Carmen

Foto: Alexander Kenney

Senast jag såg Carmen på Operan var på det glada åttiotalet, och jag vill minnas den uppsättningen som väldigt realistisk, både i scenografi och kostym. Det var zigenarklänningar och toreadorkläder, när smugglarnas grotta skulle visas höjde sig hela scengolvet för att avslöja grottan som dolde sig där under.

När jag nu ser Vincent Boussards uppsättning är det något helt annat. Moderna kläder, inte en zigenarklänning så långt ögat når - förutom när Carmen och hennes väninnor klär ut sig. Scenografin består av tre stora väggar med dolda fönster och dörrar som kan öppnas och stängas efter behov för att skapa nya scenrum. Efter paus står alla fönster öppna och ingen kan säga annat än att vi befinner oss på tjurfäktningsarenan. Jag måste säga att jag gillar det! Det ska gudarna veta att jag inte kräver Klassiska Uppsättningar. Tyvärr verkar inte Boussard själv ha litat på sin scenografi. Innan paus går ridån upp och ner stup i kvarten för ytterst små scenförändringar. Det blir bättre efter paus, då vi befinner oss på samma plats hela tiden.

De ständiga ridåfallen gav mig en rumphuggen känsla. Vi gick från scen till scen utan att få något sammanhang mellan dem. En ytterligare anledning till denna känsla insåg jag när jag läste i programmet att de talade partierna (som jag i ärlighetens namn glömt bort existerade) tagits bort. Boussard själv tyckte att de inte tillförde nånting, men där håller jag inte med. Det blev inget flöde mellan de olika scenerna utan dessa delar.

Sångmässigt var uppsättningen lysande. Katarina Leoson som Carmen och André Caré som Don José sjöng fantastiskt bra. Julia Sporsén som Micaëla sjöng sin aria så vackert att jag fick rysningar. Men sceniskt! Bedrövligt. Det fanns ingen som helst passion på scen. Sångarna verkade inte riktigt veta vad de skulle göra med sina roller. De kom in och ställde sig och sjöng rakt upp och ner, nästan. Att Carmen inte försökte vara förförisk (och jag hoppas att det var meningen) gillade jag, men det måste ju ändå finnas passion - särskilt mellan henne och Don José. Någon sådan såg jag inte till. Jag förstod inte varför de drogs till varann. Det här var symptomatiskt för hela uppsättningen - det hände väldigt lite på scen och jag brydde mig inte särskilt mycket om någon.

De som lyckades göra mest av sina roller var Jeremy Carpenter som Escamillo och Vivianne Holmberg som Carmens totalspåniga väninna Frasquita. När de kom in på scen levde allt upp. Carpenter levde ut som machotoreador komplett med höftrullningar. Inga problem att förstå varför Carmen föredrog honom, inte. Än större intryck gjorde dock Holmberg. Hon hoppade, studsade, levde sig in och slängde sig runt på scen hela tiden fascinerad - och kanske oförstående - av vad som försiggick runtomkring henne. Väldigt roligt att se. Intressant att denna minimala roll fick störst jubel under applådtacket - större än de tre huvudrollsinnehavarna. Det säger en hel del om resten av uppsättningen.

Musikaliskt har jag inget att invända mot den här uppsättningen, men den kändes snarast halvkonsertant än som en riktig uppsättningen. Emellanåt kändes det nästan mer givande att blunda och bara njuta av skönsången!