finns det saker man har utelämnat, vem som är mördaren i en thriller, slutscener i spänningsfilmer, viktiga plottwister och så vidare. Den som har sett en komedi berättar inte alla skämten, men kan dra några av favoriterna.

Det här har inte förstört min upplevelse av filmerna på något sätt, tvärtom har det ökat min spänning att själv få uppleva det som mina vänner så förtjust delar med sig av till mig. Igenkänningen när jag ser den där scenen som de så bristfälligt försökt förmedla, de där skämten som är så ofantligt mycket roligare än när jag hört dem från kompisarna.

Men på sistone har jag oftare och oftare sett SPOILER ALERT! med stora bokstäver när någon ska beskriva en films handling. Filmrecensenter som skriver i sin recension att man ska hoppa över nästa stycke och läsarkommentarer som spydigt säger att skribenten har förstört hela filmen för dem när de har skrivit om något som händer i filmen. Hur ska man kunna diskutera en film utan att faktiskt diskutera den? En recension som bara består av orden bra eller dålig är väl inte mycket till recension? Kulturartiklar som handlar om filmers underliggande strömningar och inspirationer blir totalt ointressanta om man inte samtidigt får diskutera handlingen eller händelser.

Jag har vänner som börjar yla och lägga händerna över öronen om jag berättar mer om en film än om den är bra eller dålig. Så snart jag vill förklara varför filmen är bra, så säger de surt att jag har förstört filmen för dem. Detta har hänt även när det handlar om filmer som är baserade på kända böcker, eller genrefilmers grundförutsättningar. Folk har blivit sura på mig när jag berättar om romantiska komedier att en kille träffar en tjej på en viss plats i filmens inledning. Ett av de senaste exemplen är ett par kompisar som absolut inte ville veta någonting om vad The amazing Spider-Man handlade om! Fjärde spelfilmen som är baserad på en av de mest välkända superhjältarna någonsin, en film som dessutom tar hela historien från början - igen!

Personligen älskar jag att läsa artiklar om filmer, bygga upp min förståelse för en film redan innan jag sett den. Jag har ännu inte sett Weekend, men läste ändå med stor glädje Johan Hiltons analys av den på hans blogg häromdagen, ett inlägg som han för övrigt kände sig tvungen att på Twitter varna innehöll spoilers. Är folks upplevelseförmåga så förstörd nuförtiden att de måste gå in helt utan förkunskaper på biograferna? Visst finns det filmer vars själva grundkoncept bygger på att man inte ska veta vad som händer eller att folk kanske inte är den de utger sig för att vara - The Others, The cabin in the woods, Högt spel i Orienten för att bara nämna tre - men de allra flesta filmer tål ändå att man diskuterar dem. Även filmer med överraskande inslag kan ändå vara njutbara. Visst önskar jag ibland att jag hade fått se Psycho utan att känna till duschmordet, vilken överraskning det måste ha varit då 1960 när filmens stora stjärna plötsligt blir mördad halvvägs in i filmen. Men kom igen, finns det någon som tycker att filmen är helt osebar bara för att vi vet att det är Norman Bates som utklädd till sin - döda! - mamma som utfört morden filmen igenom? Vi borde inte behöva betrakta filmer som religiösa föremål som det är tabu att omnämna. Eller är det bara jag som är okänslig?