Författaren Blaine (Nicholas Downs) delar lägenhet med hunken/strippan Cameron (Adam Huss), ett tvättäkta omaka par. Cameron har nya killar varje dag, och det knullas friskt i husets alla rum. Blaine har inte varit på dejt på evigheter och är inte så intresserad av sex utan känslor. En kväll får han kontakt med en trevlig kille, Xander (David Loren), på nätet och Blaine blir genuint intresserad. Bättre blir det när han får se bild på Xander, och det visar sig vara killen han trånat efter på kaféet. De bestämmer träff där nästa dag, men innan han går dit inser Blaine sitt misstag - han har varit inloggad med Camerons profil. Xander förväntar sig alltså en riktig hunk. Vad gör man då i en ordentlig romantisk komedi? Jo, man byter namn med varann. Cameron får alltså utge sig för att vara Blaine och tvärtom och Blaine måste alltså kämpa mot sitt intellekt i Camerons kropp för att försöka vinna över Xander.
Is it just me har sina poänger, emellanåt är det riktigt roligt, men det är så vansinnigt ojämnt. Någon skulle ha behövt titta över manuset innan det gick till inspelning. Rollfigurerna blir aldrig mer än klichéer, och är det något jag är trött på i gaykomedier så är det den bitchiga bästa väninnan. Är det alla bögars högsta dröm att ha en sån? Det verkar åtminstone vara det, med tanke på hur ofta hon förekommer. Här spelas hon av Michelle Laurent, och hon är mest bara bitchig. Någon större rollprestation utöver det gör hon inte. Jag kanske inte ska skylla på bristande skådespelarkunskaper, hon har helt enkelt inte fått mer att jobba med. De tre huvudrollsinnehavarna är charmiga och habila. Runt omkring dem brister det lite för ofta i skådespeleriet.
Tekniskt lämnar filmen också övrigt att önska. Calciano är inte obegåvad, men han räcker inte riktigt till.
Två gnurglor kramar om varandra i tevesoffan, och är nog ganska nöjda med det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar