Prometheus

Jepp, jag är en av de där Alien-älskarna! Jag har gått och hoppat av glädje över att Ridley Scott ska göra en prequel till sin klassiker, även om Petter har försökt hålla mina förväntningar nere. Igår kom jag äntligen iväg. Den går bara en gång om dagen om man inte vill se den i 3D - och det vill man inte! Som jag tidigare sagt så har jag bestämt mig för att inte se fler 3D-filmer. De ger mig ingenting.

Så hur var då Scotts återkomst - och Noomi Rapace stora amerikanska filmdebut som huvudrollsinnehavare? Jag börjar med det snälla, filmen är störtsnygg! Bara inledningens vida landskap är fantastiskt filmade och specialeffekterna likaså. Jag kurade upp mig i biofåtöljen och gjorde mig beredd på att njuta. Redan från början kände jag att det här är en klar fyra! Tyvärr drogs betyget ner under filmens gång, men när jag gick hem från bion kände jag ändå att trots sina brister så är det här en bra film. Sedan sov jag på saken och konstaterade att det är det tyvärr inte.


Handlingen kanske är bekant vid det här laget. En grupp arkeologer har världen runt hittat inristningar från forntida folk där en jätte står och pekar mot en samling stjärnor. Eftersom de här uråldriga civilisationerna inte har haft någon kontakt med varandra är det självklart att det här är en inbjudan och att det är de utomjordiska varelser som skapat oss som har lämnat inbjudan. Alltså åker man iväg till området för att leta reda på dem och landar på den månen där personerna på Nostromo i Alien senare kommer att hamna. De möter inte Alienmonstret, men väl det som kommer att leda fram till detta.

Filmen är full av kvasireligiöst dravel och logiska luckor. Folk beter sig idiotiskt, till och med för att vara en popcornfilm som den här. Nu låtsas den i och för sig att den inte är en popcornfilm. Författaren Damien Lindelof (Lost) har fyllt filmen med symboler och "djupa" diskussioner som tyvärr inte leder filmen framåt.

Scott bryr sig inte särskilt mycket om större delen av besättningen. Förutom de fyra huvudpersonerna får man inte veta särskilt mycket om de andra. De är helt enkelt kanonmat och ska dö på spektakulära sätt. Det gör tyvärr bara att jag inte bryr mig det minsta lilla om dem. Skådespelarna gör inte heller några större intryck. Noomi Rapace springer mest runt och ser skräckslagen ut. Det är långt från Sigourney Weavers handlingskraftiga Ripley. Bäst är Michael Fassbender som roboten David. Och apropå robotar undrar jag vad Charlize Theron håller på med. Hon ska vara stel och mystisk och "är hon också en robot?" men snälla, hon måste väl ändå ha lite liv i sin rolltolkning. Gud, så tråkig hon var!

Mitt i allt det här dyker Guy Pearce upp i århundradets fulaste åldringssmink. Jag kunde inte känna igen honom, men det var väldigt tydligt att det var en yngre skådespelare som hade hela huvudet täckt i en enorm gummimask. Eftersom vi aldrig får se honom ung är det ett helt onödigt val. Varför inte låta Max von Sydow göra rollen, som tydligen var tänkt från början?

Som om inte det här räckte ligger det musik som en tjock kletig matta över hela filmen. Jag tror knappt att det finns en scen som inte är ljudsatt med dramatisk musik. Bra musik av Mark Streitenfeld, visserligen, men inte i de mängderna tack!

Jag är visserligen ingen Alien-taliban. Man kan få förhålla sig ganska fritt när man skapar sitt universum, men vissa saker ska man väl ändå ta i beaktande. Alla som har sett Alien vet att snabelgubben hittas sittande med sprängd bröstkorg i sitt kommandostol i rymdskeppet. Han ska inte ligga på golvet i människornas räddningskapsel! Viktig skillnad anser Eder bloggare.

Som sagt tänkte jag i filmens inledning att det här skulle bli en fyra. Ganska raskt sjönk betyget till en trea, men nu när jag fått tänka efter måste jag nog säga att mer än en tvåa kan jag faktiskt inte ge Prometheus. Det bästa med den här filmen är trailern. Varje gång jag ser den känner jag en liten rysning längs med ryggraden och så tänker jag att den här filmen vill jag se. Sedan minns jag att jag redan har gjort det...