Thor

Det var nog många som blev lite förvånade när det avslöjades att Kenneth Branagh skulle regissera nästa superhjältefilm. Det är ju inte precis vad man förväntar sig av Shakespeareuttolkaren. Fast när jag ser Thor så blir det lite mer begripligt. Filmen är uppbyggd som ett klassiskt Shakespearedrama med en prins som förskjuts av sin fader konungen. Prinsen här är såklart asaguden Tor och fadern är översteguden Oden.

Branagh har tagit sig en hel del friheter med den nordiska mytologin - fast gunåde honom om han skulle ändra i seriefigurernas mytologi, då hade han blivit lynchad -  Loke och Tor är bröder, låt vara att Loke bara är Odens adoptivson. Siv är inte Tors hustru, åtminstone inte än, utan istället tuffaste bågskytten i Tors gäng med krigare. Lokes mamma Laufey är här isjättarnas kung(!) och så vidare.

När Tor blir förskjuten från Asgård ramlar han ner på jorden, nästan bokstavligt talat i armarna på Natalie Portman som är fysiker som undersöker störningar i atmosfären. Scenerna på jorden är i ärlighetens namn totalt obegripliga i handlingen, mer än att de ska skapa förutsättningarna för The Avengers. Tor gör ingenting när han är på jorden, han går bara runt utan tröja - i och för sig trevligt - och ser trumpen ut. Mjölner fastnar i en sten och ingen kan dra upp den (Kung Artur, anyone?) förrän Oden anser honom vara värdig det igen. Och så snart han fått tillbaks Mjölner åker Tor tillbaks till Asgård.

Scenerna i Asgård och Jotunheim är riktigt snygga. Filmen hade klarat sig med bara de här scenerna, men som sagt - kopplingen till The Avengers hade uteblivit helt då. Det trista med Asgårdsscenerna är skådespelarna. De spelar så pompöst och högtravande att alverna i Sagan om ringen ser ut att gå på kokain i jämförelse. Alla uuuttaaaaaalaaaaar sina repliiiiiiker så långsamt att man hinner gå och fika innan de hunnit klart med en replik. Replikerna är inte heller av den litterära klass att de tål en sådan seriös behandling.

Skådespelarna klarar sig hyfsat. Chris Hemsworth gör rollen som Tor mest som en trulig tonåring, men det funkar. Natalie Portman och Stellan Skarsgård som forskare tillför inte handlingen särskilt mycket med sina pseudovetenskapliga utläggningar. Då är det roligare att se - en nedtonad! - Anthony Hopkins som Oden och Tom Hiddleston som Loke. Åtminstone den sistnämnde är det lite drag i, även om han inte är den storskurk som filmen hade behövt. Han begår brottsliga handlingar för att få sin fars uppmärksamhet. Dessutom borde det vara brottsligt att ta med Rene Russo i en film - här i rollen som Frigga - och sedan inte låta henne göra nånting. Hon har knappt ens några repliker, utan står bara i bakgrunden.

Jag blir inte riktigt klok på Thor, filmen spretar åt alla håll och emellanåt är den så pajig att skämskudden måste plockas fram. Ändå är det något med den jag gillar. Det är tre ganska svajiga gnurglor som reser sig ur tevesoffan.

Uppdatering: Nej, nu när jag har fått tänka efter lite så är tre - må så vara svajiga - gnurglor ett för bra betyg. Två stadiga diton är mer rättvisande.