2008 nominerades Mickey Rourke för sin roll som avdankad fribrottare som misslyckas med livet utanför ringen i The wrestler. Jag tycker nog att det var synd att han inte vann, för hans prestation var riktigt bra (att jag sedan inte var särskilt förtjust i filmen är en annan historia). I år nominerades Nick Nolte för en biroll i en liknande historia - Warrior.
Här får vi följa tre medlemmar i familjen Conlon, en familj med problem minst sagt. Enda sättet de kan visa känslor på är genom att slåss. Fadern (Nolte) är en nykter alkoholist som inte träffat sin yngste son Tommy (Tom Hardy) på sexton år, sedan skilsmässan från barnens mamma. Tommy hyser dessutom agg mot pappan som han anser är ansvarig för mammans död. Den äldste sonen Brendan (Joel Edgerton), som bodde kvar hos pappan, har lyckats skapa sig ett familjeliv med hustru och två barn men vill inte ha något med honom att göra. En dag dyker plötsligt Tommy upp på pappans trapp och flyttar in. Han vill att pappan, som är gammal tränare, ska hjälpa honom att träna upp sig inför en stortävling i Mixed Martial Arts. Prissumman är på fem miljoner dollar, som han tänkt skänka till sin vapenbroders änka. Samtidigt sitter Brendan och brottas med ekonomiska bekymmer, om han inte får ihop tillräckligt med pengar kommer banken att ta huset. Som den gamle slagskämpe han är anmäler sig även han, utan att veta om broderns planer, till samma tävling.
Det finns en anledning till att det här är den sista av de oscarsnominerade filmerna jag ser - det här är inte precis den sortens film jag går igång på - vuxna män gör våldsamma saker tillsammans och mot varann. Det har alltså tagit lite emot att börja kolla, men sanningen att säga så kom mina förväntningar på skam. Warrior är en bra film i det lilla formatet. Välspelad och välregisserad. Och att Nolte blev nominerad till bästa biroll är helt självklart, en liten man med dålig självkänsla. Han går mest och mumlar och tittar under lugg samtidigt som han försöker vinna respekt, både hos sig själv, sina söner och sin omgivning. Sönerna spelas bra, utan att vara mästerligt. Edgerton som den äldste brodern gör större intryck än Hardys något anonyma lillebror. Han är lite för mystisk för att bli riktigt intressant.
Jag hade inte hört talas om regissören Gavin O'Connor förut, de filmer han gjort har gått mig helt förbi, kanske för att de är i samma genre. Men här har han hittat nästan helt rätt.Vissa klichéer som var trötta redan på Ingos tid dyker upp. En liten detalj som jag störde mig på var sårsminkningen. Trots att de tävlande i MMA fullkomligt slår och sparkar skiten ur varann fick de nästan inga skador, bara några väl placerade jack på kinden. De där jacken på kinden är ständigt återkommande i filmer där folk boxas. Nu är min erfarenhet av boxning ytterst begränsad, men är det verkligen den vanligaste skadan man kan få? Slutet kommer även lite för plötsligt och är lite för gulligt med tanke på vad som har utspelats dittills. Som åskådare känner jag mig lite lämnad i sticket.
Trots dessa radanmärkningar tyckte jag om filmen och fyra blodtörstande (dock något darrbenta) gnurglor blir betyget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar