Apropå Carmen

Operan får ursäkta, men bättre än så här blir inte Carmen!

Inställda visningar

Tragiska nyheter! Nordiska museet har ställt in alla allmänna visningar på både Tyresö slott och Svindersvik den här sommaren. Det här kom som en chock för alla guider, som glatt sig åt att få komma ut i grönskan. Det betyder att jag inte kommer att visa nånting där den här sommaren. Vad som händer nästa sommar får vi se då. Det betyder också att jag inte kommer att ha några visningar inne på Nordiska - de visningarna kommer att delas av museets fasta personal. Jättetrist!

Saunders flyttar in på Blandings

Jennifer Saunders och PG Wodehouse, varför har ingen fört samman de två förut? Äntligen sker det! BBC håller på att göra en teveserie i sex avsnitt baserad på Wodehouse historier om slottet Blandings, fantasifullt nog kallad Blandings. Saunders ska spela rollen som Lady Constance, syster till Blandings ägare, Lord Emsworth. Emsworth spelas av Timothy Spall, kanske mest känd som Peter Pettigrew i Harry Potter-filmerna. Senast gjorde han Churchhill i The King's Speech. Serien utspelas 1929 och spelas in på Nordirdland.

Extra roligt för mig är det att det är Blandingshistorierna som filmas. En av de två Wodehousepjäser som jag har översatt är just en av dessa - Leave it to Psmith. Lady Constance är bara med i en scen där, men från och med nu kommer jag bara att kunna tänka mig Jennifer Saunders i den rollen.

Om den här serien bara är nästan så rolig som Jeeves och Wooster så kommer jag att älska den!

Carmen

Foto: Alexander Kenney

Senast jag såg Carmen på Operan var på det glada åttiotalet, och jag vill minnas den uppsättningen som väldigt realistisk, både i scenografi och kostym. Det var zigenarklänningar och toreadorkläder, när smugglarnas grotta skulle visas höjde sig hela scengolvet för att avslöja grottan som dolde sig där under.

När jag nu ser Vincent Boussards uppsättning är det något helt annat. Moderna kläder, inte en zigenarklänning så långt ögat når - förutom när Carmen och hennes väninnor klär ut sig. Scenografin består av tre stora väggar med dolda fönster och dörrar som kan öppnas och stängas efter behov för att skapa nya scenrum. Efter paus står alla fönster öppna och ingen kan säga annat än att vi befinner oss på tjurfäktningsarenan. Jag måste säga att jag gillar det! Det ska gudarna veta att jag inte kräver Klassiska Uppsättningar. Tyvärr verkar inte Boussard själv ha litat på sin scenografi. Innan paus går ridån upp och ner stup i kvarten för ytterst små scenförändringar. Det blir bättre efter paus, då vi befinner oss på samma plats hela tiden.

De ständiga ridåfallen gav mig en rumphuggen känsla. Vi gick från scen till scen utan att få något sammanhang mellan dem. En ytterligare anledning till denna känsla insåg jag när jag läste i programmet att de talade partierna (som jag i ärlighetens namn glömt bort existerade) tagits bort. Boussard själv tyckte att de inte tillförde nånting, men där håller jag inte med. Det blev inget flöde mellan de olika scenerna utan dessa delar.

Sångmässigt var uppsättningen lysande. Katarina Leoson som Carmen och André Caré som Don José sjöng fantastiskt bra. Julia Sporsén som Micaëla sjöng sin aria så vackert att jag fick rysningar. Men sceniskt! Bedrövligt. Det fanns ingen som helst passion på scen. Sångarna verkade inte riktigt veta vad de skulle göra med sina roller. De kom in och ställde sig och sjöng rakt upp och ner, nästan. Att Carmen inte försökte vara förförisk (och jag hoppas att det var meningen) gillade jag, men det måste ju ändå finnas passion - särskilt mellan henne och Don José. Någon sådan såg jag inte till. Jag förstod inte varför de drogs till varann. Det här var symptomatiskt för hela uppsättningen - det hände väldigt lite på scen och jag brydde mig inte särskilt mycket om någon.

De som lyckades göra mest av sina roller var Jeremy Carpenter som Escamillo och Vivianne Holmberg som Carmens totalspåniga väninna Frasquita. När de kom in på scen levde allt upp. Carpenter levde ut som machotoreador komplett med höftrullningar. Inga problem att förstå varför Carmen föredrog honom, inte. Än större intryck gjorde dock Holmberg. Hon hoppade, studsade, levde sig in och slängde sig runt på scen hela tiden fascinerad - och kanske oförstående - av vad som försiggick runtomkring henne. Väldigt roligt att se. Intressant att denna minimala roll fick störst jubel under applådtacket - större än de tre huvudrollsinnehavarna. Det säger en hel del om resten av uppsättningen.

Musikaliskt har jag inget att invända mot den här uppsättningen, men den kändes snarast halvkonsertant än som en riktig uppsättningen. Emellanåt kändes det nästan mer givande att blunda och bara njuta av skönsången!

På besök i Vaxholm

 

Som jag skrev i förra inlägget var vi ute i Vaxholm och hälsade på Kristina idag. Vi har länge pratat om att hon ska bjuda in oss för att se hur hon har det. Idag blev det äntligen av.

Som vanligt träffades vi på slottet för körsång först och sedan blev vi hämtade av mamma och ut i Guds fria natur for vi. Efter avstickaren till Östra Ryds kyrka fortsatte vi ut till Vaxholm. Säga vad man vill, men hon bor allt bra vackert.

Självklart hade vi med värdinnepresenter - ett par temuggar med fågelmotiv (mycket passande till en fågeltokig mänscha) och tepåsar med passande motiv också.

Efter laxlunch tog vi oss en promenad nere runt hamnen. Fantastiskt vackert, och jag kan tänka mig att det är ännu vackrare i sommar när allt är grönt och ljust också. Får bli ett nytt besök då.

Se fler bilder från besöket under Läs mer.

Östra Ryd kyrka

Vi var ute i Vaxholm och hälsade på hos Kristina idag. På vägen dit nämnde hon i förbigående att vi skulle åka förbi en fin liten kyrka som vi gärna kunde titta på. När det gäller att titta på kyrkor är jag inte svårövertalad och mamma var också på humör för slikt.

Alltså svängde vi av och hamnade i Östra Ryds kyrka, en liten medeltida stenkyrka som var hur vacker som helst. Grunden till kyrkan lades redan omkring år 1300, men av den återstår bara sakristian. Den nuvarande kyrkan stod färdig 1430 och tillhörde Rydboholms gård. Rydboholms gård är platsen där Gustav Vasa föddes (om det inte var på Lindholmen, uppgifterna är inte helt säkra) och han ska då ha döpts i dopfunten från 1300-talet som står i kyrkan, den som mamma står och tittar på. Hur häftigt som helst! Lite fler bilder kan du se om du klickar på Läs mer här nedanför.

Nya bilder på prinsessan Estelle

Copyright Kungahuset.se

Hovets hemsida publicerade några nya bilder på prinsessan Estelle idag, en med mamma, en med pappa och en med båda föräldrarna. Den här på kronprinsessan och prinsessan tyckte jag var riktigt fin.

Friskisutbildning

Snacka om träningsvärk! Hela lördagen tillbringade jag på Friskisgolvet. Jympan håller på att omorganiseras under parollen "mer jympa i jympan". Tillbaks till de enkla rörelserna som alla kan hänga med på, men med fokus på intensitetsväxlingar - jobbigare än det låter. För att vi ska klara av det här måste självklart alla ledare utbildas enligt de nya rutinerna, och den här helgen var det Stockholmsföreningens tur. I sju timmar hoppade vi runt på jympagolvet, dagen inleddes och avslutades med ett helt jympapass. Däremellan hade vi workshops där vi fick prova och experimentera rörelser och intensiteter. Till råga på allt ledde jag mitt ordinarie pass kvällen innan utbildningen.

Idag kan jag knappt röra mig. Men det är ju visserligen bra, då kunde jag sortera gårdagens intryck. Det var mycket att ta in, och jag var lite orolig hur jag ska få till det här, men nu börjar jag greppa tanken med det hela. Det kan bli spännande!

Karl Knutsson Bonde och jag

När jag kom till slottet idag fick jag veta att jag skulle ta hand om en bokad visning i Riddarholmskyrkan. Jag räknar med att de flesta redan vet vad som pågår där nere just nu, och nu fick jag möjligheten att komma ner och själv se vad osteologerna har för sig. Per och jag knatade ner till visningen, och jag kan väl erkänna att vi gick lite tidigare än vad vi behövde. När vi klev in i kyrkan var mycket riktigt osteologerna där. De höll på att fotografera lårbenen på de personer som ligger i Karl Knutssons grav. Bara det var spännande att få se, men jag kunde ju inte låta bli att fråga om vi kunde få komma in i sakristian och se de övriga individerna och till min glädje sa de (osteologarna alltså, inte de avlidna) ja. Och där inne på ett bord låg nu Karl Knutsson sida vid sida vid mannen som man nu tror och hoppas på är Magnus Ladulås.

Jag erkänner, det gick rysningar utmed ryggraden på mig även den här gången. Mitt osteologhjärta fullkomligt jublade över möjligheten att få stå så nära Karl Knutsson Bondes kranium och studera det. Säga vad man vill om honom och hans gravkamrater, men de hade snygga tänder. "Magnus Ladulås" hade alla tänder på plats och inte ett hål. Den tjugoårige mannan som låg där också hade alla tänder på plats, men karies i en kindtand.

Efter att ha fått stå och titta en stund var det så dags att släppa in den bokade gruppen. Vid det laget stängde osteologerna in sig och lät oss ta hand om resten av kyrkan. Besökarna fick alltså inte se några ben. Jag tror inte att de blev så väldans missnöjda, för de fick åtminstone tillfälle att kika ner i graven, och det är det ju inte många nu levande människor som har gjort!

Moraliska högerns dubbelmoral

I Texas är det sedan i februari lag på att alla kvinnor som vill genomföra abort måste först genomgå transvaginal ultraljudsundersökning, detta minst tjugofyra timmar innan själva ingreppet ska ske. Detta självklart för att antalet aborter ska gå ner. Man hoppas på att "rädda 15 000 liv" årligen genom det här. Kvinnan ska helt enkelt tvingas se barnet som hon vill ta bort. Själva ingreppet går till på så sätt att en sond förs in och kvinnan får sedan välja att se bilder på fostret eller höra dess hjärtljud. Även om hon inte vill göra något av detta så är hon tvingad att höra på doktorns genomgång av undersökningen. Sedan får hon gå hem och vänta i tjugofyra timmar.

Serietecknaren Garry Trudeau är en av dem som reagerat på det här, som han kallar våldtäkt. I en intervju i Washington Post säger han bland annat:

Texas's HB-15 isn't hard to explain: The bill says that in order for a woman to obtain a perfectly legal medical procedure, she is first compelled by law to endure a vaginal probe with a hard, plastic 10-inch wand. The World Health Organization defines rape as “physically forced or otherwise coerced penetration — even if slight — of the vulva or anus, using a penis, other body parts or an object.” You tell me the difference.

Förra veckan tillägnade han sin serie Doonesbury den här lagen och gjorde några strippar om en kvinna som genomgår abort i Texas. Det är nu det blir intressant, för flera konservativa tidningar har vägrat publicera stripparna, för att de är osmakliga. Nog är det väl intressant att man gärna står bakom den här lagen, men man vill inte låtsas om hur det hela går till! Se hela veckan på GoComics hemsida.

 

Barbras Broadwaydebut

En stor milstolpe idag - Barbra Streisand gör sin Broadwaydebut. Nej, det är faktiskt inte Funny Girl, som många tror. Den hade premiär - visserligen nästan exakt på den här dagen, men 1964. Redan två år tidigare gjorde nittonåringen entré i den lättglömda musikalen I can get it for you wholesale. 300 föreställningar blev det, enligt vissa var det Barbra som drog publik, trots att hon egentligen bara hade en biroll som sekreteraren Miss Marmelstein. Huvudrollen i musikalen innehades av Elliot Gould, som Barbra gifte sig med året därpå.

Här kan ni höra Barbras stora nummer i I can get it for you wholesale - Miss Marmelstein.

Hasse Tellemars samtalspartner

Diskussionen kom idag in på drottning Margareta och Kalmarunionen. Då kom jag osökt att tänka på Lena Nymans klassiska monolog i Glaset i örat från 1973. Hör hela sketchen på den här länken.

Kvällsbak

Igår blev jag så vansinnigt sugen på mjuk kaka, men visste inte riktigt vad jag skulle göra. Så kom jag på att jag aldrig gjort tigerkaka, åtminstone inte på de senaste tjugofem åren. Så det fick det bli, och den blev riktigt lyckad. Nu har jag så att jag kan få mig en bit till kvällsteet några kvällar framöver.

Capriccio

Foto: Alexander Kenney

Vem är viktigast - poeten eller kompositören? Orden eller musiken? Om det diskuteras det i Richard Strauss' opera Capriccio från 1942 som just nu spelas på Operan.

På ett slott utanför Paris förbereder sig grevinnan Madeleine (Charlotta Larsson) och hennes bror greven (Ola Eliasson) för en födelsedagsfest med teater. Syskonparet är i ärlighetens namn riktiga dilettanter, och alla går runt i 1700-talskläder. Med i förberedelserna är poeten Olivier (Carl Ackerfeldt) och kompositören Flamand (Jonas Degerfeldt) som bägge är förälskade i grevinnan. Men vem ska hon välja? Rivalerna börjar diskutera vem som är viktigast för skådespelet och det är kring detta som hela operan kretsar.

Att jag älskar metateater är ingen hemlighet, så Capriccio passar mig som hand i handsken. Jag satt och njöt åt alla små blinkningar åt oss i publiken, kompositören sträcker sig över scenkanten och lämnar över sitt nyskrivna stycke till orkestern, sufflören (Magnus Kyhle) kommer uppklättrande ur sufflörluckan där han blivit bortglömd och så vidare. Ju längre föreställningen går blir det tydligare att operan vi ser är svaret på frågan och i andra akten säger greven åt rivalerna att skriva en opera om samtalet som ägt rum. Sufflören har också librettot till just Capriccio i handen när han klättrar fram.

Lars Östberghs scenografi och Annsofi Nybergs kläder är precis rätt och första aktens 1700-talskläder skär sig precis rätt mot 1900-talsrinredningen. Wilhelm Carlssons regi är lätt och flyhänt, inga tunga scenerier här.

Sångarna är rakt igenom fantastiska. Min favorit var Eliassons greve, vilken liten fjant han var. Mycket rolig! Men även Larssons grevinna och John Erik Elebys impressario gjorde dunderinsatser. Jag satt bara och njöt av att höra dem. Och slutet - det var nästan så att jag beklagade att vi i Sverige inte har traditionen att ropa da capo efter särskilt bra stycken. Så sagolikt vackert att det gjorde ont.

Fantombesvikelse

Snacka om kluvna känslor - min favorittecknare av Fantomen efter Hans Lindahl - Sal Velluto har visat sig ha mindre angenäma drag. Det började redan med att han hyllade Mitt Romney med att göra politiska teckningar åt - och av! - honom. Okej, det kanske inte kan anses vara så hemskt, om han nu tror på Romneys åsikter, vilka de nu är den här veckan. Men nu har Velluto visat sig vara en "familjeförsvarare" - äktenskapet är instiftat av Gud och ska bara vara mellan en man och en kvinna bla bla bla. Han har illustrerat en skrift som ska delas ut till tonåringar så att de lär sig att bli Familjeförsvarare (FD står för Family Defender) och att samkönade äktenskap är exempel på "the destructive forces of Satan". Visst, man kan invända att det inte är han som har skrivit texten, men om han inte hade de åsikterna hade han nog hållit sig för god för att illustrera skiten.

Och jag som alltid har varit så förtjust i hans teckningar, nu kommer det att bli svårt att se dem utan att tänka på vilken inskränkt person han är!

Grave Encounters

Tänk att det ska vara så svårt att göra en bra spökskräckis som håller rakt igenom. Häromsistens blev jag besviken på Insidious och ikväll hände samma sak med Grave Encounters.

Jag gillade verkligen grundpremisserna för Grave Encounters. Filmen är gjord i Blair Witch-stil, det vill säga att filmen utges för att vara autentiskt material. Ett filmteam som håller på att spela in spökjägarserien Grave Encounters har mystiskt försvunnit och sex år senare har deras kameror dykt upp. Materialet har sedan klippts ner för att visa vad som hänt dem.

Att det hela händer ett filmteam som gör den här sortens teveprogram är ett lysande grepp, det blir väldigt logiskt att alla springer omkring med kameror och filmar alla hemskheter som händer dem. Men även i en spökfilm - som oftast inte brukar vara så realistiska - måste det ändå finnas en sorts inre logik. Det ska gå att acceptera det som händer dem. Så blir det inte här.

Första hälften av filmen är riktigt läskig, den har en rejält krypande stämning. Det händer inte särskilt mycket läskiga saker, men de som sker är ändå effektiva. Saker rör sig i bakgrunden utan att "filmteamet"märker att de filmar det. De har ställt ifrån sig kamerorna eller står och är okoncentrerade. Det gör det hela lite läskigare, att ingen tar situationen på allvar. Ingen i filmteamet tror heller på spöken, vilket gör att de är än mer okoncentrerade på vad som händer runt omkring dem.

Men så halvvägs in i filmen (ganska precis halvvägs, faktiskt - jag kollade på klockan) så ändras alla förutsättningar och all logik kastas ut genom fönstret. Min första reaktion var att det här var en intressant vändning, men den känslas förbyttes allt för snabbt till ointresse. Det hela blev helt enkelt för otroligt.

Grave Encounters är regisserad av filmduon Vicious Brothers, som består av Colin Minihan och Stuart Ortiz. Det här är deras debutfilm och även om slutresultatet inte blev så bra som de - eller jag - hoppats på, så kan man ändå ana en känsla för genren och förhoppningsvis får vi se en riktigt läskig spökfilm från dem inom en snar framtid.

Bröd och skådespel

Vi invigde vårt nya kök på slottet idag - Maggan, Per, Alexander och jag satte oss där för att mer ingående diskutera vår dramatiserade visning på Ulriksdal. Vi fick en hel del gjort och många bra idéer kastades ut. Vissa antogs och vissa förkastades, allt synnerligt prestigelöst. Det känns som att det här kan bli riktigt bra, jag kan säga så mycket att det kommer att handla om både sång och kringlor!

Nu ska vi bara få godkänt från högre ort att vi ska få göra det här också...

Mitt sommarslott

Nu kan det sägas. Eftersom jag fick hem mitt schema idag så får man väl anse att det är officiellt - i sommar ska jag visa ute på Tyresö slott. Det ska bli riktigt roligt att få lära mig ett nytt slott, som inte är kungligt.

Eftersom Tyresö slott bara är öppet på helgerna, och från 1 juli dessutom bara på söndagar, och vi är sex guider som ska alternera där ute kommer jag inte att ha så väldigt många dagar. Det passar mig väldigt bra, eftersom jag fortfarande ska visa inne på alla våra kungliga slott också.

Alice i Underlandet som balett

När jag gick igenom Oliver-nomineringarna hittade jag en uppsättning på Royal Opera House som fångade mitt intresse - Alice's adventures in Wonderland är nominerad till "outstanding achievement in dance" för sin scenografi och ljussättning. Jag letade reda på de scener som finns ute på nätet och jag måste säga att jag vill se den här uppsättningen!! Jag skrattade gott åt Hjärter dams dans med de klantiga trädgårdsmästarna.

Precis som i Tim Burtons (i ärlighetens namn ganska ointressanta) fantasy-version så är det en lite äldre Alice vi får se här. Även här är hon på väg in i vuxenlivet med dess krav och en första romans med trädgårdsmästarens son Jack, som blir avskedad efter att ha levererat fel färg på rosorna och dessutom anklagad för att ha stulit en kaka. I Underlandet dyker sedan  Jack upp som Hjärter knekt som är anklagad av Hjärter dam för att ha stulit just syltkakor. Alice och den vita kaninen (Lewis Carroll förvandlad) försöker hjälpa honom.

Uppsättningen kommer tillbaks på repertoaren nu under våren. Den finns tillgänglig på dvd och blu-ray, men visst vill man väl hellre se den på scen? Ja, jag tittar på dig, Operan!

Olivier Awards-nomineringarna klara

Laurence Olivier Awards är West Ends motsvarighet till Tony (att jämföra dem med Guldmasken vore nästan en skymf). Alla föreställningar i London som gått mer än 30 föreställningar kan nomineras, och man delar ut priser till drama, musikal, opera och dans. Även repertoarteater kan nomineras. Kanske vore något för Guldmasken att tänka på? Priset har delats ut sedan 1976 och flest priser har Judi Dench fått, inte mindre än sju gånger.

Årets prisgala kommer att gå av stapeln 15 april och idag avslöjades vilka som blivit nominerade. Flest priser har musikalen Matilda fått, baserad på Roald Dahls barnbok. Inte mindre än tio priser kan den få - bästa musikal, regi, manliga och kvinnliga skådespelare, biroll, koreografi, ljussättning, scenografi, kostym och ljud. Övriga nominerade till bästa musikal är London Road, Betty Blue Eyes, Shrek och Ghost. Bästa nyuppsättning av musikal kan Singin' in the rain, Crazy for you, South Pacific och Trollkarlen från Oz vinna.

Till bästa nya drama hör Två herrar, en tjänare, Ladykillers, Jumpy och Collaborators. Att de båda förstnämnda kan finnas med som bästa drama är såklart för att de är nytolkningar av äldre material. Den Två herrar, en tjänare som nyligen spelades på Dramaten med Morgan Alling är Carlo Goldonis originalpjäs. Den som nu går i London är en bearbetning av Richard Bean. Ladykillers är en scenbearbetning av den klassiska filmen med Alec Guinness. Till bästa nyuppsättning är Anna Christie, Mycket väsen för ingenting, Rampfeber och Flare Path nominerade. Bland de namnkunniga skådespelarna nominerade till bästa huvudroll eller biroll finns Benedict Cumberbatch (Sherlock) för Frankenstein, Kristin Scott Thomas för Betrayal och Jude Law för Anna Christie.

Nominerade till bästa opera är Brittens Midsommarnattsdröm, Rameaus Castor och Pollux (även nominerad för bästa översättning), Weinbergs The passenger och MacMillans Clemency.

En fullständig lista över de nominerade uppsättningarna finns på Olivier Awards hemsida.

Återbesök hos Hugo Cabret

Filmfestivalen hade medlemsvisning av Hugo Cabret i 3D idag. Jag var ju inte helt imponerad, men jag tänkte att jag skulle ge den en ny chans. Och vem vet - att se den i 3D kanske skulle ge den en ny dimension (haha!) så att jag förstod varför den blev nominerad till bästa film.

Tyvärr kan jag inte säga att filmen blev bättre av att jag fick sitta med fula glasögon på mig. Det där med 3D funkar inte riktigt för mig. Filmen är suddig, man ser dubbelt, när saker rör sig snabbt blir det bara ett enda mos av hela bilden och så måste jag verkligen koncentrera mig för att få en ordentlig effekt.

I övrigt står jag för mina åsikter, åtminstone nästan. Tyvärr höll nog inte filmen riktigt för att ses en anda gång, jag var faktiskt lite uttråkad emellanåt. Å andra sidan var Sasha Baron Cohen bättre än vad jag tyckte första gången - då ansåg jag att slapsticken dominerade hans rollinsats för mycket. Så illa var det nu inte, han var comic relief, visst, men han skötte det snyggt. Och för att inte dissa 3D-biten för mycket så var det faktiskt häftigt att se hur de lyckats få även de gamla Méliès-filmerna att se ut som om de hade djup. Annars - mnäh. Enda anledningen till att den nominerades till bästa film var för att det var Scorsese som regisserat.

Ben är hemma igen

Nog var han lite sur över att ha stått på en balkong hela vintern, och ville inte riktigt starta men efter lite ömhet så gick han med på att följa med hem. Nu står han här nere på gatan igen, och allt känns bra igen.

Streisand gör musikal igen!

Barbra Streisand har inte precis varit aktiv inom musikalfilmen på sistone. Hennes senaste musikalliknande film var Yentl från 1983. Jag skriver "musikalliknande" för det var ingen riktig musikal. Visst sjöng Streisand några sånger (Papa, can you hear me nominerades till en Oscar för bästa sång) som skulle visa hennes inre tankar men mer var det inte.

Nu verkar det som att det är ändring på gång. The Advocate skriver att Streisand ska spela huvudrollen i en ny filmatisering av Sondheim/Laurents klassiska Gypsy. Det blir i så fall tredje filmatiseringen av musikalen. I de tidigare versionerna var det Rosalind Russell respektive Bette Midler som gjorde huvudrollen. På Broadway var det ursprungligen Ethel Merman som gjorde Mama Rose. Sedan har rollen gjorts av Angela Lansbury, Tyne Daly, Bernadette Peters och Patti LuPone. 

Det som gör det hela än mer intressant är att Julian Fellowes ska skriva manuset. För dem som inte riktigt kan placera honom har jag bara två saker att säga - Gosford Park och Downton Abbey! Det här kan ju bli hur bra som helst!

Här är Bette i det stora slutnumret - Rose's Turn:

Johan Patricny-utställning

Jag har skrivit om Johan Patricny ett par gånger tidigare, först när jag såg honom måla i kupolsalen på Nationalmuseum, sedan när jag upptäckte honom och hans övriga konst. Av en slump såg jag en annons i DN nu i helgen att han har utställning på Galleri Agardh och Tornvall den här veckan ut. Och en av tavlorna som visas där är den ständigt återkommande I kupolsalen. Jag måste nog se till att ta mig tid att gå dit och kolla. Jag gillar hans konst (fast inte porträttet på Johan Hakelius, det känns lite för hötorgskonstaktigt för min smak tyvärr).

Vårpromenad i stan

Jag promenerade till och från Nordiska i helgen, och eftersom vädret var så vackert passade jag på att fota lite på vägen. På förmiddagen var jag nästan ensam ute, kändes det som och på vägen hem var det betydligt mer folk ute och njöt av vårvärmen.

Bullfest

Visst, en bild på en halväten bulle är inte det mest lockande, men jag kände ändå att jag ville visa upp den här smaskiga bullen - blåbärs- och vaniljbulle från Fabrique. Urgod, väl värd ett besök!

Second Class Citizens finansierad

Några av er kanske minns att jag skrev om dokumentärfilmen Second Class Citizens som sökte finansiärer. Jag själv donerade några dollar till den. Nu har tiden gått ut och det har gått över förväntan. Av de 50 000 dollar man sökte har filmaren James Yezak fått in 176 354 dollar, alltså mer än tre gånger så mycket som han ursprungligen sökte. Nu blir filmen av och jag hoppas att den blir riktigt bra. Kolla in trailern här nere.

Stephen Fry har barnslig humor!

Den här bilden har Stephen Fry skickat ut till alla sina läsare på Twitter. Och vad har han att säga till sitt försvar? "The higher the education the lower the humour. It's an ineluctable rule." Sån omoral!

Korvsugen

Att det kan vara så gott med varmkorv! På väg hem från Nordiska blev jag så ofantligt sugen att jag var tvungen att gå in på Konsum och köpa mig ett paket wienerkorv. Nu har jag tryckt i mig fem stycken och är rejält korvstinn. Men gott är det!

Nytt inläsningsmaterial

Det här är alltid en period som jag tycker är lika kul - när jag har en bunt med papper som jag ska lära mig inför en visning. Sedan kommer visserligen en svacka när jag börjar blanda ihop fakta och inte kan lära mig nånting (tycker jag) och det absoluta lågmärket är den första visningen. Fy, vad jag hatar att göra den första visningen, innan man vet hur nånting ska fungera i praktiken. Efter det blir det roligt igen. Men just nu är jag alltså i den första euforin, när papperen ligger där och pockar på min uppmärksamhet.

Jean Giraud är död

 

Den franske serietecknaren och grafiske designern Jean Giraud alias Moebius är död, meddelades det idag. Första gången jag fick höra talas om honom var i samband med Alien, där han var concept artist. Nej, det var inte han som designade monstret - det var H.R. Giger, men Giraud skapade resten av filmens utseende. Senare låg han bakom Tron, Det femte elementet och Avgrunden, bland annat. Jag lyckades faktiskt leta fram information om honom, fråga mig inte hur jag gjorde det innan internet fanns och blev helt fast. Ett par år senare började Blueberry publiceras i Fantomen och jag blev om möjligt än mer fascinerad av honom. En fantastiskt tecknare som kunde rita i många olika stilar.

Melodifestivalen avklarad

Jaha, då var vårens teveunderhållning avklarad, nu väntar vi bara på stora finalen i Baku. Så hur var det i år då?

Helt klart var det rätt låt som vann. Nog tänkte jag redan vid första delfinalen att Loreen skulle placera sig högt, och för varje vecka har det blivit mer självklart. Lite skönt också att Ranelid placerade sig sist i finalen, högre än så förtjänade han inte att komma. Den ende som skulle kunna konkurrera med Lorren var Danny, och egentligen skulle det inte spela så stor roll om han hade vunnit - de var ungefär jämbördiga. Alltså blev inte finalen så vidare värst spännande av den anledningen. Det var de små detaljerna runtom som förgyllde kvällen för mig.

Det roligaste var när Thorsten Flinck skulle göra entré och en av hans bandmedlemmar råkade gå ett steg för långt fram. Thorsten tryckte honom ganska bryskt tillbaks i ledet så att ingen skulle komma före honom. Sedan fnissade jag lite åt Top Cats gitarrist som snubblade och föll precis när kameran var riktad mot honom.

Underhållningen var också bra. Jag har inte tyckt att Helena Bergströms små sketcher har varit särskilt roliga, mänschan är ingen komedienne hur mycket hon än vill det. Däremot tyckte jag att Sarah Dawn Finer var lysande som EBU-representant med problem att uttala Azerbadzjdan. Helena Paparizous Bob Fosse-doftande version av Popular gick också hem hos mig. Och ingen genomgång av Melodifestivalen vore komplett utan ett tokhyllande av Gina Dirawi. Vilken charm, vilken utstrålning, vilken timing! Ett fantastiskt genombrott!

Tack gode gud för teknikokunniga mödrar

Mamma sms:ade mig häromsistens och berättade att hon köpt en ny telefon som var alldeles för komplicerad för henne och undrade om jag ville ha den. Med tanke på vad hon tycker är tekniskt så räknade jag med att det var en telefon med två knappar - en på och en av. Men visst, jag kan väl titta på den eftersom jag är så missnöjd med min Ericsson. Nu hade jag inte tid att åka ut och titta på telefonen så mamma svängde förbi jobbet med den för ett par dagar sedan. Döm om min förvåning när jag öppnar påsen och det ligger en splitt ny Samsung Galaxy i den! "Jomen, jag kan väl ta hem och kolla på den" sa jag och ryckte åt mig påsen innan hon hann ändra sig. Sedan dess har telefonen suttit som fastklistrad i min hand! Och äntligen kan jag spela Word Feud, nu när alla andra har hunnit tröttna och gått vidare till annat.

Warrior

Så här två veckor efter Oscarsgalan är det äntligen dags för en recension av den sista filmen som nominerats till någon av de stora kategorierna. Om ni vill läsa en recension av Transformers 3 som nominerades till bästa effekter får söka er någon annanstans, för den kommer jag nog aldrig att frivilligt se...

2008 nominerades Mickey Rourke för sin roll som avdankad fribrottare som misslyckas med livet utanför ringen i The wrestler. Jag tycker nog att det var synd att han inte vann, för hans prestation var riktigt bra (att jag sedan inte var särskilt förtjust i filmen är en annan historia). I år nominerades Nick Nolte för en biroll i en liknande historia - Warrior.

Här får vi följa tre medlemmar i familjen Conlon, en familj med problem minst sagt. Enda sättet de kan visa känslor på är genom att slåss. Fadern (Nolte) är en nykter alkoholist som inte träffat sin yngste son Tommy (Tom Hardy) på sexton år, sedan skilsmässan från barnens mamma. Tommy hyser dessutom agg mot pappan som han anser är ansvarig för mammans död. Den äldste sonen Brendan (Joel Edgerton), som bodde kvar hos pappan, har lyckats skapa sig ett familjeliv med hustru och två barn men vill inte ha något med honom att göra. En dag dyker plötsligt Tommy upp på pappans trapp och flyttar in. Han vill att pappan, som är gammal tränare, ska hjälpa honom att träna upp sig inför en stortävling i Mixed Martial Arts. Prissumman är på fem miljoner dollar, som han tänkt skänka till sin vapenbroders änka. Samtidigt sitter Brendan och brottas med ekonomiska bekymmer, om han inte får ihop tillräckligt med pengar kommer banken att ta huset. Som den gamle slagskämpe han är anmäler sig även han, utan att veta om broderns planer, till samma tävling.

Det finns en anledning till att det här är den sista av de oscarsnominerade filmerna jag ser - det här är inte precis den sortens film jag går igång på - vuxna män gör våldsamma saker tillsammans och mot varann. Det har alltså tagit lite emot att börja kolla, men sanningen att säga så kom mina förväntningar på skam. Warrior är en bra film i det lilla formatet. Välspelad och välregisserad. Och att Nolte blev nominerad till bästa biroll är helt självklart, en liten man med dålig självkänsla. Han går mest och mumlar och tittar under lugg samtidigt som han försöker vinna respekt, både hos sig själv, sina söner och sin omgivning. Sönerna spelas bra, utan att vara mästerligt. Edgerton som den äldste brodern gör större intryck än Hardys något anonyma lillebror. Han är lite för mystisk för att bli riktigt intressant.

Jag hade inte hört talas om regissören Gavin O'Connor förut, de filmer han gjort har gått mig helt förbi, kanske för att de är i samma genre. Men här har han hittat nästan helt rätt.Vissa klichéer som var trötta redan på Ingos tid dyker upp. En liten detalj som jag störde mig på var sårsminkningen. Trots att de tävlande i MMA fullkomligt slår och sparkar skiten ur varann fick de nästan inga skador, bara några väl placerade jack på kinden. De där jacken på kinden är ständigt återkommande i filmer där folk boxas. Nu är min erfarenhet av boxning ytterst begränsad, men är det verkligen den vanligaste skadan man kan få? Slutet kommer även lite för plötsligt och är lite för gulligt med tanke på vad som har utspelats dittills. Som åskådare känner jag mig lite lämnad i sticket.

Trots dessa radanmärkningar tyckte jag om filmen och fyra blodtörstande (dock något darrbenta) gnurglor blir betyget.

Fanny och Alexander

Foto: Sören Vilks

Det finns väl knappt en enda svensk som inte har någon sorts förhållande till Fanny och Alexander. Vi vet alla hur julfirandet i det Ekdahlska hemmet ser ut, vi känner till den iskalla biskopsgården. Gör man en teateruppsättning av manuset gäller det att förhålla sig till filmen. Man kan göra som i Köpenhamn eller Oslo och vara trogen originalet. Eller så gör man som Stefan Larsson på Dramaten - man klipper alla band och gör något helt eget av det hela. 

Fanny och Alexander handlar om kärleken till teater och livsglädjen. Det har Larsson tagit fasta på och det är tydligt redan innan ridån går upp. Alexander (Hannes Alin när jag såg den) kommer in och bokstavligen lyfter ridån åt oss. Sedan utspelas allt på öppen scen, med diverse sättstycken som snurrar runt på den enorma vridscenen och ger oss ständigt nya miljöer. Folk byter roller inför publiken, scenarbetarna bär möbler och rekvisita, påklädare och maskörer kommer och går.

Jag blev väldigt förtjust i den spartanska scenografin. Scenen vrids ständigt och när de olika miljöerna snurrar förbi oss får vi glimtar av vad som händer i de olika delarna av våningen och staden. Jag var lite fundersam över hur det skulle kunna bli en kontrast mellan det levnadsglada Ekdahlska hemmet och biskopsgården, men det visas på ett fint sätt. Hos familjen Ekdahl med sin livsglädje är det liv och rörelse överallt, folk kommer in och går ut - det är ständigt rörelse. På biskopsgården är allt stilla och dött. Alla sitter eller står, ingen rör sig mer än nödvändigt. Enkelt och snyggt gjort!

Foto: Sören Vilks

Däremot var jag inte helt förtjust i kläderna. Jag förstår tanken - det är teater och utspelas här och nu. Det funkade tyvärr inte riktigt för mig. Det var alldeles för stor spridning i kläder och stilar, vi rörde oss från förra sekelskiftet till vår tid, till synes utan tanke. I en och samma scen kan olika skådespelare ha helt olika klädstilar. Det kändes bara rörigt, tyckte jag.

Dramatens uppsättning klockar in på lite över tre timmar, att jämföra med teveserien på fem och en halv timme. Självklart har man då varit tvungen att stryka ner i manuset. Det har gjort att en del i det stora persongalleriet har fått betydligt mindre roller och flera bra scener har samtidigt försvunnit. Dessutom känns det i en del scener som om skådespelarna stressar fram replikerna för att det inte ska bli för långt, jag saknar pauseringar och eftertänksamhet.

Foto: Sören Vilks

Jag kan tänka mig att det kan kännas lite småjobbigt för skådespelarna att gå ut och veta att de kommer att jämföras med originalskådespelarna och det erkänner jag - jag var en sån som satt och jämförde. "Jaha, han betonade det ordet", "Gunn Wållgren hade en liten, liten paus innan hon sade det där", "Jarl Kulle vände sig till honom och sa det där". Däremot försökte jag undvika att jämföra deras respektive rollprestationer med varandra. Skådespelarna sköter sig överlag bra här. Kvällens stora stjärnor är för min del Marie Göranzon som farmor Ekdahl och självklart - Jonas Karlsson som Gustav Adolf. Han stjäl varenda scen han är med i. Fantastiskt rolig och samtidigt rörande i sin sårade manlighet när han inte får upp den och kvinnorna inte uppskattar honom efter förtjänst. Dessutom matchas han perfekt av Tanja Lorentzon som den förstående hustrun Alma. Tyvärr får hon knappt vara med när hennes roll blivit så nedstruken. Livia Millhagen sköter sig utmärkt i rollen som Emilie och Reine Brynolfsson är vedervärdig som biskopen. Han gör en helt annan tolkning än Jan Malmsjös demoniska biskop från filmen. Brynolfssons biskop är en mycket liten människa som försöker förminska andra till sin egen litenhet och i det blir han hemsk att skåda.

Malmsjö, ja. Han är ju den ende som var med i filmen som även finns med i den här uppsättningen. Här har han en dubbelroll, både som regissör för teatersällskapet i en liten och rolig roll och tyvärr på slutet som poliskommissarie i en "humoristisk" roll som bara känns malplacerad och onödig. För första och enda gången i föreställningen kände jag att man kunde öka på farten lite och komma förbi den scenen. Den som klarar sig sämst är Christopher Wagelin som brodern Carl. Han kan inte alls matcha de andra, vilket blir plågsamt tydligt i scenen där bröderna kommer till biskopen för att förhandla om barnens frigivande. Karlsson och Brynolfsson är lysande, och Wagelin kämpar utan att kunna komma i närheten av de andras spel.

På det hela taget så är Dramatens Fanny och Alexander en trevlig uppsättning, inte livsförändrande på något sätt men en trevlig kväll. Om något så fick det mig i alla fall sugen på att gå hem och titta på teveserien igen, och det är väl gott så.

Morgonmöte i Festvåningen

Jag säger inte mer än så här...

Amatörernas afton?

Okej, jag ser fram emot La cage aux folles, det gör jag verkligen. Och det kommer att bli en riktigt proffsuppsättning, om det har jag inga tvivel. Men vad är det för praktikant som har satt ihop affischen? Något så amatörmässigt var det länge sen jag såg - tänker man påkostad musikal när man ser den? Eller ens flashig nattklubb i Saint Tropez? Nej, det här är lika mycket glamour och gala som om det vore en affisch för "Karneval på Silja Serenad" eller nånting sånt, så långt från glitter och glamour man kan komma. Förhoppningsvis är det här bara en första affisch, och så kommer de med en snyggare när de har kostymer och rolltolkningar lite mer klara

Svansjön

Foto: Alexander Kenney Kungliga Operan

 Igår var det åter dags att uppleva en klassiker för första gången - Svansjön. Det finns väl ingen som inte känner till andra akten, den har man ju sett i film efter film. När någon går på balett är det Svansjön man får se, och alltid andra akten med alla svanarna. Och Tjajkovskijs musik har nog ingen missat. Däremot har jag missat att se hela baletten - jag är ju inte så balettvan som flera kanske känner till. Det är det jag försöker råda bot på, och nu var turen kommen till Baletternas Balett.

Den version som ges på Operan är samma uppsättning som gått sedan 1964, med undantag för ett par år i början av 2000-talet då en annan version med koreografi av sir Peter Wright var tänkt att ta över som Operans standarduppsättning. Det blev tyvärr ett mindre fiasko vill jag minnas, och efter det plockade man åter upp Natalia Conus vid det här laget nästan femtio år gamla instudering. Och det märks tyvärr. Ja, det är vackert och dansarna är sagolikt bra, men det känns mossigt. Det behövs en uppfräschning. Kostymören David Walker citerar i programmet Frederick Ashton som sa "It's more important to be right, than to be clever" som försvar till varför man gör en konservativ, för att inte säga reaktionär, uppsättning. Det finns absolut ingen motsättning i att vara trogen verket och ändå göra det med vår tids teatersyn. Pär Isbergs Nötknäpparen är ett lysande exempel på det - det är helt nytt (eller var det vid premiären) och ändå troget originalet.

Foto: Alexander Kenney Kungliga Operan

Dansarna är rakt igenom fantastiska. Nathalie Nordquist som Odette/Odile är en perfekt oskuldsfull svan och en lika demonisk Odile. Oscar Salomonsson är en tekniskt briljant dansare, det kan man inte ta ifrån honom. Något som jag däremot saknar är utstrålningen, den fattas honom. Briljant dans, men det där extra som gör att man inte kan sluta titta finns inte. Två som definitivt hade utstrålningen av Hugo Therkelson som Rothbart och framför allt Tim Matiakis som Narren. Där hade vi kvällens stora favorit. Helt fantastisk dansör, och även när han bara stod i bakgrunden så fastnade blicken hos honom. Detsamma gällde Therkelson.

Foto: Alexander Kenney Kungliga Operan

Inför fjärde akten gick tydligen någonting fel bakom scen. Ljuset släcktes i salongen, men dirigenten kom inte in och man kunde höra prat bakom ridån. När ridån sedan gick upp var scenen inte fylld av dimma, som jag fick veta att den skulle. Istället för att svanarna dök upp ur dimman låg de helt synliga på scengolvet, och den effekten gick förlorad. Det är nu inget man kan klaga på, fel inträffar alltid och man gjorde det bästa av situationen. Det hade däremot varit väldigt kul att få den effekten som kollegorna fick när de såg uppsättningen för första gången utan att veta att svanarna skulle dyka upp så där.

Sammanfattningsvis är jag nöjd med kvällen - musiken är fantastisk och det är en vacker uppsättning. Till det gör dansarna sitt yppersta för att dansa bort det där tjocka lagret med damm som ligger över uppsättningen. Synd att de inte lyckas helt.

Vårbesök på Ulriksdal

Maggan, Per och jag har gått och funderat på att göra en dramatiserad visning ute på Ulriksdal och igår när vi alla var lediga passade vi på att åka ut dit för att på plats diskutera våra idéer. Det blev en riktigt trevlig dag där ute i vårsolens glans och vi kom fram till en hel del. Vi får väl se vad vi får ihop av det hela.