När jag kom till slottet idag fick jag veta att jag skulle ta hand om en bokad visning i Riddarholmskyrkan. Jag räknar med att de flesta redan vet vad som pågår där nere just nu, och nu fick jag möjligheten att komma ner och själv se vad osteologerna har för sig. Per och jag knatade ner till visningen, och jag kan väl erkänna att vi gick lite tidigare än vad vi behövde. När vi klev in i kyrkan var mycket riktigt osteologerna där. De höll på att fotografera lårbenen på de personer som ligger i Karl Knutssons grav. Bara det var spännande att få se, men jag kunde ju inte låta bli att fråga om vi kunde få komma in i sakristian och se de övriga individerna och till min glädje sa de (osteologarna alltså, inte de avlidna) ja. Och där inne på ett bord låg nu Karl Knutsson sida vid sida vid mannen som man nu tror och hoppas på är Magnus Ladulås.
Jag erkänner, det gick rysningar utmed ryggraden på mig även den här gången. Mitt osteologhjärta fullkomligt jublade över möjligheten att få stå så nära Karl Knutsson Bondes kranium och studera det. Säga vad man vill om honom och hans gravkamrater, men de hade snygga tänder. "Magnus Ladulås" hade alla tänder på plats och inte ett hål. Den tjugoårige mannan som låg där också hade alla tänder på plats, men karies i en kindtand.
Efter att ha fått stå och titta en stund var det så dags att släppa in den bokade gruppen. Vid det laget stängde osteologerna in sig och lät oss ta hand om resten av kyrkan. Besökarna fick alltså inte se några ben. Jag tror inte att de blev så väldans missnöjda, för de fick åtminstone tillfälle att kika ner i graven, och det är det ju inte många nu levande människor som har gjort!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar