 |
| Foto: Håkan Larsson |
Tilde Björkfors har regisserat en riktigt snygg föreställning. Scenografin av Björfors, Fanny Senocq Ginsburg och Stefan Karlström är rent magisk, med linor, trådar och garnnystan över hela scenen. Allt används av de fem artisterna på fantasifullt sätt. Vertikalrepartisten Niklas Blomberg och luftakrobaten Matleena Laine håller varsin monolog om kärleken till rep och knutar samtidigt som de visar sina kunskaper. I övrigt är det en stum uppsättningen ackompanjerad av musikern Looptok. Favoriterna är Laine och framför allt lindansaren Alexander Weibel Weibel, men alla får gott om utrymme att imponera med sina kunskaper. Utom Aino Ihanainen! Hon är som ett sammanknutande(!) nav i föreställningen - en norna som knyter de andras livsöden med sina långa trådar. Men föreställningen igenom sitter jag och tänker att nu ska hon få visa vad hon går för, men icke. Visst är hon med, men hon är hela tiden lite grann vid sidan om. När hon balanserar på ett enormt garnnystan gör Weibel samma sak - men spelar samtidigt fiol. När hon får stå på händer gör Quim Giron det samtidigt på en hand, och så vidare.
Ska jag vara helt ärlig så hade jag lite svårt att hitta den röda tråden bland alla andra trådar och infall som fanns här. Jag hade helt enkelt lite svårt att få ihop de olika delarna till en helhet. I pressmaterialet står det att uppsättningen för samman nycirkus med fredsarbetet Knitting for peace, något som jag tycker inte framkommer i uppsättningen.
Knitted piece med sitt moderna formspråk passar förvånansvärt väl på Sveriges äldsta teater, och när jag väl accepterat att jag inte får ihop de skilda delarna kunde jag bara slappna av och njuta av de suveräna enskilda delarna som ändå på något sätt skapade en helhet som var större än de skilda delarna. Ni har en vecka på er att springa iväg och köpa biljetter, för den här uppsättningen bör ni inte missa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar