Capriccio

Foto: Alexander Kenney

Vem är viktigast - poeten eller kompositören? Orden eller musiken? Om det diskuteras det i Richard Strauss' opera Capriccio från 1942 som just nu spelas på Operan.

På ett slott utanför Paris förbereder sig grevinnan Madeleine (Charlotta Larsson) och hennes bror greven (Ola Eliasson) för en födelsedagsfest med teater. Syskonparet är i ärlighetens namn riktiga dilettanter, och alla går runt i 1700-talskläder. Med i förberedelserna är poeten Olivier (Carl Ackerfeldt) och kompositören Flamand (Jonas Degerfeldt) som bägge är förälskade i grevinnan. Men vem ska hon välja? Rivalerna börjar diskutera vem som är viktigast för skådespelet och det är kring detta som hela operan kretsar.

Att jag älskar metateater är ingen hemlighet, så Capriccio passar mig som hand i handsken. Jag satt och njöt åt alla små blinkningar åt oss i publiken, kompositören sträcker sig över scenkanten och lämnar över sitt nyskrivna stycke till orkestern, sufflören (Magnus Kyhle) kommer uppklättrande ur sufflörluckan där han blivit bortglömd och så vidare. Ju längre föreställningen går blir det tydligare att operan vi ser är svaret på frågan och i andra akten säger greven åt rivalerna att skriva en opera om samtalet som ägt rum. Sufflören har också librettot till just Capriccio i handen när han klättrar fram.

Lars Östberghs scenografi och Annsofi Nybergs kläder är precis rätt och första aktens 1700-talskläder skär sig precis rätt mot 1900-talsrinredningen. Wilhelm Carlssons regi är lätt och flyhänt, inga tunga scenerier här.

Sångarna är rakt igenom fantastiska. Min favorit var Eliassons greve, vilken liten fjant han var. Mycket rolig! Men även Larssons grevinna och John Erik Elebys impressario gjorde dunderinsatser. Jag satt bara och njöt av att höra dem. Och slutet - det var nästan så att jag beklagade att vi i Sverige inte har traditionen att ropa da capo efter särskilt bra stycken. Så sagolikt vackert att det gjorde ont.