Glad pride

Pride börjar officiellt idag, fast invigningen är inte förrän i morgon. För första gången sedan pride kom till Stockholm ska jag inte gå. Till att börja med är priset för högt för mig nu - 1100 kr! Detta bara för att få komma in på området. Vilket leder mig till den andra anledningen till varför jag inte ska gå - ingen jag känner ska göra det heller, så tanken på att betala så där mycket pengar bara för att gå runt i fem dagar utan att umgås med nån lockar inte alls.

Däremot kommer jag nog att gå på lite saker på Pride House (dvs Kulturhuset). Det är lite saker där som verkar spännande. Och så ska jag gå på några museivisningar med queertema, både Vasamuseet och Hallwylska har specialvisningar.

Enda dagen jag tänker gå till parken är på schlagerkvällen. Inte för att jag speciellt ser fram emot den, men Petter ska uppträda med Star Pilots, och då måste jag ju vara med och heja fram honom. Dessutom uppträder Margaret Cho, ståupparen, samma kväll. Ytterligare en anledning alltså.

Granhammarsmannen och jag

För tillfället läser jag Jonathan Lindströms Bronsåldersmordet, en bok jag har hållit på med alldeles för länge - inte för att den är dålig, tvärtom, men jag befinner mig just nu i en filmperiod. Det är mycket film som gäller för min del. Fast när jag kurar ner mig i sängen och läser några sidor i boken så myser jag rejält. Det är en väldigt bra och spännande bok.

Nu skulle ju inte jag vara jag om jag inte också vill se skelettet från boken i verkligheten också. En snabb koll på Historiska museets hemsida visar att Granhammarsmannen, som Lindström döpt honom till, faktiskt står utställd! Jag försökte ta mig dit redan igår, men insåg på vägen dit att även museer har öppettider, och att komma dit halv fem är inte nån bra idé när de stänger klockan fem. Visst hade jag kunnat se skelettet och sedan åka hem, men jag vill ju se lite mer också.

Det blev ett nytt försök idag, och jag fick två timmar i museets hägn. Direkt in till Forntider, och där låg han, mannen som mördades för nästan tretusen år sedan. Otroligt fascinerande att se det sönderslagna ansiktet. Jag vet inte hur länge jag låg hopkrupen där på golvet - kraniet står utställt i botten av montern - för att kunna se så många detaljer som möjligt. Och där bredvid överarmsbenet, även det med märken efter striden. Jag har ringat in ett av yxhuggen så att ni ska ha en chans att se det. Jag fick rysningar av att se mannen som jag har läst om så länge.

Intill låg dessutom de föremål han hade med sig i väskan när han hittades på femtiotalet - några stenar, en mejsel, en syl, tre prylar och råämnet till en fjärde pryl och den mystiska träkäppen som ingen riktigt har kommit på vad den kan ha använts till.

Det var många år sedan jag kollade in Historiskas basutställning - när jag har varit där de senaste åren har jag bara gått in på de tillfälliga utställningarna, ja och så kollade jag in vikingautställningen när den var ny - och de har verkligen ryckt upp sig. Två timmar var definitivt inte tillräckligt för att kolla in utställningarna. Jag ville bara se mer och mer. Och barnavdelningen, där barnen får göra sina egna utgrävningar - jag ville också vara med!! Det får bli ett nytt besök väldigt snart!

Shoppingrunda

Jag var in en sväng på Cordon-Bleu för att titta runt lite. Jag vet, jag är lite pervers på den punkten, men det är väldigt kul med husgeråd - och framför allt vad man kan göra med dem!

Det fick bli en stor spritsstrut - hittills har jag använt mig av engångsspritsar, men med tanke på hur mycket maränger och sånt jag spritsar kommer jag nog tjäna in den här ganska raskt - och en briocheform. Nu är det väl inte så att jag kommer att baka briocher särskilt ofta, även om jag gärna skulle följa Marie Antoinettes mytiska råd och äta briocher istället för bröd! Nej, jag såg ett recept på Den bruna maten med en mandelpudding från 1920-talet som verkade lite god och vill prova att göra den. Då behövs det en ordentlig form och det fick bli den här. Vi får väl se när det blir tjugotalspudding till efterrätt.

Is it just me?

Vad sägs om en modern version av Cyrano de Bergerac, fast i gaymiljö? Det är ungefär vad man får när man ser J.C. Calcianos Is it just me från 2010.

Författaren Blaine (Nicholas Downs) delar lägenhet med hunken/strippan Cameron (Adam Huss), ett tvättäkta omaka par. Cameron har nya killar varje dag, och det knullas friskt i husets alla rum. Blaine har inte varit på dejt på evigheter och är inte så intresserad av sex utan känslor. En kväll får han kontakt med en trevlig kille, Xander (David Loren), på nätet och Blaine blir genuint intresserad. Bättre blir det när han får se bild på Xander, och det visar sig vara killen han trånat efter på kaféet. De bestämmer träff där nästa dag, men innan han går dit inser Blaine sitt misstag - han har varit inloggad med Camerons profil. Xander förväntar sig alltså en riktig hunk. Vad gör man då i en ordentlig romantisk komedi? Jo, man byter namn med varann. Cameron får alltså utge sig för att vara Blaine och tvärtom och Blaine måste alltså kämpa mot sitt intellekt i Camerons kropp för att försöka vinna över Xander.

Is it just me har sina poänger, emellanåt är det riktigt roligt, men det är så vansinnigt ojämnt. Någon skulle ha behövt titta över manuset innan det gick till inspelning. Rollfigurerna blir aldrig mer än klichéer, och är det något jag är trött på i gaykomedier så är det den bitchiga bästa väninnan. Är det alla bögars högsta dröm att ha en sån? Det verkar åtminstone vara det, med tanke på hur ofta hon förekommer. Här spelas hon av Michelle Laurent, och hon är mest bara bitchig. Någon större rollprestation utöver det gör hon inte. Jag kanske inte ska skylla på bristande skådespelarkunskaper, hon har helt enkelt inte fått mer att jobba med. De tre huvudrollsinnehavarna är charmiga och habila. Runt omkring dem brister det lite för ofta i skådespeleriet.

Tekniskt lämnar filmen också övrigt att önska. Calciano är inte obegåvad, men han räcker inte riktigt till.

Två gnurglor kramar om varandra i tevesoffan, och är nog ganska nöjda med det.

Tucker & Dale vs Evil

Om man är ett gäng tonåringar som ska åka ut i skogen och campa, vilka ska man då akta sig för? Jo, lantisarna såklart! Det vet ju vem som helst att dyker det upp hillbillys i en amerikansk film så har de inga trevliga planer. Det kommer att bli blod och ond bråd död i överflöd!

Vad sägs då om en film som berättar en sådan historia, men ur lantisarnas perspektiv? I Tucker & Dale vs Evil får vi följa de båda lantisarna Tucker och Dale som ska ut i skogen för att ha en trevlig helg i Tuckers nyinköpta stuga och fiska lite och kanske dricka lite öl. Till samma del av skogen kommer sex collegeungdomar med avsikt att festa och kanske ligga lite också. Givetvis korsas deras vägar, och givetvis blir det missförstånd. Allison (Katrina Bowden) ramlar i vattnet och räddas av lantisarna (Tyler Labine och Alan Tyduk). Allisons vänner ser detta och bestämmer sig för att rädda henne från mördarna. Fler och fler ungdomar dör, vilket bara ger dem mer bevis på lantisarnas blodlust. Samtidigt står Tucker och Dale och förvånat ser på hur ungdomarna en efter en tar livet av sig själva.

Tucker and Dale versus Evil är fruktansvärt rolig. Regissören Eli Craig prickar av i stort sett varenda kliché som finns i slashergenren och får det att verka helt naturligt. Labine och Tyduk är hysteriskt roliga när de står och försöker få ihop allt som händer omkring dem. Deras samspel lyfter historien till ännu högre nivåer. Vad det gäller ungdomarna så håller de standardskräckfilmsstandard, det vill säga inte särskilt imponerande. Jag vet inte om det är ett medvetet val av Craig eller ej, men självklart ska inte deras insatser vara bättre än så här. Det är de inte i skräckfilmer i stort. Den som utmärker sig av ungdomarna är Bowden, som är charmig och trevlig - mycket långt från den blåsta bimbo hon spelar i 30 Rock.

Eli Craig har gjort något som så lätt skulle kunna vara en vanlig skräckfilm, men den lilla vridningen gör den fantastiskt rolig, samtidigt som han faktiskt lyckas säga lite om vad rädslan för det okända kan göra med oss och få oss att göra mot varandra. När jag skriver detta lyssnar jag på Madonnas Pariskonsert och precis i detta nu frågar hon publiken "What happens when people get afraid? They start pointing finger and saying - you're to blame". Två konstformer som möts och säger på sitt sätt något som vi alla behöver tänka på ibland. Fyra jublande gnurglor är det självklara betyget.

Kalenderbitarnörderi

 Den engelske musikalartisten Daniel Boys twittrade idag om att det redan har gått fem år sedan han var med i talangjakten Any dream will do. Jag hade för mig att han inte vann, men var inte helt säker. Självklart går man då in på Wikipedia och kollar, och där stod det mycket pedagogiskt hur det hade gått i dokusåpan.

Av någon anledning kom jag då att tänka på det svenska försöket att göra en musikaltalangjaktsdokusåpa - West End Star - ni vet, den där Nina Söderquist gick och vann rollen som Damen i Sjön i Spamalot i London. Så självklart gick jag in på deras sida också för att kolla. Snacka om att bli besviken! Jag brukar försöka undvika svenska Wikipedia, eftersom den är så undermålig, och här var ytterligare en anledning. Det stod i stort sett ingenting - bara fem meningar! Magnus Carlsson var programledare och Nina Söderquist vann. Det var allt. Ja, okej - namnet på juryn och ett par av övriga deltagare stod också namngivna, men inget om hur tävlingen gått till eller något sådant.

Eftersom jag är kalenderbitare och kan nörda ner mig rejält emellanåt så fick jag för mig att jag skulle bättra på sidan. Eftersom trean har lagt ut hela serien på sin hemsida var det ju inga problem att kolla vilka som var med, vad de sjöng och hur de röstades ut. Det borde ju gå ganska snabbt, tänkte jag. När jag var klar tittade jag på klockan och insåg att jag suttit med projektet i NIO timmar. Och detta för en serie som jag inte ens tyckte var särskilt bra!

Nå, nu är sidan uppdaterad i alla fall. Det enda som är kvar från förut är de två första meningarna. Och dem har jag också ändrat på. Om ni inte tycker om den så får väl ni uppdatera den själva. Wikipedia är ju bra på så sätt att man kan ändra sånt som inte är bra, rätt eller logiskt. Men nu har ni åtminstone något att utgå ifrån.

För övrigt tyckte jag att Nina Söderquist var fantastiskt som Damen i sjön, men min favorit i West End Star var Linda Holmgren.

Botkyrka kyrka

På väg till Sturehof passerade jag förbi Botkyrka kyrka. Många gånger har jag åkt förbi den kyrkan och tänkt att jag skulle vilja besöka den. Nu passerade jag precis förbi infarten, så det var inte mycket att välja på - bara att svänga av och ta sig en liten titt. Jag kom strax innan stängning och det var ett par som höll på att öva inför sitt bröllop där inne, så jag ville inte störa för mycket. Därför fick jag nöja mig med en snabbtitt innan jag åkte vidare. Jag hade gärna gjort ett längre besök för att kolla in kyrkan. Det var den värd.

Kyrkan var ganska kal inuti, men en del detaljer fanns det att se. Botkyrka kyrka grundades 1129 och stenkyrkan invigdes 1179 - alltså hundra år innan Riddarholmskyrkan, dangit! Läktaren ritades av Olof Tempelman - välkänd för oss som varit ute på Hagapaviljongen - och stod klar 1810. Storklockan är tillverkad till katedralen i Riga, men tagen som krigsbyte av Gustav II Adolf och skänkt till kyrkan.

Glasmålningarna är utförda av Einar Forseth och är från 1955 respektive 1977

Utanför kyrkan kan man hitta en kopia - originalet finns på Historiska museet - av en gravvård som skapades för kyrkans grundare Björn, bror till Sankt Botvid.

Strax intill finner man en av kyrkans tre runstenar. Den här restes av Vegöt och en nu förlorad person till minne av deras söner, som också är bortglömda.

Två av kyrkogårdens gravkor. Den här är ritad av Gjörwell och stod klar 1807 åt Johan Liljencrantz - jepp, samme Liljencrantz som lät bygga Sturehofs slott! Kul att ha hittat hans grav också.

 

 Det här egyptiserande gravkoret stod klart 1844 och huserar bland andra Carl Piper.

Utflykt till Sturehof

Ni vet hur det är, man ska bara ta sig en liten tur ner till badklippan och innan man vet ordet av är man på väg på spontan utflykt.

Visst tog jag mig ett dopp, men det blåste lite för kallt för att jag skulle vilja ligga kvar där på klippan och så fick jag bara för mig att jag skulle åka ut till Sturehofs slott och se hur det ser ut. Det tog mig ett tag att ta mig dit, eftersom gps:en i mobilen tyckte att en del vägar var motorvägar när de inte var det och tvärtom med lite u-svängar som följd. Till slut tog jag mig i alla fall dit. På grund av de felaktiga svängarna kom jag ut precis när kaféet skulle stänga, så jag fick nöja mig med att bara titta på omgivningarna. Och de var definitivt värda den omvägen. Bara vägen upp till slottet var fantastisk. Det var ingen genomfartsled, så alla bilar som kom där skulle antingen till något av de små husen längs vägen eller upp till slottet.

 Bästa vägen att ta sig till Sturehof är nog som det var tänkt en gång i tiden - sjövägen. En väg leder rakt från bryggan upp till slottet. Idag var det dock bara en pappa med sina två barn som satt på bryggan och metade. Det såg riktigt mysigt ut.

 Slottet självt var inte så väldigt stort, men det var snyggt och jag skulle gärna se det inuti också. Nå, jag får väl komma tillbaks på visning vid tillfälle. Och så måste jag ta och besöka kaféet, det såg jättetrevligt ut.

Fler bilder får ni se om ni klickar på Läs mer.

Antikvariatfynd

Man måste ju fylla på bokförrådet emellanåt. Insåg att jag inte har Nyklassicismen i Sverige, som är en standardbok för oss som jobbar på lustslotten - både Haga och Rosendal har varsitt kapitel i den boken - och jag hittade ett fint exemplar till förvånansvärt låg penning på ett av Stockholms många antikvariat. Samtidigt hittade jag Ture Sventon i öknen i förstutgåva, och den kunde jag ju inte bara gå förbi. Nu är det bara tre Sventon-böcker jag behöver för att ha hela samlingen komplett.

Min flicka i vapenrock

Gene Kelly var redan etablerad koreograf och Broadwaystjärna - han hade gjort stor succé i en av huvudrollerna i Pal Joey bland annat - när han gjorde sin filmdebut. Han hade skrivit kontrakt med Universal, men gick i ett år i Hollywood eftersom man inte hittade rätta filmen åt honom. 1942 äntligen fick han rollen som Harry Palmer i Min flicka i vapenrock, For me and my gal. Filmen var också Judy Garlands debut, skulle man kunna säga. Det här var hennes första riktiga vuxenroll.

Garland och Kelly spelar två vaudevilleartister under Första världskriget, som lär känna varandra ute på vägarna och slår sina påsar ihop. Drömmen är att en dag få spela på The palace i New York och en dag blir de kontrakterade. Men dagen innan de ska göra sin debut blir Palmer (Kelly) inkallad i kriget. Som den streber han är inser han att han måste ta till drastiska metoder för att skjuta upp det hela, med dramatik som följd.

Min flicka i vapenrock är inspelad under Andra världskriget, så filmen är självklart väldigt patriotisk. Man fick göra om slutet eftersom folk inte ville se Judy Garland bli ihop med en sån där hemsk förrädare som inte vill kriga. Nya scener spelades in för att ge Gene Kelly lite mer positiv framtoning.

Regissör är Busby Berkeley, mest känd för sina storslagna musikalnummer. När man tänker filmmusikalnummer från 30-talet så brukar det vara ett Berkeleynummer som ramlar upp i huvudet, med hundratals dansare i fantastiska dräkter och storslagna kulisser. Så är det inte här, hela filmen är nedtonad och realistisk. Alla sångnummer framförs som de skulle ha framförts av mindre lyckade vaudevilleartister på 10-talet.

Judy Garland var ju redan en känd filmstjärna, men hon matchas strålande av Gene Kelly. Inget snack om saken att han skulle bli stor stjärna han också. Det fullkomligt slår gnistor mellan de båda. De gjorde sedan två filmer till tillsammans, Piraten och Upp med ridån, om man då inte räknar med Ziegfeld Follies, men där hade de ingen gemensam scen.

Jag trodde, när jag satte mig ner med Min flicka i vapenrock att det här mest skulle vara en förövning inför större verk av de båda stjärnorna, men jag blev väldigt tagen av filmen. Den är charmig, rolig och välspelad. Under större delen av filmen satt jag med ett litet småleende. Definitivt värd fyra gnolande gnurglor! Vill ni se filmens titelmelodi som den framförs i filmen går ni in på den här länken.Trailern hittar ni här nedanför, som vanligt.

Captain America - The first avenger

Dags så för sista filmen i DC:s Avengersserie innan The Avengers. Den kommer jag nog att få vänta med tills den finns tillgänglig på andra medier - efter Spindelmannen kommer jag att blåvägra att gå på 3D-film, och jag har ingen lust att åka ut till Kista bara för att få se Avengers utan fåniga glasögon.

Captain America är väl den i serien som jag har väntat minst intensivt på. De tidigare filmer jag sett - och ja, jag vet att man inte ska döma filmer efter tidigare försök - har varit fruktansvärt usla, och Kapten Amerika själv är väl inte den mest spännande av seriehjältarna. Han är snabb och stark och så har han en sköld som han kan kasta. Wow, liksom. Dessutom är själva premissen lite för självupptaget amerikansk - bara namnet! - för att smaka helt gott.

Attan, vad jag bedrog mig! Senaste Captain America-försöket visade sig i själva verket vara en av de bästa filmerna i serien! Den är välgjord, spännande, en hel dröse med bra skådespelare och den rätta glimten i ögat. Enda smolket i glädjebägaren är väl den antydda, men totalt onödiga, romantiska historien mellan Kaptenen och Peggy Carter (Hayley Atwell)

Chris Evans i huvuddrollen har precis rätt utstrålning för helylleamerikanen Steve Rogers. Att han är bra på att spela superhjältar visade han redan i Fantastic Four, där han i ärlighetens namn var den ende som var intressant att följa. Här bygger han vidare på den personlighet han skapade där. Dessutom stöttas han av Tommy Lee Jones och den ständigt lysande Stanley Tucci på den goda sidan och Hugo Weaving som storskurken Red Skull, alla i högform. Även mindre roller är idealiskt tillsatta.

Specialeffekterna är inte förvånansvärt i världsklass. Jag satt under filmens inledning och gapade oavbrutet över hur snyggt man har lyckats få den store, välbyggde Evans att se ut som världens minsta tönt. Bara delvis har man använt sig av samma teknik som i Benjamin Buttons fantastiska liv, där Brad Pitts huvud klippts in på andra skådespelares kroppar. Det sker här också, men till största delen har man helt enkelt förminskat Evans kropp i datorn. Bara det är värt biljettpriset.

Regissören Joe Johnston har tidigare gjort bland annat Rocketeer, som är väldigt lik Captain America i stilen och nog måste jag säga att han har verkligen tagit lärdom av den filmen och tagit med sig det bästa därifrån. Det som skiljer Captain America från övriga Avengersfilmerna är att den här utspelas under Andra världskriget, och jag skulle inte ha något emot att se en uppföljare som även den utspelas vid samma tid. Nu blir det lite svårt eftersom han blir nerfryst och upptinad först i vår tid, och nästa film, Captain America: The winter soldier, utspelas även den i nutid. Nåja, det behöver ju inte betyda att den kommer att bli sämre än den här första filmen. Fyra riktigt glada gnurglor blir betyget här.

Spoileralert!

Var kommer folks skräck för att få veta detaljer i - framför allt - filmer ifrån? Jag är van att diskutera filmer och deras handling, från det att jag var liten har vänner berättat för mig vad som händer i filmer de gillar och jag har gjort samma sak. Visst finns det saker man har utelämnat, vem som är mördaren i en thriller, slutscener i spänningsfilmer, viktiga plottwister och så vidare. Den som har sett en komedi berättar inte alla skämten, men kan dra några av favoriterna.

Det här har inte förstört min upplevelse av filmerna på något sätt, tvärtom har det ökat min spänning att själv få uppleva det som mina vänner så förtjust delar med sig av till mig. Igenkänningen när jag ser den där scenen som de så bristfälligt försökt förmedla, de där skämten som är så ofantligt mycket roligare än när jag hört dem från kompisarna.

Men på sistone har jag oftare och oftare sett SPOILER ALERT! med stora bokstäver när någon ska beskriva en films handling. Filmrecensenter som skriver i sin recension att man ska hoppa över nästa stycke och läsarkommentarer som spydigt säger att skribenten har förstört hela filmen för dem när de har skrivit om något som händer i filmen. Hur ska man kunna diskutera en film utan att faktiskt diskutera den? En recension som bara består av orden bra eller dålig är väl inte mycket till recension? Kulturartiklar som handlar om filmers underliggande strömningar och inspirationer blir totalt ointressanta om man inte samtidigt får diskutera handlingen eller händelser.

Jag har vänner som börjar yla och lägga händerna över öronen om jag berättar mer om en film än om den är bra eller dålig. Så snart jag vill förklara varför filmen är bra, så säger de surt att jag har förstört filmen för dem. Detta har hänt även när det handlar om filmer som är baserade på kända böcker, eller genrefilmers grundförutsättningar. Folk har blivit sura på mig när jag berättar om romantiska komedier att en kille träffar en tjej på en viss plats i filmens inledning. Ett av de senaste exemplen är ett par kompisar som absolut inte ville veta någonting om vad The amazing Spider-Man handlade om! Fjärde spelfilmen som är baserad på en av de mest välkända superhjältarna någonsin, en film som dessutom tar hela historien från början - igen!

Personligen älskar jag att läsa artiklar om filmer, bygga upp min förståelse för en film redan innan jag sett den. Jag har ännu inte sett Weekend, men läste ändå med stor glädje Johan Hiltons analys av den på hans blogg häromdagen, ett inlägg som han för övrigt kände sig tvungen att på Twitter varna innehöll spoilers. Är folks upplevelseförmåga så förstörd nuförtiden att de måste gå in helt utan förkunskaper på biograferna? Visst finns det filmer vars själva grundkoncept bygger på att man inte ska veta vad som händer eller att folk kanske inte är den de utger sig för att vara - The Others, The cabin in the woods, Högt spel i Orienten för att bara nämna tre - men de allra flesta filmer tål ändå att man diskuterar dem. Även filmer med överraskande inslag kan ändå vara njutbara. Visst önskar jag ibland att jag hade fått se Psycho utan att känna till duschmordet, vilken överraskning det måste ha varit då 1960 när filmens stora stjärna plötsligt blir mördad halvvägs in i filmen. Men kom igen, finns det någon som tycker att filmen är helt osebar bara för att vi vet att det är Norman Bates som utklädd till sin - döda! - mamma som utfört morden filmen igenom? Vi borde inte behöva betrakta filmer som religiösa föremål som det är tabu att omnämna. Eller är det bara jag som är okänslig?

Skansen gånger två

Det var ett tag sen jag var på Skansen, kanske ett år sen, men nu har jag tagit igen det med råge - jag har varit där två dagar i rad!

Från början tänkte jag att jag bara skulle åka dit och kolla på Hazeliushuset, men jag hade läst fel på hemsidan. Huset är visserligen öppet dagligen 11 till 17, men bara i augusti. När jag ändå var där så tyckte jag att jag kunde titta runt lite och blev kvar där i fyra timmar.

Jag kände mig helt klart mer hemma i stadskvarteren än bland lantgårdarna, men jag besökte självklart dem också. Innan jag gick hem gjorde jag även ett besök på akvariet, tittade på apor, surikater, krokodiler, hajar, ormar och faktiskt även spindlar! Jag tror att jag borde bli spindelletare, jag hittade varenda spindel inom några sekunder, hur väl de än försökte gömma sig.

Idag återvände jag med Anna. Vi hade bestämt att vi skulle ses, och jag tyckte att det kunde vara trevligt att gå runt på Skansen med sällskap också, och eftersom vädret var så vackert så gjorde vi oss en heldag. Vi började med en liten avstickare till Kulturhuset och Tom of Finland. Det var en snygg utsällning, men lite mindre än vad jag hade räknat med tyvärr, bara cirka femtio bilder ur hans stora katalog.

Sedan promenerade vi vidare till Djurgården och Skansen, och promenerade är precis vad vi gjorde. Vi kollade på det mesta och besökte alla - öppna! - hus och tittade på djuren. För första gången någonsin fick vi se järvarna! Vi skämtade om det att järvarna nog inte finns egentligen, för ingen har någonsin sett till dem. Och då uppenbarade sig inte bara en utan fyra järvar. Helt fantastiskt. Vargarna hade vi däremot mindre tur med.
  

Besöket på Skogaholms herrgård blev betydligt mer lyckat idag än igår. Hon som satt där igår när jag var in var väl trött - det var mot slutet av dagen - och hon var inte särskilt intresserad av att prata 1700-talsinredning. På min fråga vem som gjort dörröverstyckena svarade hon att det säkert står i några papper någonstans men hon har inte hittat det och när jag sa att de påminner väldigt mycket om Pehr Ljungs övestycken i gästvåningen svarade hon bara "jaha".  Idag ramlade vi däremot rakt in i en dräktvisning av 1700-talskläder. Visningen inleddes med lite Bellman och sedan visade några Gustavianer upp sina dräkter och vi fick lära oss lite mer om tidens mode. Riktigt kul.

Vi avslutade Skansenbesöket med att äta lite middag på Gubbhyllan, jag tog en färsbiff som var helt gudomligt god - det var länge sen jag åt något så gott faktiskt. Eventuellt så bidrog det nog att vi var svimfärdiga av hunger, men även bortsett från det så var biffarna sagolikt goda. Även på Gubbhyllan fick vi närkontakt med de vilda djuren. En ekorrre som var ganska orädd sprang runt och letade mat bland borden. Bland annat så smekte han mig över foten, både med tass och svans. Det var faktiskt lite häftigt.

På vägen hem gjorde vi ännu en avstickare - den här gången till Gröna Lund. Vi tittade bara runt lite, vi åkte ingenting, även om en del av oss ville gå in på Spökhuset och övriga i sällskapet absolut blåvägrade. Jag nämnar inga namn, Anna!

Ziegfeld Follies

Gene Kelly och Fred Astaire gjorde fantastiskt nog bara en enda film ihop, och i den gjorde de bara ett enda dansnummer ihop! Filmen är Ziegfeld Follies från 1945 i regi av Vincente Minnelli.

När jag ser rollistan - Judy Garland, Lucille Ball, Esther Williams, Kathryn Grayson, Fanny Brice (ni vet, hon som Barbra Streisand spelade i Funny Girl), Lena Horne, Cyd Charisse med flera - undrar jag hur det kommer sig att Ziegfeld Follies inte har samma status som många andra musikaler från den här tiden. Svaret kommer ganska snart - det här är inte en filmmusikal utan en filmnummerrevy helt utan sammanhängande handling.

I filmens prolog får vi möta Florenz Ziegfeld, spelad av William Powell. Powell gjorde rollen som Ziegfeld tio år tidigare i filmen Den store Ziegfeld, som var en vanlig biografifilm. Här sitter Ziegfeld uppe i himlen och tänka tillbaks på sitt liv och sin karriär - illustrerad med en riktigt snygg dockanimation Han funderar över varför hans omtalade revyer måste sluta finnas, bara för att han inte gör det och undrar hur en Ziegfeld Follies skulle se ut idag, och vilka som skulle vara med. Resten av filmen är alltså denna nummerrevy.

Den stora stjärnan är Fred Astaire, som får hela fyra egna nummer. Övriga är bara med i ett nummer var. Från början var filmen nästan tre timmar lång och ett stort antal nummer passerade revy(!) innan filmen fick sitt slutgiltiga utseende. Det kanske är onödigt att säga att Ziegfeld Follies är en mycket ojämn film. Jag kan ärligt säga att några nummer snabbspolade jag mig igenom, sketcherna till exempel är nästan undantagslöst trista, sega och alldeles för långa. Det är sång- och dansnumren som ger Ziegfeld Follies dess existensberättigande, och inte ens alla dessa är något att ha.

De två bästa numren är när Judy Garland gör parodi på Greer Garson i A great lady has an interview och - nästan självklart - Kelly/Astaire-numret. Greer Garson blev faktiskt erbjuden att få göra numret själv, men tackade nej. Istället får vi se Judy Garland i både komisk och vokal högform. Gene Kelly och Fred Astaire gör The Babbit and the Bromide, ett nummer som Astaire och hans syster Adele på Broadway i Funny Face 1927. Även om det är två dansare i världsklass vi får se här så försöker de matcha varandra, vilket tyvärr innebär att ingen av dem riktigt får stråla sådär som de kan. Men även med dem nedtonade slår de de flesta av världens dansare på fingrarna i alla fall. Ni får bägge numren här nedan, så slipper ni se resten av filmen. Judy och Gene får varsin jublande gnurgla, mer förtjänar inte Ziegfeld Follies.

Knitted piece

Foto: Håkan Larsson

Som jag skrev igår var vi på Confidencen och såg Cirkus Cirkör. Föreställningen heter Knitted Piece, och hade premiär 4 juli. Fem nycirkusartister och en musiker samsas under det gemensamma temat trådar, rep och stickning.


Tilde Björkfors har regisserat en riktigt snygg föreställning. Scenografin av Björfors, Fanny Senocq Ginsburg och Stefan Karlström är rent magisk, med linor, trådar och garnnystan över hela scenen. Allt används av de fem artisterna på fantasifullt sätt. Vertikalrepartisten Niklas Blomberg och luftakrobaten Matleena Laine håller varsin monolog om kärleken till rep och knutar samtidigt som de visar sina kunskaper. I övrigt är det en stum uppsättningen ackompanjerad av musikern Looptok. Favoriterna är Laine och framför allt lindansaren Alexander Weibel Weibel, men alla får gott om utrymme att imponera med sina kunskaper. Utom Aino Ihanainen! Hon är som ett sammanknutande(!) nav i föreställningen - en norna som knyter de andras livsöden med sina långa trådar. Men föreställningen igenom sitter jag och tänker att nu ska hon få visa vad hon går för, men icke. Visst är hon med, men hon är hela tiden lite grann vid sidan om. När hon balanserar på ett enormt garnnystan gör Weibel samma sak - men spelar samtidigt fiol. När hon får stå på händer gör Quim Giron det samtidigt på en hand, och så vidare.

Ska jag vara helt ärlig så hade jag lite svårt att hitta den röda tråden bland alla andra trådar och infall som fanns här. Jag hade helt enkelt lite svårt att få ihop de olika delarna till en helhet. I pressmaterialet står det att uppsättningen för samman nycirkus med fredsarbetet Knitting for peace, något som jag tycker inte framkommer i uppsättningen.

Knitted piece med sitt moderna formspråk passar förvånansvärt väl på Sveriges äldsta teater, och när jag väl accepterat att jag inte får ihop de skilda delarna kunde jag bara slappna av och njuta av de suveräna enskilda delarna som ändå på något sätt skapade en helhet som var större än de skilda delarna. Ni har en vecka på er att springa iväg och köpa biljetter, för den här uppsättningen bör ni inte missa!

Picknick i slottsparken

Vi var och såg Cirkus Cirkör på Confidencen ikväll. Innan föreställningen hade vi en liten picknick nere i parken. Eftersom jag var den ende som var ledig idag hade jag fått order att göra nånting att äta och valet föll på kycklingwraps från Allt om mat. Mycket lyckade. Till dessert tog jag med mig burken med marängerna jag gjorde häromdagen. Något vi också lärde oss var att baren på Confidencen inte tar kort, så vi fick skrapa ihop de få pengar vi hade för att få ihop till vatten.

Vattenlek

Igår kom Petter, Freja och jag äntligen iväg till badet. Inget utomhusbad, eftersom Petter ville bada bubbelpool, så det blev Eriksdalsbadet. Det var första gången jag var där, och dessutom slog det mig - första gången nånsin som jag har åkt vattenrutschkana! Jag har aldrig varit på något äventyrsbad, bara vanliga simhallar. Det var riktigt roligt, om nån nu trodde nåt annat. Dessutom en trevlig dag.

Brödblogg

Ni missade väl inte Sébastien Boudets Sommarprogram, självklart på Frankrikes nationaldag? Riktigt bra, och jag blev inspirerad att börja göra surdegsbröd själv. Sébastien har en blogg, Brödpassion, och ni hittar länken här till höger om ni inte klickar redan här i inlägget. Massor med spännande recept att hitta där.

Robert Rydberg hyllar prinsessan Estelle

Robert Rydberg, som var så fantastiskt bra i Spamalot och just nu aktuell i Allsång på Skansen, har skrivit en hyllningssång till prinsessan Estelle. Hon är hertiginna av Östergötland och han är - ja,  från Östergötland. En perfekt kombination alltså!

Lekträff

Petter, Freja och jag skulle ha åkt och badat idag. Vädret i förmiddags var toppen ju, men när Freja hade sovit middag öste regnet ner. Så vad gör två män i sina bästa åldrar när man inte kan åka och bada? Jo, man äter pizza och kollar på film såklart! Korv och äggröra till Freja och pizza till oss och så lite Ricky Gervais på spelaren. Vi gör ett nytt försök med badet i morgon istället.

Upprättelse!

Gjorde maränger nu ikväll. Jag vet visserligen att jag kan göra maränger, men det var skönt att de här blev så lyckade efter de där misslyckade marängstängerna jag gjorde till midsommartårtan. Nu en kopp te och ett par maränger.

Min låtsasfru

Trogna läsare har väl inte undgått att märka att jag häromsistens köpte manuset till Kaktusblomman, och de som följer mig på twitter lär också ha märkt att jag har börjat översätta manuset till svenska. Pjäsen är såpass bra att den förtjänas att spelas lite oftare här i landet.

Även i Staterna lever pjäsen (och filmen) kvar. Häromåret kom det en nyinspelning med Adam Sandler i huvudrollen - Min låtsasfru. Det vore ju tjänstefel att inte se den filmen, även om jag har väldigt svårt för hr Sandler. Filmen nominerades dessutom till flera priser på razziegalan, antioscargalan.

Det är roligt när ens farhågor kommer på skam, Min låtsasfru är förvånansvärt bra. Det beror självklart först och främst på att filmen är baserad på ett smart manus och här är det en bra ensemble runt Adam Sandler som håller det hela flytande. Lite förvånad är jag över att det är Dennis Dugan som har regisserat. Han har tidigare gjort en hel del av Sandlers filmer, och brukar inte precis ha något emot att denne spelar över - ju mer desto bättre, verkar hans motto vara. Här har han tvärtom hållit Sandler i strama tyglar, det är egentligen bara en gång som han släpper lös sin otroligt jobbiga filmpersonlighet. Jag har inte sett Sandler så här bra sedan Punch Drunk Love, och det är ändå tio år sedan den kom.

Grundhandlingen är kvar från Kaktusblomman, doktor Maccabee (här plastikkirurg istället för tandläkare) övertalar sin sköterska Katherine (Jennifer Aniston) att spela hans fru för att tala om för hans flickvän att hon vill skilja sig med självklara förvecklingar som följd. Doktorn har kvar sin vigselring från sitt inställda bröllop, eftersom han märker att han inte har några problem att få ragg för kvällen när han utger sig för att vara gift. Problemet här är att flickvännen hittar vigselringen i hans ficka - på deras första dejt! Varför han måste hitta på en invecklad historia med en låtsasfru som vill skilja sig är ganska obegripligt, det är väl ändå bara att komma med en vit lögn om han nu inte vill berätta sanningen - han är redan skild och har bara kvar ringen. Problem solved!

Intrigen är mer utvecklad här än i originalpjäsen. Katherines två barn dras med i lögnerna och måste låtsas vara Maccabees barn, vilket de självklart kan använda som utpressning. Som i så många andra filmer med Adam Sandler så "måste" sällskapet åka till Söderhavet (det känns nästan som att Sandler vill få en betald semester till Hawaii emellanåt, med tanke på hur många filmer han gör där), och missförstånden bara staplar sig på varandra. Katherine träffar sin gamla frenemy Devlin (Nicole Kidman) och ännu fler lögner måste serveras.

Min låtsasfru har en bra ensemble, Sandler hålls i schack och grundmanuset är såpass starkt att hela filmen håller. Jag gillar det här! Det var förvånande att Min låtsasfru blev nominerad till så många razzies, men jag tror väl mest att filmen bara drogs med i den lavin som Jack & Jill, Sandlers andra film förra året, var. Tre solida gnurglor blir betyget.

Thor

Det var nog många som blev lite förvånade när det avslöjades att Kenneth Branagh skulle regissera nästa superhjältefilm. Det är ju inte precis vad man förväntar sig av Shakespeareuttolkaren. Fast när jag ser Thor så blir det lite mer begripligt. Filmen är uppbyggd som ett klassiskt Shakespearedrama med en prins som förskjuts av sin fader konungen. Prinsen här är såklart asaguden Tor och fadern är översteguden Oden.

Branagh har tagit sig en hel del friheter med den nordiska mytologin - fast gunåde honom om han skulle ändra i seriefigurernas mytologi, då hade han blivit lynchad -  Loke och Tor är bröder, låt vara att Loke bara är Odens adoptivson. Siv är inte Tors hustru, åtminstone inte än, utan istället tuffaste bågskytten i Tors gäng med krigare. Lokes mamma Laufey är här isjättarnas kung(!) och så vidare.

När Tor blir förskjuten från Asgård ramlar han ner på jorden, nästan bokstavligt talat i armarna på Natalie Portman som är fysiker som undersöker störningar i atmosfären. Scenerna på jorden är i ärlighetens namn totalt obegripliga i handlingen, mer än att de ska skapa förutsättningarna för The Avengers. Tor gör ingenting när han är på jorden, han går bara runt utan tröja - i och för sig trevligt - och ser trumpen ut. Mjölner fastnar i en sten och ingen kan dra upp den (Kung Artur, anyone?) förrän Oden anser honom vara värdig det igen. Och så snart han fått tillbaks Mjölner åker Tor tillbaks till Asgård.

Scenerna i Asgård och Jotunheim är riktigt snygga. Filmen hade klarat sig med bara de här scenerna, men som sagt - kopplingen till The Avengers hade uteblivit helt då. Det trista med Asgårdsscenerna är skådespelarna. De spelar så pompöst och högtravande att alverna i Sagan om ringen ser ut att gå på kokain i jämförelse. Alla uuuttaaaaaalaaaaar sina repliiiiiiker så långsamt att man hinner gå och fika innan de hunnit klart med en replik. Replikerna är inte heller av den litterära klass att de tål en sådan seriös behandling.

Skådespelarna klarar sig hyfsat. Chris Hemsworth gör rollen som Tor mest som en trulig tonåring, men det funkar. Natalie Portman och Stellan Skarsgård som forskare tillför inte handlingen särskilt mycket med sina pseudovetenskapliga utläggningar. Då är det roligare att se - en nedtonad! - Anthony Hopkins som Oden och Tom Hiddleston som Loke. Åtminstone den sistnämnde är det lite drag i, även om han inte är den storskurk som filmen hade behövt. Han begår brottsliga handlingar för att få sin fars uppmärksamhet. Dessutom borde det vara brottsligt att ta med Rene Russo i en film - här i rollen som Frigga - och sedan inte låta henne göra nånting. Hon har knappt ens några repliker, utan står bara i bakgrunden.

Jag blir inte riktigt klok på Thor, filmen spretar åt alla håll och emellanåt är den så pajig att skämskudden måste plockas fram. Ändå är det något med den jag gillar. Det är tre ganska svajiga gnurglor som reser sig ur tevesoffan.

Uppdatering: Nej, nu när jag har fått tänka efter lite så är tre - må så vara svajiga - gnurglor ett för bra betyg. Två stadiga diton är mer rättvisande.

Långholmen kl 1749

Årets första dopp. Åkte ner till Långholmen och slängde mig i böljan. Lite småkyligt till en början men sedan väldigt skönt. Nu ligger jag jämsides sommaren 2000 vad det gäller badtillfällen. Det var året då det regnade varenda dag hela sommaren och det bara var badväder en gång - minns ni det? Jag behöver i alla fall bara bada en gång till så har jag tagit mig förbi det rekordet.

All reklam är bra reklam?

Scruff är en mobilapp för män som gillar män, man kan se vilka som finns i närheten och kanske kontakta dem också. Man kan ladda ner den både i en betalversion och en gratisversion, men då får man stå ut med lite reklam här och där. Nu kanske det bara är jag som är inskränkt, men jag undrar hur många träffar just det här företaget får på sin annons placerad i just den här appen...

Going down in La-La Land

Ni vet ju hur det går om man flyttar till Hollywood. Antingen blir man en jättestjärna eller så går man ner sig i porrträsket, både män och kvinnor. Åtminstone om man ska tro på filmvärlden själv. Svenske Casper Andreas (eller Kasper Andreasson som han hette förut) har filmatiserat romanen Going down in La-La Land, som handlar om skådespelaren Adam Zeller (Matthew Ludwinski) som beger sig till västkusten för att slå sig fram som skådespelare, men istället blir han porrmodell och prostituerad innan det hela får ett riktigt hollywoodslut. Filmen är baserad på romanen med samma namn, en delvis självbiografisk historia skriven av Andy Zeffer (Adam Zeller/Andy Zeffer - get it?).

Nu har jag inte läst romanen, men jag kan väl hoppas att den är lite mer innehållsrik än filmen, som är en ganska ytlig historia. Vi får aldrig riktigt lära känna någon av personerna på djupet, och varför de beter sig som de gör blir aldrig riktigt begripligt. Adam och hans väninna Candy (Allison Lane) ger sig alldeles för lätt in i porrbranschen och jag förstår inte riktigt vad som driver dem dit. Någon direkt desperation märker jag inte hos dem. Visst har de dåligt med pengar, men de klarar sig ändå. Andreas själv spelar porrfotografen Nick och hans väg från partyknarkare till tjackpundare är obefintlig - nästan mellan två scener går han ner sig totalt och jag undrar hur det gick till.

De tre huvudrollsinnehavarna Ludwinski, Lane samt Michael Medico, som spelar tevestjärnan John, är helt okej i sina roller, men inte mer än så. Jag vet inte om det är personregin, de bristande personskildringarna eller deras egen förmåga som gör att jag inte bryr mig särskilt mycket om någon av dem. Förmodligen en blandning av alla tre.

Rent tekniskt är Andreas en hygglig regissör, men på den konstnärliga biten, inklusive manusskrivandet, får han allt ta och öva lite mer om jag ska bry mig om honom. Med det sagt så har jag hans Big gay musical som ligger här och väntar på mig också. Men två starka gnurglor får han för Going down in La-La Land i alla fall.

The amazing Spider-man

Jag vet att jag har avsvurit mig att se filmer i 3D, och egentligen tänker jag hålla det, men Petter ville absolut se Spindelmannen i det formatet eftersom han inte sett nån 3D-film sedan Avatar och det ÄR roligare att gå på bio ihop så jag gav med mig. Dessutom ville jag ju jättegärna se nystarten av Spindelns äventyr.

Om jag då ska börja med själva 3D-effekterna så var jag osedvanligt missnöjd med dem. Under långa perioder var det inget djup alls i bilderna. Faktum är att jag större delen av filmen satt utan glasögon, för bilden var lika bra utan. Sedan kom det några tillfällen då bilden blev suddig och då tog jag på glasögonen igen och även om det var mer djup i de scenerna var de ändå inte så bra att det motiverade att lägga ytterligare 25 kronor på en redan asdyr biobiljett. Nej, lyd mitt råd och se 2D-versionen istället. För se den tycker jag att ni ska, om ni gillar superhjältefilmer.

Regissören Marc Webb (!) har fått till en bra nystart, något som behövdes efter den där ganska pajiga Spider-Man 3. Här får vi förhistorien presenterad igen, nörden Peter Parker blir biten av en radioaktiv spindel och får superkrafter. Dessutom får vi lite mer bakgrund, Peters föräldrar får vi veta var forskare på Oscorp - samma ställe som Peter blir spindelbiten - och avlider mystiskt i en flygkrasch.

Andrew Garfield är ett mycket lyckat val i rollen som Peter Parker/Spindelmannen. Han har precis rätt valpighet i sin spelstil som nördig tonåring. Garfield är faktiskt bättre än Tobey Maguire, som gjorde rollen i de tidigare filmerna. Flickvännen är ny, eller gammal beroende på hur man ser på saken. Emma Stone spelar Gwen Stacy, och enligt serien är det faktiskt hon som är Peters första flickvän. Mary Jane (Kirsten Dunst i de förra filmerna) dyker inte upp förrän senare. Det ska dock bli spännande att se om filmmakarna vågar ta livet av Gwen, så där som sker i serien. Stone matchar i alla fall Garfield mycket väl, och de är trovärdiga som kärlekspar. Kanske kan det bero på att de blev tillsammans under inspelningen.

Rhys Ifans spelar motståndaren Lizard/Curt Connors, och det gör han väl, även om Lizard inte är den mest spännande motståndaren Spindeln kan få. Visst är han stor, men han känns inte som ett jättehot. Spindeln lyckas trots allt ta hand om honom utan större problem. Ett dramaturgiskt problem är snarast Lizards planer, att sprida ut material i luften över New York för att alla invånare ska bli mutanter med fantastiska krafter. Hmmm, låter inte det exakt som Magnetos planer i X-Men? Jag hade gärna sett en lite mer originell idé för storskurken.

Summa summarum lyckas The amazing Spider-man med sitt syfte, att underhålla och jag ser med glädje fram emot en film till, fast då gärna med en mer utmanande motståndare. Tre stabila gnurglor blir slutbetyget.